Det naturliga vore att sammanfattningen liknade energimärkningen av vitvaror, vilken är välbekant och enkel att förstå. Enligt Boverket är en sådan utformning av sammanfattningen på gång. Byggnaderna kommer att delas in i olika energiklasser från A till G, där A är en byggnad med mycket låg energianvändning och G är en byggnad med mycket hög energianvändning. C motsvarar dagens nybyggnadskrav. En sådan energimärkning av byggnader kommer att göra det lättare att förstå byggnadens energiprestanda och underlätta jämförelser mellan byggnader.

Men frågan är om förståelse kommer att räcka för att fastighetsägarna ska vidta energieffektiviseringsåtgärder? Jag tror att det även behövs någon form av ekonomisk morot.

Ett förslag som Sveriges Byggindustrier har tagit fram tillsammans med andra organisationer i sektorn är att en byggnads energiklass bör ligga till grund för en differentierad fastighetsavgift. Systemet bör utformas på så sätt att en byggnad med låg energianvändning får en lägre fastighetsavgift än en byggnad med hög energianvändning. Med en tydlig koppling mellan energiklass och fastighetsavgift får fastighetsägarna en ekonomisk morot att sänka energianvändningen.

I dag är det kommunerna som tar in fastighetsavgifterna. Man skulle kunna tänka sig att de inte vill gå med på en avgiftssänkning för energieffektiva byggnader eftersom de då förlorar intäkter. Systemet har dock fördelen att det kan göras kostnadsneutralt för kommunen, det vill säga det innebär enbart en omfördelning av avgiften mellan olika fastigheter på så sätt att vissa betalar mer medan andra får betala mindre. Därmed blir kommunens intäkter oförändrade. Det man förlorar på gungorna tar man igen på karusellen. En sådan modell (NOX-avgiften) används i dag med framgång för att minska utsläpp av kväveoxider från kraftverk.

Systemet kan hjälpa till att öka statusen för energideklarationerna i och med att en sänkning av fastighetsavgiften ger ett (om än litet) ekonomiskt incitament att genomföra de åtgärdsförslag som ska ges i energideklarationen.

En lägre fastighetsavgift för energieffektiva hus kommer att skicka en tydlig signal om att energieffektivisering är viktigt.

När jag var med om att bilda Sveriges Arkitekter 2002 ville jag utsträcka den etiska diskussion, som ditintills mest handlat om kollegiala frågor, till att även omfatta affärsetiska frågor. Därför finns i Sveriges Arkitekters etiska regler en bestämmelse som säger att ”arkitekten ska vid åtagande av uppdrag verka för att erhålla en ersättning som är relevant med avseende på åtagandets art och omfattning samt värdet av utfört arbete”. Regeln utgör en påminnelse om att underprissättning är en etisk fråga.

Medveten underprissättning leder till att beställaren inte kan skaffa sig en korrekt uppfattning om vad som är utfört arbetes rätta värde. Detta är onekligen ett stort branschproblem. När arbetet inte prissätts på ett marknads- och värdemässigt relevant sätt skadas det ömsesidiga förtroende mellan den som beställer och den som levererar. Då gör man våld på det som branschens partsgemensamt framförhandlade standardavtal vill slå vakt om.

Varje leverantör måste ha rätt att få göra en medvetet dålig affär. Det är konkurrensens och den fria marknadens spelregler. Samtidigt måste insikten finnas där, både hos köpare och hos säljare, att medveten felprissättning skapar felaktiga bilder av olika tjänsters värde och på sikt kan tvinga leverantörerna att ta kvalitetsmässiga genvägar.

Räkningen kommer också förr eller senare, antingen i form av medveten överförskrivning av tid eller att någon annan får betala mer än motiverat. Den gamla sanningen att det som förloras på gungorna får tas igen på karusellen står sig ännu.

Inte minst när det gäller den offentliga upphandlingen är effekterna av underprissättningen förödande. Många upphandlingar görs av upphandlingsorgan som de facto inte är nyttjare av de tjänster som upphandlas. När sak- eller fackkunskap saknas blir resultatet lätt att upphandlarna får en skev bild av tjänsternas reella värde och vad marknadsmässigt pris borde vara. Det byggs helt enkelt upp en förväntan på prisnivåer som alla insatta bedömare vet inte är hållbara. Underprissättning blir ett självspelande piano. Branschen sätter en grimma på sig själv som är svår att ta sig ur.

Eftersom inte någon följer upp en genomförd upphandling affärsmässigt blir lösningen att överförskriva tid. Den som upphandlar vet det men bryr sig inte, upphandlingen är ju formellt oantastligt genomförd. Den som upphandlas vet det också, men kan i skydd av obefintlig uppföljning av den reella affären krydda sin fakturering. Det är en genuint osund affärsutveckling.

Underprissättning har många olika huvuden. Bland arkitekter och konsulter, som jag kan bäst, är fortsatt jobbande och överpresterande när det fasta priset är uppätet, en variant av underprissättning. Att leverera tre gånger så mycket som man fått betalt för i ett parallellt uppdrag är en annan variant. Att låta personalen förstå att affären i uppdraget inte tål att alla timmar redovisas är en tredje. Allt är, enligt min mening, lika illa.

Så, Olle, bjud in till bred diskussion, men inte bara internt på leverantörsidan. Beställarna har lika stort intresse som leverantörerna av att offererade arbeten är rimlig prissatta och att kunskapen om tjänsters värde är lika stor både på leverantörs- och på beställarsidan. Ett gemensamt ägt problem, som det brukar heta.

Här vilar även ett stort ansvar på fjärrvärmebolagen i och med att de utövar ett monopol där huvuddelen av bolagen nu övergått i privat ägande mot tidigare kommunalt. I dag är det till och med svårt att få fjärrvärmebolagen att bygga ut nätet till nya energisnåla mindre stadsdelar eftersom energitätheten anses bli för låg, det vill säga märkligt nog att bebyggelsen blir för energieffektiv. Även fjärrvärmebolagens prissättning sker utifrån en monopolställning.

Prissättningen gör att allt fler fastighetsägare och byggherrar i stället väljer kortsiktiga, elbaserade lösningar inom fjärrvärmeområden, vilket medför ökade utsläpp av koldioxid.

Boverkets och fjärrvärmebolagens inställning gör att vi riskerar att bygga in oss i ett onödigt elberoende. Långsiktigt, systemtekniskt tänkande står i motsatsförhållande till kortsiktigare affärsmässiga överväganden. För att uppfylla en energieffektivisering krävs ett systemtekniskt tänkande vilket saknas i Boverkets byggregler då man i regelverket endast räknar köpt energi. Det tas ingen hänsyn till vilken energikvalitet (exergi) och miljöpåverkan den tillförda energin har. Detta medför att fjärrvärmelösningar missgynnas i jämförelse med exempelvis värmepumpslösningar. Med en bergvärmelösning uppfylls BBR:s krav för eluppvärmda byggnader till och med utan värmeåtervinning och med BBR:s minikrav för Um-värde på klimatskärmen (genomsnittligt U-värde). För anslutning till fjärrvärme har Boverket indirekt skärpt kraven i BBR med 20 procent medan ingen skärpning skett för eluppvärmda byggnader. Detta medför att det blir både lättare och billigare för byggbolagen att installera värmepumpsanläggningar i stället för att isolera byggnadens klimatskal bättre.

Byggnadens stomme ska ju stå i upptill 100 år, installationer har däremot en betydligt kortare livslängd. Utanför fjärrvärmeområdet är värmepumpsteknik däremot ett utmärkt sätt att hushålla med värdefull el.

Problemet är att Boverkets regelverk tagits fram utifrån politiska mål för att minska energianvändningen av köpt energi till byggnaden. Effekten riskerar tyvärr bli en helt annan när man inte inser skillnaden mellan köpt energi och byggnadens verkliga energianvändning. Förklaringen till detta är att Boverkets ansvarsområde är själva byggnaden och Energimyndigheten ansvarar för tillförd energi. Därmed har systemperspektivet ”tappats bort”. En förklaring till Boverkets ointresse kan vara ett EU-direktiv från 2002 som inte tar hänsyn till systemperspektivet. När EU:s nya Energieffektiviseringsdirektiv träder i kraft bör det leda till minskad miljöpåverkan främst genom minskade utsläpp av koldioxid.

Det nya direktivet betonar ett systemperspektiv och begreppet primärenergi, som bör införas i nationernas byggregler. Primärenergi där el värdesätts 2,5 gånger mer jämfört med fjärrvärme finns redan i Danmarks och Finlands byggregler så det är inget nytt. Energieffektiviseringsdirektivet har en ambition om en årlig energieffektivisering på 1,5 procent mellan 2014 och 2020. Byggnader förväntas bidra med cirka en tredjedel av besparingarna. Direktivet tar också upp detaljer såsom att när värme eller varmvatten tillhandahålls via fjärrvärme ska individuella mätare installeras till 1 januari 2017 där det är tekniskt möjligt och kostnadseffektivt. Sverige har cirka 1,5 år på sig att anpassa sig till direktivet.

Regeringen bör dock redan nu ge Boverket i uppdrag att se över byggreglerna i BBR så att de kan anpassas till direktivet och inte minst till två av regeringens miljökvalitetsmål god bebyggd miljö och begränsad klimatpåverkan.

Boverkets nuvarande byggregler står i motsatsförhållande till systemperspektivet och riskerar därför ett olyckligt elberoende och ökade utsläpp av växthusgaser. Det vore en fördel om Boverket inleder ett konstruktivt samarbete med Energimyndigheten och bryter dagens instabila ”särboförhållande”. Det är viktigt att inte regelverket styr oss i fel riktning utan att Boverket redan nu tar ett eget initiativ för en översyn till nästa revidering av byggreglerna. EU:s förslag till energieffektiviseringsdirektiv visar tydligt på kopplingarna och systemperspektivet för själva byggnaden och till energitillförseln, vilket rimligtvis måste leda till en förändring i Boverkets energiregler i BBR.

Utgångspunkten för alliansens bostadspolitik är enkel: bostadspolitiken mår bäst av långsiktiga och lika spelregler med målet att förenkla och förbättra möjligheterna till ett ökat byggande. Flera reformer har genomförts. Byggreglerna för studentboenden har förenklats, länsstyrelserna har fått mer pengar för att korta handläggningstiderna för överklagandeärenden och regelverket för andrahandsuthyrning förbättrats. För att öka utbudet av bostäder har regeringen sänkt den kommunala fastighetsavgiften för hyres- och bostadsrätter i flerbostadshus och nedsättningen av den kommunala fastig-hetsavgiften vid nybyggnation av bostäder har förlängts från tio till femton år. Tiden då en fastighetsägare som bygger nytt kan ta en hyra som motsvarar de verkliga kostnaderna förlängs från tio till femton år. Dessutom har schablonbeloppet vid uthyrning av privatbostäder höjts från 21 000 kronor till 40 000 kronor.

Trots alla dessa förbättringar är vi medvetna om att det fortsatt finns problem med långa planprocesser och låg investeringsvilja på sina håll. Oförtröttligt och konsekvent arbetar vi därför med att öka bostadsbyggandet och tillgängligheten till bostäder i hela landet.

Mot detta står Socialdemokraterna som sedan länge bygger sin bostadspolitik enligt ett inrutat schema bestående av subventioner. Detta trots att verkligheten har visat att subventionspolitiken inte fungerar. Det förhåller sig dessutom så att bostadsmarknadens aktörer inte efterfrågar tillfälliga kontantbidrag.

Socialdemokraterna vägrar dock ta till sig detta. När det gäller konkreta åtgärder är förrådet tomt. Och så har det sett ut i Socialdemokraternas skuggbudget, i deras kommittémotion samt i den bostadspolitiska rapporten som presenterades i höstas. Faktum är att det sett ut så även under de åren som Socialdemokraterna hade makten, 1994–2006. Förutom att de laborerade med tre olika investeringsstimulanser så genomfördes inga reformer på bostadspolitikens område. Och trots subventioner har Sverige alltsedan 1990 endast byggt hälften av vad våra nordiska grannländer gjort. Subventioner är inte svaret på våra problem.

Vi inom alliansen välkomnar en debatt om hur det ska kunna byggas fler bostäder samt hur de fastigheter som redan finns kan användas bättre. Vi behöver en levande bostadspolitisk debatt där skarpa förslag kan ställas mot varandra. Det är därför beklagligt att Socialdemokraternas förslag lyser med sin frånvaro. Att lämna walk over i bostadspolitiken leder varken till fler hyresrätter eller till ett ökat byggande.

Jämsides krävs även att nya genomförandekoncept utvecklas, testas och analyseras i samverkan mellan byggprocessens parter, vilket ställer höga krav på etiska och moraliska förhållningssätt hos aktörerna. I annat fall kan innovativa processupplägg kvävas av irrationella skäl innan dessa kunnat få bredare acceptans på marknaden.

Utöver traditionella samverkansformer, styrda mycket av allmänna bestämmelser (AB), finns nyare samverkansformer där ambitionen är att parternas samlade kompetenser tillgodogörs effektivare genom att förtroendeuppbyggande och samverkansbejakande organisations- och transparenta administrativa strukturer appliceras vid projektgenomförande. Konceptet partnering är ett av de mest kända internationellt och har även applicerats vid projektgenomföranden i Sverige. Gedigna kunskaper om detta kan hittas från internationella forskningsprojekt.

Att vi i Sverige inte lyckats få en mer kraftfull samverkansinriktad utveckling vid upphandlingar och genomförande av projekt tyder på att förändringstrycket på främst offentliga beställarorganisationer varit svagt och spretigt. I länder som England och Australien har däremot partnering etablerats starkt efter ökat förändringstryck från samhället. Utförarsidan är däremot i allmänhet positiv till samverkanslösningar. Erfarenheterna från samverkansinriktade projekt är i allmänhet goda. I de fall utfallet inte varit helt tillfredsställande har detta berott på att upphandlingar och genomförandet inte ägnats erforderlig omsorg. Det senare kan därmed av irrationella skäl bli ett hot mot en utveckling av nya samverkansformer.   

Ett allvarligt hot mot en uthållig utveckling av förtroendebaserade samverkansmodeller är om brister i etiska och moraliska avseenden framkommer. Jag vill här lyfta fram vikten av den etiska dimensionen efter att ha studerat projekt där samverkanskoncept applicerats. Som varnande exempel kan en nyligen genomförd offentlig upphandling nämnas där utsedd entreprenör har offererat ett synligt entreprenörsarvode som är en tredjedel av sund nivå.

Detta är enbart möjligt genom att oetiskt utnyttja brister i beställarens förfrågningsunderlag. Förfarandet är förmodligen juridiskt oantastbart men visar brister i etiskt förhållningssätt som kan menligt påverka samverkanslösningars framtida utveckling.

För samverkansinriktade genomförandeformer bör branschens parter snarast arbeta fram speciellt anpassade allmänna bestämmelser, ett ABS för samverkansentreprenader, så att bland annat ansvars- och ekonomiadministrativa regelverk blir anpassade till samverkansprojekts speciella förutsättningar och krav.

Och åt vilket håll har då vågskålen tippat? Inte tydligt åt något håll skulle jag vilja säga. Merparten av all arkitektupphandling ligger fortfarande under ramavtal, oftast styrda av nedpressade timpriser. I en allmänt sett fortsatt god konjunktur är fortfarande prisbilden i den offentliga upphandlingen av arkitekttjänster oftast oseriös. Oprecisa förfrågningsunderlag och bristande förmåga att värdera kvalitet ger upphov till spekulativ och taktisk prissättning, fjärran från vad alla vet är sunda och rimliga prisnivåer.

Dagligen kan vi också i media läsa om andra upphandlingar som pressat priset till en nivå som gör det omöjligt att leverera den kvalitet som efterfrågats och som människor har rätt att förvänta sig i ett väl fungerande välfärdssamhälle. Att pris- och lönsamhetsjakt leder till såväl vårdskandaler som matfusk vet vi ju numera alla. Så vad har egentligen blivit bättre? Inte mycket, även om allt fler röster höjs för en kvalitetsdriven upphandlingskultur.

Det är uppenbart att dagens situation måste förändras om vi inte fullständigt och slutgiltigt ska fastna i en stereotyp och totalt prisfokuserad upphandlingskultur. Och det är inte heller i längden hållbart att den offentliga upphandlingens villkor alltmer fjärmar sig från vad som i samhället i övrigt framstår som ett sunt affärsklimat.

Då, för ett år sedan, signalerade den sittande upphandlingsutredningen ett nytänkande. Nu har utredningen kommit med sitt betänkande och sina förslag. Det som utredningen föreslår ger faktiskt anledning till en kort stunds optimism. I den bästa av världar kan utredningens betänkande också ses som startskottet för en mer genomgripande revidering av de svenska upphandlingsreglerna. Men det kommer att ta tid – och starkt motstånd finns.

Vad utredningen redan inledningsvis konstaterar är en svidande vidräkning med den inriktning och det innehåll som svensk upphandlingskultur har fått. Ord och inga visor brukar det heta:

• Den offentliga upphandlingen har tydlig slagsida mot en rigid lagtillämpning. Vad som i övrigt karakteriserar en god affär har kommit i skymundan.

• Den offentliga upphandlingen lider av brist på ledarskap och strategiskt perspektiv. Riksdag och regering har inte grepp om den offentliga upphandlingens betydelse för viktiga delar av samhällets service.

• Lagstiftningen och dess tillämpning är både krånglig och oflexibel och ibland även otydlig.

• Ställda krav följs sällan upp, vilket gör att myndigheter inte vet om de fått vad de avtalat om och betalar för.

Upphandlingsutredningen, under ledning av Anders Wijkman, har gjort en förtjänstfull inventering av vad som är galet i svensk upphandlingskultur. Kritiken faller tungt på ledande politiker samt verks- och myndighetschefer som inte visar ledarskap och sätter ned foten utan i stället låter upphandlingsbyråkraterna härja fritt. Det politiska etablissemanget får sig en käftsmäll av Anders Wijkman.

Resultatet har förstås blivit att utredningen hittills förbigåtts med iakttagande av största möjliga tystnad.

Utredningen konstaterar att svensk offentlig upphandling måste byta spår. Kvalitet ska vara ledstjärnan, upphandlingskompetensen ska stärkas, hänsyn ska om möjligt tas till livscykelkostnader, innovationsupphandlingar ska göras i större utsträckning och dialogen mellan upphandlare och leverantörer måste intensifieras. Målet för den offentliga upphandlingen ska vara den goda affären, inte en alltmer dogmatisk tolkning av lagbestämmelserna.

Utredningen kommer också med ett antal utmärkta förslag. Viktigast för arkitektföretagen är förslaget att kraftigt utöka möjligheten till direktupphandlingar. Utredningen föreslår att gränsen för direktupphandlingar sätts till 600 000 kronor, vilket är i paritet med vad som gäller i våra nordiska grannländer. Om en sådan gräns skulle införas innebär det att den utvecklingshämmande ramavtalskulturen skulle få sig en törn. Att ramavtalen blivit så omfattande får nästan helt tillskrivas det faktum att gränsen för direktupphandling är löjligt lågt satt i Sverige. Med ett så lågt gränsvärde har man inte möjlighet att göra annat än att tillgripa ramavtalsupphandlingar.

Får vi ett mer än fördubblat utrymme för direktupphandlingar kommer intresset för att lägga upphandlingar under ramavtal att minska. Vi kommer att få en bättre upphandlingskultur.

Frågan är dock om utredningens förslag kommer att genomföras. Regeringen vacklar (ledarskapet!) och motståndarna har fått riksdagen att backa förr när det gäller reglerna för direktupphandling. Det är främst Svenskt Näringsliv och Företagarna som av ideologiskt-politiska skäl vill ha så låga gränser som möjligt för direktupphandling. Allt vad den offentliga upphandlingen kostar de små företagen i anbudsadministration betyder ingenting för dessa organisationer som har gjort upphandling till en ideologifråga par preference.

En av de mest styvnackade motståndarna till höjda gränser för direktupphandling är för övrigt Almega inom Svenskt Näringsliv. Till Almega hör Svenska Teknik & Designföretagens arkitekt- och teknikkonsultföretag. Att dessa inte gör uppror mot den dogmatism som i grunden motverkar ett sunt affärsklimat är faktiskt en stor gåta.

Dagens centraliserade lönesystem hindrar oss från att modernisera, höja lönsamheten, skapa bättre anställningstrygghet och engagemang för medarbetarna. Dagligen utförs viktigt arbete som har stor betydelse för människor och som ger dem en bättre hälsa, trygghet och livskvalitet. Samtidigt upplevs byggsektorn som konservativ och ibland till och med bakåtsträvande. En del av svaret på frågan om hur vi kan förbättra oss ligger i våra lönesystem.

VVS Företagen förespråkar inte ett enskilt lönesystem framför ett annat. Vi vill skapa så bra möjligheter som möjligt för våra medlemsföretag och deras medarbetare att utveckla sig och med effektiv produktion skapa mervärde till sina kunder. När vi, genom ett undersökningsföretag, frågade våra medlemsföretags VVS-montörer svarade 85 procent att de ansåg att en erfaren VVS-montör borde tjäna mer än en oerfaren VVS-montör. Åtta av tio tror att individuella löner bidrar till ökat engagemang och motivation. 74 procent tror dessutom att det kan öka produktiviteten i företagen.

Det stärker oss i resonemanget att vi inom byggsektorn med en mer lokal lönebildning kan få en högre produktivitet. Vilket leder till högre lönsamhet och anställningstrygghet. Med ökad motivation och engagemang kommer en bättre arbetsmiljö, genom att medarbetarna känner sig mer delaktiga i företagets verksamhet och att de ser att det arbete de utför ger utslag i lön.

Ett lokalt lönesystem innebär att företagen behöver tydliga riktlinjer för vad som påverkar lönen och att man sätter mål som kan mätas. En riktlinje kan vara hur nöjd en kund är med arbetet som utförts och vilket mervärde som skapats. Det är det som kännetecknar ett modernt företag. I undersökningen svarade 55 procent att de årligen har lönesamtal. Tydligt är att företagen måste bli bättre på att skapa en dialog med sina medarbetare i lönefrågor.

Ett lokalt lönesystem som premierar engagemang ger medarbetarna mer delaktighet och de ser att deras arbete påverkar lön och lönsamhet. Det måste bli möjligt att göra ”lönekarriär” inom byggsektorn. Allteftersom medarbetaren ökar sin kunskap och kompetens måste en löneutveckling ske som premierar det. Kompetensutveckling blir ett viktigt inslag för att stärka branschens arbetsgivavarumärke och höja statusen. Det leder till att ungdomar söker sig till byggsektorn och vill vara med och utveckla den för att skapa mervärde till kunderna och samhället.

För att få ett ordentligt grepp på ekonomi-aspekten måste man först naturligtvis ta reda på både kostnad och energipåverkan för alla komponenter som ingår i en byggnad. En komponent kan exempelvis vara ett relä i en styranordning eller en utökning av isoleringen från 150 till 200 millimeter i en vägg. Komponenterna rangordnas sedan efter byggkostnad per årligen sparad kilowattimme (E-värde kr/kWh och år) varefter man förser byggnaden med den komponent som har det lägsta E-värdet och fyller successivt på tills styrande krav i BBR uppfylls med den komponent som visar sig ha värdet Edim (energidimensionering). På detta sätt blir byggkostnaden så låg som möjligt och man har fått chansen att beakta sina kunskaper och kan motivera alla val som gjorts. Om komponentlistan är heltäckande visar det sig dessutom att det som krävs i övriga avsnitt av BBR 9 har uppfyllts till lägsta kostnad. Resultatat är det bästa möjliga inom BBR:s ramar men bara för den aktuella byggnaden.

Det är ändå inte bra. Den koefficient i BBR som styr energibesparingsåtgärdernas omfattning och därmed Edim används först efter multiplikation med arean av ett golv som står för 2 till 20 procent av en byggnads sammanlagda energiförbrukning. Även om koefficienten i sig är klokt vald är det därför ofrånkomligt att klokskapen spätts ut och förvanskats åtskilligt. Detta innebär att Edim-värden för olika projekt kan bli väsentligt olika utan sakskäl vilket leder till förvirring och onödigt ökade byggkostnader och energiförluster. Att efter några tester ersätta BBR-kapitlet med eget vägt Edim-värde skulle säkert vara ett steg i rätt riktning men det är tyvärr olagligt.

Det kan ändå inte förnekas att det är ganska enkelt att rätta sig efter BBR 06. Man behöver inte ta reda på vad något kostar och hur det fungerar – det räcker ju ju att kunna skilja på bostäder och lokaler och sen ösa på någonstans tills gränsen i BBR passeras.

Det blir dock bättre och enklare för alla som har en E-värdelista i sin dator att rätta sig efter ett Edim-värde än att följa BBR. Optimallösning för alla komponenter erhålls direkt genom att knappa in det Edim-värde som myndigheterna anger. Dessutom försvinner alla dimridåer ur kalkylerna och det blir möjligt för alla aktörer att rätta till och förbättra underlaget om det skulle visa sig vara motiverat.

Det blir också bättre och enklare för alla som saknar E-värdelista om myndigheterna som ett komplement till Edim-värden presenterar en liten tabell lik den som sammanfattade det förträffliga regelverk som gällde under 1950-talet. I den tabellen kunde man direkt välja standardlösningar som samtliga med acceptabel precision var dimensionerade för samma E-värde. Tyvärr glömde man att tala om att lösningarna var godtagbara exempel därför att alla motsvarade ungefär samma E-värde och att det viktiga var att alla andra lösningar som anpassats till detta E-värde naturligtvis var godtagbara. Om man kommit ihåg det skulle alla under 60 år ha sparat pengar och energi och kunnat ägna sig åt meningsfull produktutveckling grundad på realiteter i stället för BBR-trams.

Framför allt blir det bättre och enklare för myndigheterna att presentera några Edim-värden och därmed styra alla aktörer genom att aktivera den kunskapsbank som finns i stället för att blockera den.

Vilket förslag kan då samla en kvalificerad majoritet? Ja, redan på 1940-talet var frågan aktuell i samband med utbyggnaden av tunnelbanan. En tunnel under Söderström mellan Gamla stan och Slussen förordades av stadsarkitekten Göran Sidenbladh med stöd av kollegan Sven Markelius. Då detta förslag ändå avvisades, av skälet att en tunnel under vatten var ett tekniskt och ekonomiskt äventyr, varnade Markelius, att en bro i ytläge ”kommer att bli ett monster”. Men en bro fick vi. Nu är den uttjänt och borde äntligen ersättas med en tunnel, byggd med dagens bästa teknik. Det heter ju ”tunnelbana”. Och då den bron är borta kan Centralbron ersättas med en underjordslösning. Miljön ska befrias.

Slussen, som den ser ut i dag, speglar 30-talets teknik, i konstruktion och material. En ombyggnad bör utgå från dagens tekniska förutsättningar. Det är därför vi stöder förslaget Ny syn på Slussen, som innebär en radikal omdaning efter nya ideal, ett frigjort vattenrum, en spännande mötesplats med smidig access till kommunikationer, omgiven av karaktärstarka, även historiska, byggnader. Det är också därför jag tror, att detta alternativ kan få ett brett stöd hos befolkningen.

Ny syn på Slussen bygger på Stockholms naturgivna karaktär och skönhet. Vid Slussen förenas de stora vattenrummen över Riddarfjärden och Saltsjön. Och på samma plats möter Söders förkastningsbranter de låga öarna i Mälarens utlopp. En naturlig slänt binder samman högt och lågt och har sedan staden grundades varit den självklara knutpunkten för färdvägar i två huvudriktningar. Förslagets utgångspunkt är att dessa möten skall friläggas och tydliggöras, utan intrång av höga betongkonstruktioner.

Ny syn på Slussen innebär en låg gestaltning av Slussenområdet, nära den naturliga marknivån och med riktiga stadsbroar i de båda naturliga stråken mellan Södermalm och Gamla stan. Nyckeln till den låga utformningen är att tunnelbanan dras om med en ny tunnel under Söderström!

Den nya spårtunneln ger kortare restider och en toppmodern sträcka i tunnelbanesystemets absoluta centrum, samtidigt som Söderström befrias från den anskrämliga tunnelbanebron. Två föråldrade stationer (Slussen och Gamla stan) ersätts med en ny av högsta klass. Nackabussarna får en bussterminal i direkt anslutning till stationen, med infart från Stadsgårdsleden. Sänkningen av tunnelbanan genomförs med samma beprövade teknik som tillämpats vid Citybanans motsvarande dragning mellan Södermalm och Riddarholmen.
Men denna lösning är bara möjlig att genomföra när Slussens gamla konstruktioner rivs ned, endast då kan tunneln byggas på schaktbotten genom Slussenområdet. Skulle man realisera något annat förslag på platsen går tillfället förlorat, det blir omöjligt att dra en tunnel genom den nya grundläggningen. Ombyggnaden av Slussen skapar en historisk chans att förbättra både kollektivtrafiken och stadsbilden, men stadens förslag till Slussen väljer bort den möjligheten för minst ett sekel framåt. Det får helt enkelt inte ske!

I dag är till exempel de flesta hjullastarna registrerade för att köra 50 kilometer i timmen vilket kräver B-körkort. Det finns ett mycket stort värde i att de ungdomar som ska köra en hjullastare som väger 20 ton eller mer bland övriga trafikanter blir säkrare förare om det i grundutbildning ingår körkortsutbildning. Den anläggningsmaskinförare som inte har körkort kan i de allra flesta fall inte utöva sitt yrke.

Samhällsekonomiskt är det en felkalkyl att inte ge ungdomar, som utbildar sig i en tillväxtbransch, en fullständig yrkesutbildning. Satsningen på infrastrukturprojekt och de stora pensionsavgångarna gör att rekryteringsbehovet är mycket stort. Gymnasieutbildningarna, och speciellt yrkesutbildningarna, är kostnadskrävande, men det är ännu dyrare med en hög ungdomsarbetslöshet. Om regeringen är rädd för ökade utbildningskostnader motbevisas det av att ett flertal kommuner är beredda att betala för körkortsutbildning. Kompetens, maskiner och resurser finns redan på skolorna.

Under utvecklingen av GY-11 har vi i flera remissvar till Skolverket argumenterat för vikten av att anläggningsförarna ges körkortsutbildning. Vi har fått besked om att våra krav skulle vara tillgodosedda och att körkortsutbildningens kunskapskrav finns inskrivna i ämnes- och kursplanerna. Trots det, är det enda blivande anläggningsmaskinförare får göra är att övningsköra med de maskiner de utbildas för. Vi är besvikna över Skolverkets och Transportstyrelsens oförmåga att föra en saklig och konstruktiv diskussion i den här frågan.
Oppositionen har förstått vad som gäller och krävs. I flera motioner till riksdagen framför de krav som ligger helt i linje med vad branschen kräver.

Med oro får vi rapporter om att flera kommuner har lagt ner eller planerar att lägga ner utbildningen av anläggningsmaskinförare. Det är hög tid att göra något åt felaktigheter i den nyss genomförda gymnasiereformen. Se till att den här utbildningen har det utbildningsinnehåll företagen kräver. Det ger fler unga arbete.

I juni 2012 lämnade vi en skrivelse till Utbildnings-, Närings- och Arbetsmarknadsdepartementet i den här frågan. Ingenting har hänt. Det är oroväckande att ansvariga inte vill lyssna på en bransch som har cirka
100 000 anställda.  

Du har som utbildningsminister tillsatt en utredare som ska se över den arbetsplatsförlagda delen av gymnasial lärlingsutbildning och gymnasial yrkesutbildning. I pressmeddelandet skriver du:
”Om Sverige ska klara den globala konkurrensen måste vi ha bra yrkesutbildningar. Därför fortsätter vi arbetet med att utveckla det arbetsplatsförlagda lärandet.”

En snabb och enkel åtgärd är att se till att alla yrkesförare som utbildas i gymnasieskolan får körkortsutbildning. Det ger förutsättningar för både arbetsplatsförlagt lärande och bidrar till att göra den här yrkesutbildningen mer attraktiv.

Vi vet också att IT-stödda förändrings-och utvecklingsprocesser är att det inte räcker med att göra mjukvaror som Archicad, Revit, Tekla, Navis Works med flera tillgängliga på datorerna hos aktörerna i branschen.

Det finns fyra övergripande faktorer som påverkar IT-stödda förändrings-och utvecklingsprocesser: tekniska, juridiska, organisatoriska och ledarskap. De tekniska faktorerna måste vara användarvänliga och pålitliga. Det vill säga vi ska kunna lita på den information som finns. Här finns fortfarande problem som att information försvinner eller förvanskas när olika modeller slås samman. Ser vi till de juridiska frågorna så finns i dag till exempel en uppfattning om att 2D-ritningar inom en överskådlig framtid fortfarande kommer att vara det juridiskt bärande dokumentet.

Men i slutänden går det att koppla de tekniska och juridiska frågorna till ledarskapsfrågor. Om samtliga offentliga beställare krävde en fullständig byggnadsinformationsmodell från byggentreprenörerna, under förutsättning att modeller från olika bim-mjukvaror skulle vara kompatibla, skulle  det kunna vara ett incitament för mjukvarutillverkarna att lösa kompatibilitetsproblemen och därigenom skapa en större totalmarknad. Ser vi till de juridiska frågorna skulle vi också kunna föreställa oss att beställaren krävde att den som lägger in information i en modell också är ansvarig för den.

De organisatoriska frågorna är också kopplade till ledarskapet. Till exempel tanken om att projektets aktörer, inklusive beställaren, planerar projektet tillsammans från början med sikte på att få en låg totalkostnad, i stället för lägsta möjliga investeringskostnad, kräver en samsyn från ledarskapet hos branschens aktörer.

Slutligen ska vi vara medvetna om att det i byggbranschen finns några väsentliga skillnader mot andra branscher när det gäller att driva förändrings- och utvecklingsprocesser. För det första är branschen projektbaserad, vilket innebär att parterna samarbetar i en viss konstellation under en begränsad tid. Detta försvårar att ta tillvara lärande och kunskapsutveckling. För det andra finns det en speciell maktbalans mellan branschens aktörer, vilket gör att större företag inom branschen inte har samma makt över sina leverantörer som till exempel Volvo, Ericsson och ABB. Detta ställer krav på ledarskapet hos branschens aktörer när det gäller vilken riktning utvecklingen av bimanvändningen tar. Ett första steg kan vara att skapa en grundläggande samsyn hos branschens aktörer om vad man vill med bim i framtiden, utan att man är bunden vid hur branschen ser ut i dag. Det viktigaste är dock att hålla i minnet att bim inte förändrar. Det är våra idéer om nya arbetssätt och branschaktörernas förmåga att skapa förutsättningar för förändringar som driver utvecklingen.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att det finns en stor komplexitet i de frågeställningar som måste hanteras om bim ska bli ett medel för att förändra och utveckla bygg- och förvaltningsprocessen, men detta ska inte ses som ett oöverstigligt hinder. Men om branschens aktörer inte är medvetna om frågeställningarnas komplexitet och behovet av strukturella förändringar, kommer inte bim att bli ett medel för att förändra och utveckla bygg- och förvaltningsprocessen, utan snarare bli ett medel för att konservera befintliga processer och strukturer.

Det behövs i dag fler nya bostäder på många håll i landet. Vid terminsstarten förra året saknade 20 000 studenter någonstans att bo. För att möta bostadsbristen har Alliansen sedan tidigare exempelvis infört statliga kreditgarantier särskilt riktade till ungdomar (förstagångsköpare) och möjliggjort för kommunerna att ställa hyresgarantier för den som har inkomst men saknar fast anställning och därför har svårt att på annat sätt få ett hyreskontrakt.

Nu måste vi ta nästa steg. Sänkta byggkostnader är en förutsättning för att bostadsbyggandet åter ska kunna ta fart. Det måste bli ökad konkurrens inom branschen och minskad detaljreglering. I ett första steg har vi reformerat plan- och bygglagen som innebär att planprocessen förenklats, den som söker bygglov ska i dag få svar inom max tio veckor.

Vid nybyggnationer är det också rimligt att de standardiserade kraven prövas mot behovet av nya bostäder. Lagstiftningen måste kunna tillämpas mera flexibelt.
Byggprocessen ska fortsätta att kortas. När tidsgränsen för bygglov överskridits måste det finnas möjligheter till sanktioner. Vi vill även se över Länsstyrelsens roll som prövande instans för att förhindra utdragna ärenden och överklaganden som ibland kan pågå upp emot flera år. Detta är inte acceptabelt. Krånglet kring byggnationer ska pressas tillbaka utan att man gör avkall på kvaliteten och hänsyn till natur- och grönområden samtidigt som antalet kommunala särkrav begränsas.

Hyresrätten är fortsatt en mycket viktig boendeform som passar många människors önskemål.

En fungerande och rörlig bostadsmarknad kräver att det finns ett tillräckligt antal hyresrätter. Vi vill underlätta möjligheten att finansiera byggandet av nya hyresrätter genom att öka tiden som så kallad presumtionshyra gäller. (Hyra för nybyggda lägenheter som hyresvärden och hyresgästorganisationen kommer överens om). Efter att tiden för presumtionhyran gått ut bestäms hyran enligt de vanliga bruksvärdesreglerna. I januari utökade Alliansen presumtionshyrans längd från tio till femton år.

Vi arbetar vidare för att skapa ett långsiktigt och hållbart system med enklare regler.

Ökad konkurrens på bostadsmarknaden, bättre möjligheter till nybyggnation och ett fungerande hyressystem bidrar sammantaget till att fler bostäder kan komma till i Sverige.

Hörseln är en försvarsmekanism, ständigt påkopplad. Den registrerar alla ljud som når vårt öra för att avgöra om det är en fara eller inte. Vi bombarderas av en mängd ljud varje dag, och många av dessa ljud är onaturliga. Alla maskiner, installationer, telefoner med mera är såklart onaturliga ljud för våra stenålderskroppar. Även alla ljud som studsar tillbaka påverkar vår hörsel negativt, ökar stressen och bidrar till att minska vår koncentrationsförmåga.

Men när vi vistas i naturen hör vi ljudet bara en gång. I naturen finns inga hårda plana ytor som väggar, golv och tak som reflekterar och förstärker ljud. Evolutionen har gjort oss anpassade för ”naturens ljudkuliss”. En kontorsbyggnad, däremot med dess hårda plana ytor är en onaturlig miljö för vår hörsel.

Vi har idag alla tekniska hjälpmedel för att jobba var som helst, ändå behöver vi ett kontor att gå till. Skälet är att välmående organisationer lägger stor vikt på samarbete, där medarbetarna kan interagera och lära sig av varandra. Kontoret är med andra ord till för kommunikation. Grunden för att skapa goda förutsättningar för kommunikation är att förstå hur rösten fungerar och hur hörseln fungerar och hur miljön påverkar slutresultatet.

Det är därför vi behöver en akustisk strategi. Den hjälper till att så långt som möjligt emulera ”naturens ljudkuliss” i en fastighet. Inför varje ändring av konstruktion, materialval och inredning i en fastighet, ska vi kunna besvara frågan om förändringen hjälper eller stjälper den aktivitet som faktiskt ska ske i rummet. Hur påverkar förändringen taluppfattningen och hörandet?

Den akustiska strategin informerar om hur byggnaden är tänkt att användas. Där står även vad man bör tänka på i inredningsfasen för att stödja den aktivitet som ska ske i olika lokaler. Strategin innehåller både mänskliga och tekniska frågor. Det mänskliga handlar ofta om enkla tips på hur vi människor bör bete oss i de olika miljöerna: hur vi får ett bra akustiskt beteende och hur vi bör placera oss på kontoret. Den hjälper dig till exempel att förklara för en brukare hur ett konferensrum är skapt för att underlätta tal och tydligt hörande. Det hjälper brukaren att definiera ett ”tyst rum”, eller hur en öppen kontorsmiljö är planerad för att minimera spridningen av tal.

Kort sagt: En akustisk strategi hjälper dig att göra medvetna val under bygg- och inredningsfasen som gör varje lokal ljudanpassad för de aktiviteter som ska ske där. Dessutom får brukaren en manual på köpet. Så varför jobbar vi inte på detta sätt?

Akustiska parametrar - en checklista:
• Efterklangstid.
• Taltydlighet.
• Komfortavstånd till röster.
• Ljudnivå.

Materialets ljudabsorptionsförmåga påverkas av
• Graden av kompakthet - Porösa material absorberar väl.
• Tjockleken på materialet.
• Installationshöjden till hård yta.
• Öppenheten av ytan.

Vi har andra lösningar men samma mål som Byggnads med ordning och reda. Det innebär att vi bryr oss och tar frågorna på lika stort allvar som vad Byggnads gör. Nu har vi äntligen börjat närma oss realistiska lösningar som motverkar oseriösa byggföretag och som kan sjösättas inom ett år. Vi har gemensamt med Byggnads verkat för fler myndighetskontroller, månadsvis inbetalning av skatt på individnivå, närvaroliggare, oannonserade arbetsplatsbesök, registrering av utländska företag hos Skatteverket och en utvidgad användning av identitetskontroller genom branschens ID06-system. Medlarna har föreslagit att parterna gemensamt ska utveckla detta och att alla ska kunna bedöma vilka som arbetar på projektet och vem som har beställt arbete av vem. Ska vi kasta allt detta över bord nu och börja om?

Det är egentligen ganska enkelt. Det Byggnads driver i den här avtalsrörelsen är att svenska kollektivavtal ska gälla för alla företag och alla byggnadsarbetare i Sverige. Det bidrar till att alla byggnadsarbetare får en säkrare och tryggare arbetssituation och det gagnar byggföretagen. Det är också det bästa sättet att bejaka mångfald, öppenhet och fri rörlighet över nationsgränser.

Tidigare har BI bekräftat vår syn på att det råder stora problem inom byggbranschen som har satt avtalsenliga löner och villkor ur spel. Men nu hävdar Ola Månsson och Mats Åkerlind att det redan finns en EU-lagstiftning som skyddar arbetstagarna och att det finns regler om lönegarantier och kontroller så det räcker.

Vi tycker inte att det räcker så länge vi hittar byggnadsarbetare som bor i källare och pannrum, som tjänar 15 kr i timmen och jobbar 60-70 timmar i veckan. Olycksstatistiken talar också sitt tydliga språk. Våra medlemmar och BI:s medlemmar bekräftar dagligen att det förekommer fuffens, utnyttjande av människor och en snedvriden och osund konkurrens. Vi ser med oönskad tydlighet hur nuvarande regler och kontroller inte räcker. Därför kräver vi ett huvudentreprenörsansvar.

Man kan gå till vilken byggarbetsplats som helst och få svart på vitt att underentreprenörskedjorna är ett problem och att det råder vilda västern i branschen. Myndigheter och statistik bekräftar den bilden. Byggnads vill ta ansvar och lösa frågan enligt den svenska modellen, Sveriges Byggindustrier vägrar. Det är vad konflikten handlar om i dag.

Byggnads kräver solidariskt entreprenörsansvar. Byggnads agerande handlar inte om ett socialt ansvarstagande utan förslaget skulle förstöra för små och nya byggföretag som på grund av osäkerheten inte skulle bli anlitade som underentreprenörer. Förslaget innebär i praktiken att man skulle stänga gränserna för utländska företag och sätta stopp för utländsk arbetskraft i byggbranschen. Det känns obehagligt likt Vaxholmskonflikten. Samtidigt hävdar Byggnads att de försvarar utländska arbetstagares rättigheter i Sverige och att de vill ha en byggbransch i världsklass. För byggbranschen i Sverige finns det redan lagstiftning på plats som reglerar skyddet av arbetstagare i Sverige eftersom vi är med i EU. Vi har till exempel regler om lönegaranti, vi har utstationeringsdirektivet och bemanningsdirektivet. Vi har också ett system med utökade kontroller som är på väg att kunna sättas i verket det närmaste året.

Byggnads sätter ackorden före säkerheten. Ackorden premierar att man arbetar så fort som möjligt och på så kort tid som möjligt. Byggnads kräver till exempel ackord på ställningsbyggande på hög höjd trots att arbetsgivarna vill ta bort ackorden där på grund av säkerhetsriskerna. Medan byggfacket kämpar för att behålla detta kraftigt lönedrivande och konfliktgrundande lönesystem försöker arbetsgivarna bedriva en affärsmässig verksamhet och behålla stabiliteten. I grunden handlar det om makten över lönebildningen och ett starkt motstånd från Byggnads att anpassa sig till en ny tid, nya förutsättningar och nya krav från medarbetarna.

Byggnads skapar konflikter istället för ordning och reda. Byggnads har i åratal sett till att vi har ständiga störningar som beror på bråk om lön trots att byggnadsarbetare har högst lön inom LO-kollektivet. Medellönen ligger på 31 000 kr/mån. Sveriges Byggindustrier hade runt 700 lokala tvister protokollförda under 2012 med Byggnads. Vi hade cirka 300 centrala tvister och cirka 15-20 av dessa är inne eller på väg in till Arbetsdomstolen. Många av tvisterna handlar om lönefrågor. Med övriga fackförbund som omfattar cirka 35 000 medarbetare hade vi sammanlagt tio tvister under 2012. Under 2012 blev konsekvensen av konflikter på arbetsmarknaden 37 000 förlorade arbetsdagar varav byggbranschen drabbades av 32 000 utlösta strejkdagar på grund av Byggnads konflikter.

Sveriges Byggindustrier känner ett starkt stöd av medlemsföretagen i strävan att bygga en livskraftig byggindustri med trygga arbetstillfällen och fri från konflikter!

Byggnads får dagligen samtal från byggföretagare, ofta BI:s egna medlemmar, som stöder våra krav. De vill kunna bedriva en verksamhet med avtalsenliga löner och schyssta villkor men konkurrerar med de oseriösa aktörerna som erbjuder jobbet för halva priset. I samma tidning som Ola Månsson och Mats Åkerlind skriver att de ”tar ansvar och bryr sig om frågorna mer än Byggnads gör” så skriver en läsare som undertecknar sig som ”Företagare” att han stöder Byggnads och undrar vad BI håller på med. Man kan fråga sig om inte BI har missat någon här?

Vi menar att det finns en anledning till varför BI vägrar få in ordning och reda i kollektivavtalet. Ett huvudentreprenörsansvar skulle innebära ett större ansvar för de stora svenska byggföretagen. Det kan bli dyrt och krångligt för NCC, Skanska och Peab. De kan gärna prata om att de vill ha ordning och reda men när det kan innebära kostnader, ja då börjar de skruva på sig. BI går storföretagens ärenden och offrar småföretagarna som vill jobba med schyssta villkor och konkurrera med kunnighet och avtalsenliga löner. De mindre byggfirmorna börjar tappa förtroendet för sin egen organisation och vänder sig till oss. De efterfrågar ordning och reda i branschen.

Det är svårt att förstå hur Ola Månsson och Mats Åkerlind lägger energi på att smutskasta Byggnads och skylla konflikten på oss. Vi har anklagats för att vara oerfarna och inkompetenta bråkstakar. Men inte en enda gång har vi hört arbetsgivarna diskutera andra förslag för ordning och reda än det som redan görs, och som bevisligen inte är tillräckligt.

Vi har andra lösningar men samma mål som Byggnads med ordning och reda. Det innebär att vi bryr oss och tar frågorna på långt större allvar än vad Byggnads gör. Nu har vi äntligen börjat närma oss realistiska lösningar som motverkar oseriösa byggföretag och som kan sjösättas inom ett år. Vi har gemensamt med Byggnads verkat för fler myndighetskontroller, månadsvis inbetalning av skatt på individnivå, närvaroliggare, oannonserade arbetsplatsbesök, registrering av utländska företag hos Skatteverket och en utvidgad användning av identitetskontroller genom branschens ID06-system. Medlarna har föreslagit att parterna gemensamt ska utveckla detta och att alla ska kunna bedöma vilka som arbetar på projektet och vem som har beställt arbete av vem. Ska vi kasta allt detta över bord nu och börja om?

Vi och Byggnads har varit mest framgångsrika med att åstadkomma förändring när vi har agerat gemensamt i viktiga frågor som handlat om ordning och reda. Ett exempel på detta är den omvända momsen där vi tillsammans fick igenom att den som beställer jobb av underentreprenörer ska redovisa all moms. Syftet var att få stopp på de företag som fifflade med momsen. Ett annat exempel är ROT-avdraget som inneburit fler vita jobb i vår gemensamma kamp mot svartarbete.

Sveriges Byggindustrier vill förhandla och vi vill ha ett nytt avtal där båda parters intressen tillgodoses men för detta krävs kompromisser. Vi har samma mål med att få bort oseriösa företag, få bättre kontroll på underentreprenörer och få bort dödsolyckorna.

Byggnads kräver solidariskt ansvar enligt norsk modell. Detta innebär att entreprenörerna i kontraktskedjan är medansvariga för att avtalsenlig lön betalas ut. Det vill säga att oseriösa företag kan undgå ansvar eftersom någon annan betalar. Det finns redan lagstiftning på plats som reglerar skyddet av arbetstagare i Sverige eftersom vi är med i EU – det är inte Norge. Vi har till exempel regler om lönegaranti, vi har utstationeringsdirektivet och bemanningsdirektivet. En reglering som Byggnads vill ha skulle cementera och avgränsa byggmarknaden till enbart Sverige och därmed hindra utländska byggföretag och stoppa nya och små företag. Det skulle bara gynna stora väletablerade svenska byggföretag. Vi konstaterar att det finns fler yrkanden som också utestänger utländsk arbetskraft. Vi vill inte ha en sådan framtida byggbransch. Vill Byggnads det?

Men projektering kräver inte bygglov eller bygganmälan.

Stor samstämmighet råder om att projektering ska verifieras. Frågan är bara hur, när, av vem och vem som kan kräva det. Professionella beställare följer avtalsmässigt upp design i lika hög grad som produktion. Med ett certifierat ledningssystem krävs uppföljning av tjänsteleverantörer.

Det finns egenskaper som inte lämpar sig att verifiera i färdig byggnad. När bärförmåga testas genom ras och fuktskada avslöjas genom brukarens allergiska besvär, kan felen lika ofta bero på missar i projektering som i utförande.

Många anser att lagstiftningen ska ses över så att byggnadsnämnden kan begära verifiering av projektering. Det kräver kompetens och resurser vilket är ett problem då kommunerna rekryterar personal i konkurrens med privat marknad.
Den kontrollansvarige ska ha kompetens att upprätta en projektanpassad kontrollplan, och från den första juli i år ska den kontrollansvarige vara personcertifierad. Den kontrollansvariges roll är att med lagstiftarens glasögon, som stöd till byggherren, verka för brukarens säkerhet.

Byggherren borde efterfråga kontrollpunkter för projektering i kontrollplanen, inget hindrar det. Dimensioneringskontrollen som ska ske enligt Boverkets projekteringsregler EKS är ett bra exempel. Byggherren har ytterst ansvaret för att byggnationen följer lagen. Är projekteringen inte verifierad uppfylls kanske inte bland annat kraven på bärförmåga enligt PBL. Att verifiering sker tidigt sparar pengar för byggherren om projekteringen varit bristfällig.

Dra nytta av kontrollplanen för att följa upp projekteringen!

Att kalla till ’inledande’ samråd är också en mycket god idé. Flera kommuner gör det i dag på större projekt, och även kontrollpunkter för projektering kan då gås igenom. Byggherren och den kontrollansvarige kan sedan frivilligt följa upp projekteringen innan tekniskt samråd och byggstart.

Ny lagstiftning skulle kunna ge byggnadsnämnden möjlighet att ställa krav på exempelvis dimensioneringskontroll i kontrollplanen vid större eller komplicerade projekt.

Liknande förslag har framförts av
• Kontrollansvarigas Riksförbunds (KARF) remissvar till Förslag ny PBL: ”…förberedande samråd i anslutning till bygglovsansökan”.   

• Elfgren, Gylltoft, Sundquist, Thelandersson, DN Debatt 2012-11-06 ’Byggnader som rasar växande problem i Sverige’: ”…Oberoende teknisk granskning,…. i offentlig regi”.

• Wikström och Johansson, Byggindustrin 2012-12-06 ’Redan projekteringen måste kontrolleras’,:”..Tredjepartskontroll av projekteringen … för utvalda delar, innan startbesked”.
• Stig Åkerman, Boverket, KA-dagen 2013-02-26: ”…glöm inte att ta upp projekteringen vid tekniskt samråd”.

Vad som helt har saknats i debatten är en diskussion kring de räntevillkor som företagen möter. Hur stora är deras räntekostnader? Hur höga är bankernas marginaler på utlåning till framför allt små och medelstora företag? Hur påverkar räntorna företagens affärsmöjligheter och förutsättningarna för tillväxt och jobbskapande i Sverige?

En färsk undersökning vi på det nystartade företaget Fundcurve har gjort visar att 90 procent av alla svenska små och medelstora företag har ett förhandlingsutrymme på räntan de betalar på sina lån. I många fall utan att veta om det. Undersökningen visar vidare att nästan alla även på andra sätt kan påverka sin ränta.

Den övermarginal som företagen betalar på sina lån beror enligt oss framför allt på den brist på transparens som råder vad gäller hur företagsräntor sätts. Till skillnad från bolån där det finns listpriser, där man kan fråga grannen eller läsa i SvD:s räntekarta finns inga sådana jämförelsemöjligheter för företag. Eftersom verksamheterna och därmed risken skiljer sig så mycket åt är det nästintill omöjligt för en företagare att jämföra sin ränta med någon annan. Dessutom påverkas räntan av de säkerheter företaget lämnar till banken, vilket gör jämförelser ännu svårare.

Företag prioriterar ofta skatteplaneringen inför sitt bokslut men glömmer ofta att ta hänsyn till hur detta påverkar företagets kreditvärdighet. En optimering av skatteplaneringen kan leda till att bankens bedömning av kreditvärdigheten blir mer negativ än vad som hade behövt vara fallet. Eftersom detta är en av de viktigaste parametrarna när banken sätter räntan kan det leda till att företagens bokslutsplanering totalt sett leder till ökade kostnader.

Vi menar att fokus från politiker och media bör flyttas över från bolånemarginaler till de villkor som företagen möter när de söker lån hos banken. Detta är inte minst viktigt under lågkonjunkturåret 2013 då arbetslösheten förväntas bita sig fast på höga nivåer. Men även företagen har ett ansvar. Häri ligger att i större utsträckning ta hänsyn till hur bokslutsplaneringen påverkar kreditvärdigheten och i mindre utsträckning koppla ihop privatekonomin med de villkor som ska förhandlas fram för företaget. Sammantaget kan detta leda till att företagens räntekostnader sjunker, vilket kan bidra till större investeringar i maskiner och personal, vilket skulle gagna samhället i stort. 

Bolånetaket innebär att 15 procent av kostnaden för en ny bostad ska betalas kontant. Resten får man låna av banken. En familj i början av bostadskarriären saknar ofta kontanta medel, även om de kan ha mycket goda inkomster.

Systemet med bolånetak innebär en ökning av blancolån, ett lån med minst den dubbla räntan. Det visar sig att blancolånen snabbt amorteras av, men ett blancolån på 350 000 kronor (maxbeloppet för blancolån och ungefär hälften av kontantinsatsen till en normalvilla i Stockholm) kostar en familj drygt 1 000 kronor mer i månaden i ränta än för ett vanligt bostadslån med nuvarande räntenivåer.

TMF menar att det givetvis är bättre för hushållen att amortera än att göda bankernas blancolåneaffärer.

Ökat krav på amortering medför att de som inte har råd att betala av sitt lån inte heller lånar pengar. De som har intäkter och klarar att amortera kan däremot gå vidare och skaffa sig det boende de önskar.

Tidigare var det en självklarhet med tidsbestämda amorteringstider. Det gav också en bättre balans i tillgång och efterfrågan av bostäder. I dagens situation, med nästintill obefintlig inflation är kravet på amortering än mer befogat.

Att det finns ett starkt behov av att öka bostadsbyggandet i framför allt tillväxtregioner är bortom allt tvivel. Byggandet ligger på en rekordlåg nivå och är nu ett allvarligt hot. Utan en fungerande bostadsmarknad blir det omöjligt för företag att attrahera och anställa kompetent personal.

Bolånetaket hämmar bostadsbyggandet, och därmed tillväxten. I Sverige har vi en brist på 250 000 bostäder och den bristen ökar varje år med minst 25 000. För att öka bostadsbyggandet krävs fler förändringar än amorteringskrav i stället för bolånetak, men är den mest betydelsefulla åtgärden. För övrigt behövs en sund och långsiktig bostadspolitik, och framför allt behöver kommunerna se till att få fram byggbar mark.

Länsstyrelserna, som ofta har en viktig roll i förverkligandet av byggprojekt, får därför del av regeringens satsning i syfte att förkorta sina handläggningstider. Ambitionen med satsningen är att underlätta för byggandet att ta fart ordentligt.

För de flesta byggen av flerbostadshus eller privata villor krävs både detaljplan och bygglov. Många bostadsprojekt överklagas i både plan- och lovprocessen till länsstyrelsen, något som kan leda till att många byggen drar ut flera år på tiden. I Stockholms län är till exempel den genomsnittliga handläggningstiden hos länsstyrelsen för överklagade av olika typer av lov 326 dagar.  

Det är därför nödvändigt att det nu sätts maxgränser för handläggningstiderna i länsstyrelserna. Det är inte rimligt att det i dag kan dröja upp till tio år från det att ett bygge börjar planeras till dess att spaden sätts i marken. Vi behöver bygga mer och snabbare i Sverige, och då är en viktig pusselbit att komma tillrätta med de långa handläggningsprocesserna.

För att korta ned de långa handläggningstiderna ger regeringen nu länsstyrelserna nya mål för hur lång tid handläggningen av ärendena får ta. De nya målen innebär att 75 procent av ärendena för planer ska vara avgjorda inom tre månader, och 90 procent inom fem månader. För bygglovsärenden ska 75 procent av dessa vara avgjorda inom 4 månader och 90 procent inom 6 månader. Alla länsstyrelser får också mer pengar under 2013 för att klara de nya målen. Länsstyrelserna tillförs 30 miljoner kronor extra under åren 2013-2016, sammanlagt 120 miljoner kronor.

Med tydliga besked kan byggprocesserna förenklas och därmed sätta fart på flyttkedjorna och bostadsmarknaden. Med de nya tydliga målen och de pengar som regeringen nu tillför alla länsstyrelser är ambitionen att processerna snabbas upp rejält. På så sätt kan vi få fart på bostadsbyggandet ordentligt.

På marginalen är cirka 15 procent av den totala nordiska elen på 380 TWh importerad el från fossilkondens. En bergvärmepump minskar således inte byggnadens energibehov utan enbart den köpta energin men blir negativ ur klimatsynpunkt jämfört med fjärrvärme. Utanför fjärrvärmeområden där el är det enda realistiska alternativet är naturligtvis bergvärmepumpstekniken ett utmärkt sätt att hushålla med värdefull el. Att man ändå väljer bergvärme i stället för anslutning till fjärrvärme har att göra med dagens monopolsituation för fjärrvärme.

Våra nordiska grannar Finland och Danmark har redan infört primärenergifaktorer för el i sina nationella byggregler. Boverket har sedan länge uppdrag att anpassa regelsystemet till de nordiska länderna av det nordiska ministerrådet. Hittills har Boverket inte varit intresserat av att ta in primärenergifaktorer i regelsystemet. Det går inte att påstå som många försöker att hävda att man vid olika teknikval använder sig av nordisk eller svensk elmix. Vid produktval under projekteringen är det är den sist tillkommande elen (marginalel) som är relevant i detta sammanhang. Elnätet är i dag sammankopplat med övriga Europa, så i egentlig mening har vi varken en nordisk eller svensk el.

Det är ett EU-direktiv att energiproduktionen innan utgången av 2020 ska vara förnybar och lokalt producerad. Detta har tydligen gått fjärrvärmebolagen helt förbi! El anses inte vara lokalt producerad med vissa undantag för solceller. Fjärrvärme anses både vara lokalt producerad och i huvudsak förnyelsebar. Fjärrvärmebolagen måste börja anpassa sin teknik till energieffektiva lågtemperatursystem till nya stadsdelar med lågenergihus. Detta kommer i högsta grad även gälla vid en storskalig energieffektivisering av miljonprogrammet. Mälarenergi är ett bra exempel på att det finns nytänkande hos några energibolag.

Byggnader och tillförd värme måste vara energieffektiva med små värmeförluster. Att då använda termen köpt energi för byggnader är inte långsiktigt hållbart utan det måste vara byggnadens verkliga energibehov av rätt sorts kvalitet på energin (exergi) som är styrande. Boverket – är det inte snart dags att tänka om – ställ krav på byggnadens energibehov i stället för på köpt energi.

En miljöcertifiering bör vara ett intyg från en trovärdig tredje part som anger att en fastighetsägare arbetar med miljöfrågorna på ett bra sätt.

Det bör också ta hänsyn till helheten och inte bara vissa områden som exempelvis kemikalier eller energiåtgång. Det bör med andra ord ta hänsyn till en byggnads alla typer av miljöpåverkan ur ett livcykelperspektiv. Från produktion, genom hela brukarfasen och till vad som händer då det är dags att riva huset.
Dessutom är det viktigt att miljöcertifieringar anpassas för nybyggnation, befintliga hus och renoveringsprojekt.

Det är dags att vi i samhällsbyggnadssektorn rannsakar nuläget vad gäller miljöcertifieringar för fastigheter, och diskuterar hur vi kan komma fram till en branschgemensam hållning som blir tydlig och rättvisande.

På Nordbygg Ecoforum den 12 mars tas frågan upp i ett plenum lett av Göran Cars, professor vid institutionen för Samhällsplanering och miljö vid Tekniska högskolan. Jag medverkar som en av talarna tillsammans med representanter från Vasakronan, WSP Environmental, Sunda Hus och Sweco.

Ju fler som deltar i diskussionen och säger sitt, desto bättre startpunkt kan vi få för en angelägen debatt!

Men det finns många vetenskapliga studier som tyder på att denna kemikalieexponering kan påverka hälsan negativt när foster, små barn och ungdomar i puberteten utsätts.

Vi kan också ställa oss frågan: Vad händer med vår hälsa när vi i dag bygger allt mer välisolerade hus och använder stora mängder material med oklar påverkan på vår hälsa? Leder våra superisolerade moderna passivhus till sämre inomhusklimat och till att mögel och andra pålagringar börjar växa?

Detta tillsammans med att moderna isoleringsmaterial ofta saknar hygroskopiska egenskaper, det vill säga förmåga att ta upp och transortera bort fukt, leder till att övrigt material i klimatskärmen utsätts för hög fuktexponering. Det ger grogrund för mikrobiell påväxt; exempelvis mögel som påverkar människans hälsa negativt och dessutom kan innebära sämre kvalitet på själva byggnaden.

Förutom fuktproblem kan energibesparing även ge försämrad luftkvalitet i exempelvis skolor och förskolor där ventilationen stängs av nattetid och helger.

Hur ska vi göra för att undvika onödig exponering av kemikalier och mikrober?
Att förbjuda alla farliga kemikalier och tillsatser i vår vardag är orealistiskt, däremot kan vi kräva en noggrann redovisning av det kemiska innehållet i byggmaterial och produkter samt dess effekter på miljö och hälsa.

Det går alldeles utmärkt att bygga täta och välisolerade hus utan att bygga in onödiga risker. Detta genom att använda beprövade metoder och giftfria material med hygroskopiska egenskaper.

Vi vill att myndigheter sammanställer den kunskap som finns och tar fram tydliga riktlinjer så att åtgärder för energihushållning inte vidtas på bekostnad av inomhusmiljön och hälsan. Branschen måste ta sitt ansvar för tidigare misstag och undvika att nya misstag begås.

Vi vill också att de som bygger och förvaltar fastigheter tillsammans med politiker och myndigheter bidrar till att få fram tydligare innehållsdeklarationer för kemikalier i byggmaterial och produkter samt deras effekter.

Utfasning från marknaden av farliga eller misstänkt farliga kemikalier bör förenklas och påskyndas.

Andra länder i EU har strängare lagkrav när det gäller användning av kemikalier i byggmaterial. Vi anser att även Sverige bör skärpa sin lagstiftning i motsvarande grad.

De svenska rättigheterna är alltså inte givna av naturen, som fallet är med den amerikanska rättighetsförklaringen 1776. Den bygger på en teori om att alla människor är födda med naturliga rättigheter – en teori som utvecklades av den grekiska stoicismen och fördes vidare av engelska och franska upplysningsfilosofer under 1700-talet.

Första världskriget utlöste, utöver andra problem, en rad hyresregleringar. Även Sverige, som inte med andra metoder deltog i kriget, införde reglering 1917. Bostadsbyggandet sjönk därpå brant. 1923 upphävdes regleringen, med en rösts majoritet. Därefter fördubblades bostadsbyggandet snabbt. Sedan återkom hyresregleringen 1 oktober 1942, i samband med nästa världskrig. Regleringarna var alltså tillfälliga krisåtgärder införda med hänsyn till pågående världskrig.

Andra världskriget i Europa avslutades med tysk kapitulation 1945 i Reims i Frankrike 8 maj kl 14.41. I Sverige pågår det fortfarande, eftersom hyresregleringen alltjämt är i kraft. Den gamla regleringen avskaffades successivt under 1960-talet, men ersattes av en ny. Hyrorna i de kraftigt subventionerade och lågt beskattade allmännyttiga husen blev normerande för hyrorna i privata hyreshus. Grundtanken i systemet var att hyrorna skulle vara låga, helt oberoende av de boendes preferenser, och, viktigast, att privata fastighetsägare inte skulle få tjäna pengar på sina investeringar.

Det nya regleringssystemet blev juridiskt bisarrt. Allmännyttans hyror skulle vara normerande, och allmännyttan fick inte drivas i vinstsyfte; eventuellt överskott i verksamheten fick bara förekomma som olycksfall i arbetet. Men hyresgäströrelsen fick samtidigt rätten att förhandla om hyrorna. Kombinationen av dessa dubbla system blev, rent juridiskt, att förhandlingarna kunde bara gälla vilka förluster allmännyttan skulle göra. Och resultatet blev bindande för de privata fastighetsägarna.

I ett rättighetsperspektiv innebär detta ett övergrepp mot de privata fastighetsägarna. De kan inte fritt försöka få en avkastning på sina investeringar. Lagstiftaren berövar dem rätten att ha kontroll över det egna kapitalet. Lagen gav länge kommunerna förköpsrätt vid en planerad försäljning. Fastighetsägarna kan inte reparera och förbättra utan hyresgäströrelsens godkännande.

I en ny version av hyresregleringen ska hyresnämnden kunna pröva nya hyror även mot privata hyreshus. Men de har hyror som tidigare bestäms av allmännyttan. Alltså blir detta nya system bara en reflex av det gamla. Stat och kommun har rätt att expropriera privat egendom, men grundlagen säger inte att egendomen ska ersättas till marknadsvärde.

Rättighetsbegreppet har blivit hårt kritiserat i svensk filosofisk och politisk debatt. Hägerström, professor i praktisk filosofi i Uppsala, underkände rättighetsbegreppet. Juristprofessorn Vilhelm Lundstedt predikade Hägerströms teser och gav dem stort inflytande inom socialdemokratin. De bortsåg från att den engelske filosofen George Moore, som tänkt djupast om etik, ansåg att begreppen rätt och moral har ett ”intrinsical value”. Och utan detta begrepp om rätt kan vi inte säga varför Auschwitz och Gulag var fel.

Ekonomen Gunnar Adler-Karlsson, elev till Östen Undén och Gunnar Myrdal, argumenterade i sin bok ”Funktionssocialism” för att staten borde låta ägarna behålla sin egendom, såsom fastigheter, men beröva dem allt utnyttjande av egendomen. Det var en idé från Vilhelm Lundstedt som gav honom uppslaget. Och den har de socialdemokratiska regeringarna tillämpat på just det privata fastighetsägandet. Givetvis innebär detta att ägarna berövats all rätt att utnyttja sin egendom – och därmed berövats det mesta av rätten till egendomen.

Marknadsekonomin arbetar med kontrakt, mellan alla som äger, arbetar, producerar, köper, säljer. Ett företag är juridiskt ett knippe av kontrakt mellan olika intressenter. Kontraktet är det juridiska fundamentet i marknadsekonomin. Och kontraktet förutsätter äganderätt. Därmed strider den svenska bostadspolitikens regleringar mot kontraktsprincipen. Den strider också mot rättstatens grundprincip om ”equal treatment of equals” (Musgrave: The Theory of Public Finance).

Hyresregleringen motiveras med att det råder brist på bostäder; alltså måste hyrorna regleras; men regleringen hindrar incitament till byggande, och skapar alltså den brist som motiverar regleringen. Systemet bygger alltså på ett cirkelresonemang: premissen blir ett bevis för slutsatsen.

I en debatt jag länge bett om i mina aftonböner fick jag möta en bostadsminister, Hans Gustafsson. Jag påpekade att bostadspolitiken led av många logiska fel. Gustafsson svarade: ”Det är inte bara logik som styr de politiska besluten, utan även andra faktorer tillkommer.”

Många års analys av bostadspolitik har helt övertygat mej om att han hade rätt – på den punkten.

I vårt förslag förvandlas Guldhedsgatan från transportled till levande stadsgata med butiker och verksamheter i bottenvåningarna. Wavrinskys plats omsluts av stadsmässig bebyggelse. Närmare Chalmers finns stora möjligheter att skapa attraktiva studentbostäder och spännande lokaler för spjutspetsföretag. Längs Aschebergsgatan ger vi utrymme för helt nya stadskvarter med öppna, attraktiva bottenvåningar i ett mycket bra läge. Sammanlagt kan vi skapa minst
1 000 nya bostäder och runt 20 000 kvadratmeter lokaler för kontor, handel och andra verksamheter. Det är en konkret vision för framtidens hållbara stad.

Läs mer på www.guldhedsstaden.se

För det andra importerar Sverige inte alls några stora mängder kolkondensel från kontinenten som Westholm vill låta påskina. Sanningen är att Sverige förra året exporterade 7,2 TWh koldioxidfri el till andra länder.

För det tredje är de nationella byggreglerna utformade så att väsentligt tuffare energikrav ställs på hus med värmepump än på hus med fjärrvärme.

Det är jätteviktigt att minska klimatpåverkan. Kommunala särkrav är dock ingen lösning på det problemet.

Westholm verkar vidare anse att det är ett problem att det är ett glapp mellan energikraven i de nationella byggreglerna och ”vad som är möjligt”. Vi vill påminna om att Boverkets byggregler är ett golv för vad som är tillåtet och att dessa krav måste klaras i varje enskilt byggprojekt. De nationella kraven kan rimligtvis inte ligga på gränsen av vad som är möjligt idag. Därmed inte sagt att reglerna inte skulle kunna skärpas fram till 2020. Det är dock inte byggreglerna som bör vara marknadsdrivande, det är efterfrågan. Det finns idag allt fler beställare som aktivt väljer lågenergihus. Sveriges Byggindustrier välkomnar denna utveckling. Det vi vänder oss emot är när kommunpolitiker går in som en extra kravställande nivå mellan de nationella reglerna och beställarens krav.
I detta sammanhang vill vi återigen poängtera att Sveriges Byggindustrier står till fullo bakom målen för energieffektivisering. Våra medlemsföretag har allt att vinna på att det byggs energieffektiva byggnader i Sverige. För att denna utveckling ska ta fart behövs det dock en väl fungerande nationell marknad där byggföretagen kan konkurrera genom att erbjuda kostnadseffektiva lågenergihus. Det måste vara lönsamt att bygga lågenergihus, annars kommer det inte att hända.

Låt oss avsluta med ett exempel på vad som kan hända om marknaden ges rätt förutsättningar: I mitten av 1990-talet kostade en vanlig 32-tums tjock-tv ungefär 5 000 kronor. År 2013 kostar en 42-tums platt-tv med full HD 3 000 kronor. Det är samma produkt men ändå inte. Den nya tv:n har bättre prestanda vad gäller ljud och bild, den är större i tum räknat men betydligt tunnare och drar mindre ström. Produkten har utvecklats och blivit bättre med tiden och dessutom billigare. Vad är det som drivit fram utvecklingen? Konkurrens mellan tillverkarna och lyhördhet mot konsumenternas önskemål. Ja, men också tydliga krav på övergripande nivå, i detta fall EU-nivå.

Volvo hade för ett år sedan en reklam där man pekade på några hundra förändringar från fjolårets modell. Vad hade drivit på den på produktutvecklingen? Marknaden och konkurrensen förstås. Hade Volvos bilar blivit bättre om det funnits kommunala särkrav? Hade vi fått bättre tv-apparater till lägre pris om det hade funnits kommunala särkrav? Vi tror inte det.

Detta är i sig bra åtgärder men de tar inte itu med kärnan i problematiken. Frågan man bör ställa sig är, hur kommer det sig att samma byggsektor som förmår producera överskott på marknaden för lokaler producerar ett ständigt underskott av bostäder?

En starkt bidragande orsak till det låga bostadsbyggandet är ett skevt skattesystem som bygger in snedvridna relativa skattebelastningar på byggmarknaden vilket lägger hinder i vägen för en fungerande bostadsmarknad.

• Produktionskostnader för bostäder består till cirka 50 procent av skatter. Vid byggnation av kommersiella lokaler är denna skattebelastning cirka 30 procent, då momsen på 25 procent är avdragsgill. Konsekvensen blir att lokalproduktionen drar upp priserna på mark, material, underentreprenader och arbetskraft och slår ut bostadsproduktionen på vissa delmarknader.

• Lokalproduktionen är generellt enklare och billigare än den mer reglerade bostadsproduktionen. En kvadratmeter bostad behöver fler hissar, brandceller, våtutrymmen. Den har väsentligt svårare planlösningsproblem och kräver mer bullerreducering än motsvarande för en kontors- eller handelslokal.

• Vidare är de högre lokalhyrorna, till skillnad från bostadshyror, avdragsgilla för kunden.

Mot denna bakgrund är det inte konstigt att vi har väl fungerande marknader för lokaler medan vi dras med bostadsbrist i många av landets kommuner. Staten har byggt in en skevhet i skattesystemet till bostadsproduktionens nackdel. Det finns, som jag antyder i punkt 2–3 ovan, goda skäl för en skevhet till bostadsproduktionens fördel – men som nu är till dess nackdel.

År 2006, när momsbelastningen var cirka 12 procent med den dåvarande skatterabatten, producerade vi 30 000 lägenheter per år i Sverige. I såväl Finland, Norge som Danmark finns det olika former av statligt stöd till byggandet. Finland har ett investeringsstöd om 10 000 euro per bostad, som motverkar momseffekten, och en årsvolym på cirka 30 000 bostäder. Från det att man tog bort skatterabatten 2006 föll våra volymer. 2012 producerade vi 20 000 lägenheter och trenden för 2013 tyder på att vi kommer att producera 15 000 lägenheter. Detta visar att det finns ett klart samband mellan skattebelastningen och antalet producerade bostäder, vilket är en självklarhet enligt såväl ekonomisk teori som praktik.

Det är vidare en myt att hyresregleringen skulle vara orsaken till det låga bostadsbyggandet. I dag kan vi med presumtionshyressystemet ta ut hyror som ibland till och med visar sig ligga över det kunden är villig att betala. Problemet ligger inte på kalkylens intäktssida utan på dess kostnadssida.

Bostadsbristen är akut i många städer och då duger det inte med att föra abstrakta marknadsresonemang eller hänvisa till förbättrade möjligheter att hyra ut i andra hand som regeringen nu gör. Man driver marknadsideologin för långt när man som statssekreterare Ulf Perbo slår fast att ”en produkt som bostäder måste kunna klara sig på marknadens villkor. Det kan inte vara så att man ska ta statens pengar och ge till byggföretagen...” (Bofast nr. 7/2012). Det går inte att resonera så när man byggt in relativa skatteskevheter mellan olika sektorer på byggmarknaden. Det är märkligt att man kallar en skatterabatt till bostadproduktionen för ”bidrag”, när man samtidigt talar tyst om att lokalproduktionen har fullt momsavdrag. Om prismekanismen ska fylla sin funktion måste utbudet gå att höja för att möta en ökad efterfrågan. Det går inte att prata om en ”marknad” när det finns så många byråkratiska hinder för att öka utbudet av nya bostäder

I dagens läge finns det goda skäl att ge en skatterabatt motsvarande den fulla momseffekten, det vill säga cirka 20 procent av investeringskostnaden, för bostäder och att till exempel finansiera detta med en investeringsavgift på byggande av kontor och handelslokaler.  Då får vi en balanserad och en i egentlig mening marknadsanpassad politik för bostadsproduktionen som motverkar skattesystemets verkan med relativa skevheter på byggmarknaden. Då kommer vi också snart upp i den årsvolym om 40 000 bostäder som behövs långsiktigt.

Varje höghusprojekt är i någon form helt unikt. Det kan gälla höjden, läget, arkitekturen eller användningsområdet för byggnaden. Ofta hanterar vi situationer som ingen i projektteamet har stött på förut.

Genom att använda bim-teknologin får vi på ett tidigt stadium in alla komponenter i samma modell. Vi ser hur det kommer att fungera, var eventuella krockar kommer att uppstå och hur huset kommer att se ut. Vi kan testa idéer och prova olika layouter och lösningar i modellen och därmed få förståelse för hur minsta ändring påverkar helheten.

Bim hjälper oss också att kommunicera idéer till kunden och att samarbeta och koordinera vår design med andra discipliner i projektet. Dessutom medför den noggranna modellen att man får underlag för tillverkningen av alla komponenter. Det handlar om en otrolig mängd olika delar i ett höghusbygge och det betyder därför mycket att fel och misstag kan undvikas. Tänk bara på all koordination som krävs för att lyfta upp en enorm balk till 40:e våningen. Skulle det då visa sig att den inte passar perfekt, har man förlorat mycket tid och pengar bara på en enda balk.

Under de senaste tio åren har WSP arbetat för The Port Authority i New York och i New Jersey med konstruktionen av One World Trade Center i New York - en unik skapelse med en smal, vriden design, som innebär en stor utmaning för konstruktörerna.

En bim-modell upprättades för all stålkonstruktion. One World Trade Centre har en robust betongkärna som fungerar som ryggraden i byggnaden.

Byggnaden är ovanlig på det sättet att stålbalkarna är inbäddade i betongkärnan. Dessutom är kärnan förstärkt med ett tätt nät av horisontella och vertikala balkar som innebär väldigt komplex koordination. Vi kompletterade modellen för betongkärnan med 3D-modeller för armeringen. 3D-modellerna för armeringen togs fram från två-dimensionella tillverkningsritningar. Modellen användes sedan för att hitta installationskrockar, analysera arbetet och skapa rapporter. Entreprenörerna kunde planera de mesta med hjälp av WSPs visuella modell vilket sparade mycket tid.

Moderna höghus har många olika användningsområden. För det mesta innehåller de affärer, kontor, restauranger, hotell och bostäder, allt i samma byggnad. Varje sektion behöver el- och VVS-installationer, vatten, avlopp och ventilation speciellt utformade för just den avdelningen.

En byggnad med fem olika användningsområden innebär att minst femton områden måste koordineras. Installationsvåningarna mellan olika funktioner blir speciellt komplexa och det är just vid övergången mellan funktionerna som bim-teknologin verkligen kommer till sin rätt.

Bim bidrar också till höghusets hållbarhet på många olika sätt. Genom att reducera antalet konflikter mellan olika installationer under projekteringen bidrar bim till minskat slöseri med både tid och material. Genom att också använda bim-teknologin för energianalyser kan projektörerna hitta bästa sättet att maximera dagsljuset, minska användningen av kylsystem eller jämföra effekter av förnyelsebara lösningar. Tack vare att höghus innehåller så många repetitiva delar så har man igen en miljövinst flera gånger om i samma hus.

För höghus, precis som alla komplexa projekt, är nyckeln till framgång samarbete inom projektet. Bim ger oss stora möjligheter att utveckla våra rutiner och processer för arbetet mellan de olika disciplinerna. Att alla arbetar på samma sätt underlättar kommunikationen mellan arkitekter, konstruktörer, installationsingenjörer, entreprenörer, fabrikanter och alla som ingår i projektet. Man får en effektiv projekterings- och byggprocess som påtagligt minskar risken för fel och slöseri.

Vi har märkt att bim är ovärderligt när det gäller att kommunicera konstruktörernas vision till kunden, myndigheter eller andra organisationer. Det är inte bara för att en komplett informationsmodell ger möjlighet att ”åka” runt i byggnaden för att se och förstå designen, det innebär också att det är lätt att plocka ut ritningar och bilder för att illustrera speciella svårigheter för myndigheterna. Det är en enorm fördel för arkitekter och ingenjörer som hela tiden förflyttar tekniska och estetiska gränser mot en allt mer utmanande design.

Än så länge har vi bara sett början på hur vi kan utnyttja bim-teknologin. Det fulla värdet kommer att visa sig när vi länkar informationsmodellen till byggnadens förvaltningsprogram och tillåter användarna att nyttja alla fördelar med en öppen delad information.

I ett historiskt perspektiv är putsade fasader en vacker och hållbar fasad. Under årtusenden har puts utförts på murverk med mineraliska material som kalk och cement. Under 1990-talet började ”puts på termisk isolering” användas på nybyggda hus som inte är uppförda med murverk, utan istället har väggar med kartongklädda gipsskivor.

Byggbranschen har kunskap i byggfysik, byggteknik och materiallära och borde förstå att denna moderna utformning av putsade fasader innebär stora fuktrisker. System som består av polymerputser (plastspackel) och cellplastisolering har ofta fuktskador inom fem till tio år. Att systemen används trots stora risker kan troligen förklaras med att husföretagen sätter kortsiktiga vinster före långsiktig kvalitet.  Jag anser att ansvaret för bristerna ligger hos materialtillverkarna och entreprenörerna tillsammans med husföretagen.

Villaköpet är ofta den största investering en privatperson gör. Då är det särskilt angeläget att det husföretag som får förtroendet att sälja och leverera villan har nödvändig kunskap och tar sitt ansvar. Göta hovrätt skriver att varken branschen eller det specifika husföretaget har haft kunskap om aktuella risker med enstegstätade fasader. Hur kan seriösa företag leverera en lösning utan att ha tillräcklig kunskap i normal byggfysik? Och när felen uppstår slå ut med armarna och säga: ”Vi tänkte inte på det.”

Jämför med bilbranschen. När fel uppstår i nästan nya bilar, återkallar man samtliga bilar för att åtgärda bristerna utan kostnad för bilköparen. Även de bilar där felen ännu inte uppdagats. Så bygger man förtroendeingivande relationer.

Inom byggbranschen talas det ofta om hållbart byggande. De människor, vars villor både har fuktskador och begränsad livslängd har sannerligen anledning att fundera över för vem begreppet hållbart egentligen gäller.

I detta sammanhang kanske ett tidigare känt uttryck kan vara användbart? Nämligen ”Skärpning gubbar!” Vi måste bygga förtroende genom att använda vår kunskap inom byggfysik, byggteknik och materiallära.

Hur resonerade då tingsrätten? Utgångspunkten i målet var bestämmelsen i ABS 95 kap 5 § 7 som stadgar att entreprenören (under ansvarstiden efter den tvååriga garantitiden) ansvarar för väsentliga fel om felet visar sig ha sin grund i vårdslöshet. Tingsrätten konstaterade att felet, det vill säga bruket av enstegstätad putsad fasad och bristen på adekvat fuktskydd, utgjorde ett väsentligt fel. Det som återstod att pröva var om valet av enstegstätad fasad var vårdslöst. Tingsrätten resonerade bland annat utifrån frågan om utvecklingsfel alltså ett fel som på grundval av det vetenskapliga och tekniska vetandet vid den tidpunkt då arbetet utfördes inte var möjligt att upptäcka. Tingsrätten, som placerade bevisbördan på Myresjöhus, förklarade att om Myresjöhus kunde visa att den aktuella fasadtypen vid den aktuella tidpunkten (1999-2003) var ett fackmässigt godtagbart val, så hade Myresjöhus agerat fackmässigt och kunde därmed inte hållas ansvarigt. Om inte Myresjö kunde bevisa detta skulle man vara ansvarig såvida det inte rörde sig om ett utvecklingsfel.

Tingsrätten konstaterade att frågan om entreprenörens ansvar för utvecklingsfel varit uppe för diskussion i regeringens proposition 2003/04:45 om stärkt konsumentskydd vid småhusbyggande, men att regeringens bedömning var den att en näringsidkare inte i lag bör åläggas något ansvar för bristfälligheter som har uppkommit trots att arbetet har utförts på ett sätt som motsvarar fackmässig standard vid tidpunkten för arbetet utförande. Sedan la domstolen på Myresjöhus att bevisa att det hela handlade om ett utvecklingsfel; för att undgå ansvar. Man konstaterade slutligen att Myresjöhus inte hade gjort några kontroller av hur den enstegstätade fasaden skulle fungera i ett längre perspektiv. Eftersom Myresjö inte kunde visa att det inte var möjligt att upptäcka bristfälligheten; så hade man förfarit vårdslöst. Beviskravet synes ha hämtat inspiration från produktansvarslagen där en skadevållare kan undgå ansvar om han kan visa att det på grundval av det vetenskapliga och tekniska vetandet vid den tidpunkt då han satte produkten i omlopp inte var möjligt att upptäcka säkerhetsbristen.

I hovrätten tog målet en annan vändning. Hovrätten menade att tingsrätten tillämpat ett för strängt beviskrav som i praktiken ledde till samma resultat som regeringen inte var beredd att genomföra lagstiftningsvägen 2003/04. Hovrätten konstaterade också att den valda tekniken var förhärskande vid tidpunkten när husen byggdes, Sitac och Boverket hade typgodkänt konstruktionen, vare sig byggbranschen eller Myresjöhus haft kunskap om att metoden var riskfylld, allmän vetskap kom branschen till kännedom i början av 2007, personer knutna till Myresjöhus kände inte till riskerna eller hade själv utvecklat eller tagit del av lösningen. Annat hade alltså inte framkommit än att Myresjöhus under de aktuella åren saknat kunskap om riskerna med fasadkonstruktionen. Hovrätten fann slutligen att Myresjöhus agerat fackmässigt och att någon vårdslöshet inte kunde läggas bolaget till last vid valet av fasaden. Hovrätten fokuserade alltså på vad som rimligtvis kan krävas för att Myresjöhus ska ha visat att bolaget inte hade förfarit vårdslöst vid valet av fasadkonstruktionen. Ett enligt min mening helt rimligt ”juridiskt” slut.

Framtid: Tingsrättens och hovrättens domar är både intressanta och välskrivna. För parterna har det säkerligen inte varit en lika rolig resa. Fastighetsägarna förlorade målet. Myresjöhus vann, men bolagets goodwill har sannolikt fått sig en törn av skriverierna i pressen. Som gammal advokat kan jag uttrycka det: advokaten vinner målet och klienten förlorar det. Målet sätter dock fokus på konsumentens ekonomiska skydd under den lagstadgade 10-åriga ansvarstiden i konsumenttjänstlagen. Lagstiftaren har inte velat lägga ansvaret för utvecklingsfel på näringsidkaren men en annan lösning kan vara nära. Gällande byggfelsförsäkringar på marknaden har regelmässigt undantagit den typ av fel och skador som det handlar om i målet. Genom tilläggsdirektiv (Dir. 2012:88) till utredningen om översyn av vissa byggfrågor (S 2011:10) gav regeringen redan i höstas en utredare i uppdrag att utreda behovet av att ge konsumenter ett ekonomiskt skydd i de fall det under den lagstadgade 10-åriga ansvarstiden i konsumenttjänstlagen respektive 4 kap 19 b § jordabalken uppträder fel eller en skada till följd av fel i ett småhus eller som en konsument köpt av en näringsidkare och konsumenten inte får rättelse genom reklamation. Utredaren ska också lämna ett förslag, inklusive författningsförslag, till hur skyddet ska utformas och ska vid utformningen av skyddet utgå från att Lagen om byggfelsförsäkring upphävs samt göra en avvägning mellan skyddets omfattning och utformning å ena sidan, och kostnaderna för att upprätthålla det skydd som föreslås. Utredningen har presenterat några första utkast till Lag om försäkring för åtgärdande av vissa byggfel. I en kommentarstext anges särskilt att så kallat utvecklingsfel ska inkluderas hänförliga till konstruktion, material och utförande.

Det återstår en hel del arbete innan förslaget kan bli verklighet; men arbetet kan leda till ett förstärkt konsumentskydd i form av en ny lag och på sikt anpassade försäkringslösningar. Enligt en etablerad försäkringsmäklare i byggbranschen kan de försäkringsgivare som arbetar med ”byggfelsförsäkringar” mycket väl försäkra utvecklingsfel; efter sedvanliga riskbedömningar. Det finns också flera återförsäkringsgivare som ställer upp. Att försäkra utvecklingsfel kan dock leda till en premiehöjning om 15–20 procent. Denna kostnadsökning ska läggas till övriga byggkostnader; men sannolikt är en försäkringslösning ändå den bästa lösningen på sikt för samhällsbyggnadssektorn med reservation för vad utredaren nu kommer fram till vid sin avvägning mellan skyddets omfattning och utformning å ena sidan, och kostnaderna för att upprätthålla det skydd som föreslås. Avgörande blir säkert också vad utredaren kommer fram till i en helt annan fråga som behandlas parallellt; nämligen frågan om att dela upp byggherreansvaret på olika aktörer i byggprocessen. Men den frågan kräver en separat artikel.

EU manar i olika direktiv på medlemsländerna att se till att energianvändning blir nära noll i såväl nya byggnader som vid ombyggnad. Därför skärps de svenska byggreglerna efterhand. Trots det är det ett stort glapp mellan nu gällande regler och vad som är möjligt. Runt om i Sverige byggs bostäder, förskolor med mera som drar hälften så mycket energi som vad de statliga byggreglerna tillåter.

Jag anser att det är oerhört viktigt att dessa lågenergihus kommer till stånd och att man slår hål på myten om att det är krångligt och dyrt att bygga energisnålt. (Att bygga en villa med passivhusteknik lönar sig redan första året, om man lånar till extrakostnaden med 5 procents ränta.) Dessa lågenergihus driver utvecklingen framåt och visar att de statliga reglerna kan skärpas ytterligare.

Sveriges Byggindustrier skriver att energianvändningen i vårt byggnadsbestånd inte är ett klimatproblem. Jag håller inte med. Mer än hälften av alla småhus värms med elvärme och värmepumpar. När det är som kallast ute köper Sverige el från kol-kondensverk utomlands. Om man kan minska elbehovet i byggnaderna krävs färre kärnkraftverk och vindkraftsparker. Sveriges Byggindustrier skriver också att det ger bättre effekt att satsa på energibesparing i befintliga bostäder än i nya. Varför inte göra både och, vilket är vad EU kräver.

Jag anser att kommunerna ska få fortsätta att ställa egna energikrav på byggnader. Göteborgs kommuns program ”Miljöanpassat byggande” är ett utmärkt exempel som får byggherrar och byggare att höja ribban inom energi- och miljöområdet när de bygger på kommunens mark. Sådant driver på utvecklingen. Jag är emot byggkravsutredningens förslag.

Den 8 januari skrev sju kommunpolitiker i Göteborgsposten att olika kommuner bör få fortsätta att ställa olika energikrav på byggnader, utöver de nationella byggreglerna. Huvudargumentet är att samhället måste bli mer klimatsmart.

Att använda särkrav på energieffektivisering i nya byggnader för att nå klimatmålen är dock ineffektivt av flera anledningar:
• Energianvändningen i nya byggnader redan mycket lägre än i befintliga byggnader. Det ger bättre effekt att energirenovera befintliga bostäderna.
• Det byggs få nya bostäder i Sverige i dag (vilket Byggkravsutredningens förslag söker råda bot på), så bidraget från nya byggnader är litet.
• Energiförsörjningen av nya byggnader är så gott som koldioxidfri. Inga byggnader byggs med individuell fossil uppvärmning och fossila bränslen håller på att fasas ut ur fjärrvärmesystem. Sveriges elproduktion är i princip fossilfri.

Klimatargumentet för kommunala särkrav håller inte. Det finns andra skäl att bygga energieffektiva byggnader, till exempel god driftsekonomi och minskad risk för höga framtida energikostnader för fastighetsägaren, men hur detta eventuellt ska påverka energikraven vid nybyggnation är något som beställarna själva bör få styra över, inom ramen för nationella byggregler.

WHO gick 2009 ut med ett dramatiskt budskap: radon är farligare än man tidigare trott. Alla länder bör införa ett ”nationellt referensvärde” för högsta halt i byggnader. Helst 100 och inte över 300 Bq/m3. Det senare är kanske något för länder som Sverige och Finland, där uranhaltig berggrund är vanlig. Att nå 100 Bq/m3 i Sveriges bebyggelse har bedömts kosta mer än 25 miljarder kronor.

Den 2 januari föreslog Jan Lindholm och Per Nilsson i SvD ett sänkt gränsvärde till 100 Bq/m3 för nybyggnader. Detta kan visserligen innebära begränsade kostnader där radonhalten i uteluften är normal, cirka 5-30 Bq/m3, men dyrare eller omöjligt där uteluftens naturliga halt överskrider 100 Bq/m3, vilket kan förekomma.

Men är radon det stora problemet? Lindholm och Nilsson skriver att årligen drabbas 400-500 personer i Sverige av lungcancer på grund av radon. Silar man mygg och sväljer en camel? Huvuddelen av dessa statistiskt framräknade 400-500 är nämligen rökare.

Lungcancer drabbar årligen omkring 3 500 svenskar, varav 90% varit aktiv-rökare. Av alla som röker länge kommer hälften att dö på grund av sin rökning. Hälften av dem dör redan i medelåldern, ofta av hjärt-kärlsjukdomar. Många dör innan de hinner få diagnosen lungcancer, som vanligtvis drabbar först i hög ålder.

Sambandet rökning – lungcancer är välkänt sedan Terry-rapporten 1964. Trots detta har miljontals svenskar rökt. Fram till 1990-talet exponerades vi alla för rökmoln i hem och på arbetsplatser. Detta syns i statistik men inte på individnivå. Någon metod för att i enskilda fall fastställa om lungcancer orsakats av radon eller tobaksrök finns inte. Risksiffrorna beror på vilken teori man använt.

Utöver tunga industriella exponeringar, exempelvis äldre tiders gruvarbete, bedöms vanligen aktiv och passiv rökning som stora yttre riskfaktorer. Asbest, dieselavgaser och radon kan bidra till ökad risk för lungcancer, kanske särskilt hos mer sårbara individer, exempelvis rökare.

I en svensk undersökning från 2001, delade man avsiktigt studien i tre grupper, rökare, passivrökare och äkta aldrig-rökare. Man noterade ökad risk från radonet hos rökare och passivrökare. Däremot ingen förhöjd risk från radonet hos dem som inte varit utsatta för aktiv eller passiv rökning. En uppföljande studie vore värdefull.

Svenska myndigheter kan knappast beskyllas för att vara oengagerade i radonfrågan. Om de väljer att behålla nivån 200 Bq/m3 är det säkert på goda grunder. Men vill man kraftigt reducera de årliga 3500 fallen av lungcancer är tobaksrök ett avsevärt mer verkningsfullt fokus än radon.

Hur klarade vi oss egentligen före 2007-2008 när Iphone kom till Sverige?

Faktiskt helt utmärkt, även om många av oss glömt det vid det här laget. Vi läste böcker, tidningar, lyssnade på musik, såg videoklipp och allt annat. Mejlen var aldrig långt borta.

Alla vet att det är Steve Jobs som är mannen bakom Iphone liksom av Macen, Ipod, Itunes, Appstore och rader av banbrytande innovationer. Men det finns mer att lära om honom. Inte minst om lärandet självt och om hur sann kreativitet fungerar.

För den nyfikne är Iphone den bästa starten i studiet av kreativiteten och lärandet som process.

Denna smartphonens smartphone är som en spegelbild av Steve Jobs eget liv, hans flummigare hippiedagar, Indienresa, tekniknördande, fanatiska vegetarism med äpplen som enda föda, drogexperiment och seriösa sökande efter spetskunskaper han kunde ha nytta av. Han sökte både brett och djupt. När han hittade något av intresse, kalligrafi, Bauhausestetik, dataprogrammering (tidigt 70-tal) fanns det knappast något slut på hur djupt han var villig att gå.

Jobs adoptivföräldrar hade sparat och slitit i alla år för att kunna bekosta sonens studier på ett toppuniversitet. Men Jobs tog inga betyg, följde inga läroplaner, valde själv att fördjupa sig i otaliga ämnen. Med spets inom teknik, vissa naturvetenskaper och estetiska ämnen. Och han skapade sig en bild av ett nära släktskap mellan teknik och kultur.

Walter Isaacson, författaren till biografin över Steve Jobs, skriver att det inte var Jobs intelligens som var hans främsta styrka.

I stället var det hans kompromisslöshet, hans kreativa instinkter, förmågan att fånga in andra människor i ett spänningsfält där allt tycktes möjligt att genomföra. Ofta mot alla odds. Och alltid, alltid i en form där produktens design var överordnad och tekniken, hur banbrytande den än var, tvingades underordna sig formen, estetiken.

Människor som stod honom nära i många år beskriver det som Jobs magiska tänkande. Han bortsåg från världen som den är – med alla begränsningar och kompromisser – för en annan värld, en idealisk värld där allt alltid är möjligt.

Det som hände de flesta som jobbade med  honom, var att man fångades in av hans verklighetsförvrängning och satte i gång att förverkliga det omöjliga. Isaacson kallar denna besatthet genialitet.

IPhonen liksom iPaden är kanske de två främsta exemplen på Jobs estetik i kombination med bnbrytande teknik. Förutom allt den smarta telefonen kan åsyadkomma som kraftfull dator och kommunikatör, är det en stilren (app)-arat i ett stycke. Osynliga yttre knappar, resten i en futuristisk, stram, lagom tung och samtidigt kraftfullt verktyg att öppna verkliga och inbillade världar med.

Som användare kan man göra med Iphonens alla möjligheter som Steve Jobs själv gjorde i början av sitt helt analoga vuxenliv i början av hans karriär. Välj att behandla allt du kommer i kontakt med som ett enda  universitet. Där kunskap läggs till kunskap och rustar oss för ett liv i kreativitet.

Samtidigt ger oss Iphonen hela tiden den andra möjligheten: att använda Iphonen till förströelse, underhållning, youtubepärlor, mer eller mindre lärorika spel, socialt chattande på twitter, facebook, pinterest eller ett maniskt rensande av diverse mejlboxar. Inget ont i det. Det är som livet självt.

Själv lutar jag mest åt det första alternativet. Ett exempel: Det pedagogiska geniet Salman Khan kan lära dej eller vem som helst algebra och matematik upp på högskolenivå – som hobbyprojekt eller mer seriöst för karriärens skull. I appstore finns mer än halvdussinet appar till den amerikanska matematikrevolutionen som Khan Academy dragit i gång.

När jag tittar nyfiket på mina medtrafikanter, så koncentrerade på sina älskade mobiler, funderar jag alltid. Khan Academy eller Farmville?

På byggsidan är det viktigast för oss med en säker arbetsmiljö, månadslön som huvudlöneform och mer lokalt inflytande. Varför då?

Arbetsmiljön ska vi inte formellt diskutera vid förhandlingsbordet, den ska vi samverka kring. Vi kan till viss del förstå Byggnads frustration över att det tar tid. Men om de bara försöker ha lite tålamod så kommer de att få det som de vill ha. Vi vill ju i grunden samma sak, nämligen inga olyckor.

En annan viktig målsättning är att vi vill ha en bransch som är fri från oegentligheter och konflikter. Detta behöver vi ha oavsett vad facket kräver. Det här är en bransch som till sin natur är splittrade och uppdelad på olika arbetsplatser, som ständigt är i rörelse, där förflyttningar och förändringar är vardag och där antalet underentreprenörer ibland kan uppgå till flera hundra på en stor arbetsplats. Vi måste ha ordning och reda på så många delar som möjligt för att det ska fungera överhuvudtaget.

Ett led i detta är att Byggavtalets villkor behöver bli enklare och mer förutsägbara att tillämpa. Vi kan konstatera att reglerna om till exempel ackord leder till konflikter och produktionsstörningar som har visat sig hota både arbetsmiljön och arbetstillfällen. Därför vill vi försöka att ta ett första steg mot att i stället införa månadslön. Faktum är att de som jobbar på Byggnads och vi på Sveriges Byggindustrier har månadslöner, precis som på de flesta arbetsplatser. Varför kan man inte ha det även på en byggarbetsplats? Det är dags att pröva detta i en större omfattning än tidigare. Det utesluter inte rörliga delar men som hellre baseras på verksamhetens resultat i stället för på att jobba på tid.

Sveriges Byggindustrier fortsätter också sitt enträgna arbete med att medarbetare och företag själva ska bestämma över lön och arbetstider. Låt oss understryka att detta ska ske med fortsatt respekt för fackligt inflytande. Även detta är en väg att närma sig normala villkor som finns i andra branscher. Ett flertal undersökningar från vår bransch och från övriga näringslivet visar att medarbetare vill ha ett större inflytande över sin egen arbetssituation och att det bästa sättet är att införa fackklubbar i företagen.

Låt oss avslutningsvis betona hur viktigt det är att Sveriges Byggindustrier gör resan mot moderna kollektivavtal i byggbranschen i samförstånd med de fackliga parterna. Vi ser fram emot avtalsförhandlingarna 2013 med konstruktiva diskussioner och utan stridsåtgärder.

Huvuddelen av fastighetsägarna tog heller inte sitt ansvar för byggnadernas framtida underhåll i form av periodiskt insättning till avsättningsfonder vilket har varit en bidragande orsak till dagens problem.

Ur energisynpunkt är fönsterbyte till superenergisnåla fönster väsentligt i kombination med tätningsåtgärder vid fasadrenovering, dock inte tilläggsisolering av fasader. Ur komfortsynpunkt skapar bra fönster minskat drag och lägre energibehov samtidigt som vistelsezonen inomhus ökar genom en förbättrad upplevd inomhustemperatur. Ofta är fönsterbyte inte ekonomiskt lönsamt enbart ut energisynpunkt. Men tar vi även hänsyn till miljövinster vid minskad tillförsel av energi och värdesätter ökad komfort, förbättrad ljudmiljö kan det te sig annorlunda. Fasadisolering är dyrt och ofta inte genomförbart inom miljonprogrammet och folkhemmet av flera orsaker, inte minst kulturhistoriska. Värmeåtervinning med balanserad ventilation ger också kraftiga energivinster och en god komfort men medför ofta stora ingrepp i lägenheter.

Genom byte av fönster med ett U-värde från 3,0 till 0,9 W/m2 K kan radiatortemperaturen sänkas något utan att komforten påverkas och ur ett storskaligt perspektiv skapas förutsättningar för en sänkning av framledningstemperaturen av fjärrvärme. Förlusterna i fjärrvärmenäten kan uppskattas till inte mindre än 100-130 kilowattimmar meter ledning och år.

Dessa förluster kan minska med lägre framledningstemperatur vid storskaliga renoveringar och då räcker dessutom bränslet till flera fastigheter vilket borde intressera fjärrvärmebolagen. Nu är det snarare tvärt om. När energitätheten är för låg är bolagen inte intresserade att dra fram fjärrvärme till nya energisnåla stadsdelar. Det som nu är väsentligt är att utvidga synsättet av energihushållning av byggnader även till tillförsel av energi. Risken finns också att energibolagen kommer att höja energitaxan när husen blir energieffektivare i det befintliga beståndet.

Om vi ska klara av de ekonomiska knutarna för miljonprogrammet och folkhemmet måste som sagt flera aktörer samverka. De fastighetsägare som genomför åtgärder får inte belastas av en högre fastighetstaxering, det måste vara tvärtom. Ett system där fastighetstaxeringen tar hänsyn till energihushållningsåtgärder bör därför snarast utvecklas. Ur rättvisehänseende blir systemet då intressant eftersom det tar hänsyn till fastighetsägare som redan haft ambitionen att genomföra hushållningsåtgärder. Dagens destruktiva taxeringssystem måste ändras så att de i stället stimulerar energihushållningsåtgärder genom lägre taxering. Fortfarande kvarstår dock hur miljonprogrammet och folkhemmets finansieringsknutar ska lösas. Lägre fastighetstaxering är en del av en lösning, en ytterligare är lån med kreditgarantier och delad risk. Det som håller på att ske nu med det befintliga fastighetsbeståndet riskerar att bli en enorm kapitalförstöring om ingenting görs.

Systemtänkande mellan energitillförsel och fastigheten är också viktigt för att minska utsläppen av växthusgaser. Inom ett begränsat antal år kommer huvuddelen av fjärrvärmebolagens energimix bestå av bioenergi. Men bioenergi kommer att bli en bristvara och även konkurrera med vår export av papper. Värdet av pappersexporten är upp till tio gånger högre jämfört med att elda upp biomassan. I detta sammanhang bör solvärme för tappvarmvatten bli intressant.

Fastighetsägaren kan tillhandahålla värdefull takyta till energibolaget för placering av solfångare. Solvärme kan då direkt tillföras ”gratis” till systemet och på detta sätt minska behovet av biomassa under sommarhalvåret.

Framtidens energisystem måste således samverka i symbios med fastighetsägarna, energibolagen, staten via skattemyndigheten och finansieringsinstituten ifall vi ska klara riksdagens utsatta energimål och minskning av utsläpp av växthusgaser.

Det låter kanske för bra för att vara sant. Men nu när bim redan i grunden har förändrat processer och arbetsmodeller i planeringen av nya byggprojekt, kommer den molnbaserade teknologin med nästa genombrott. Enligt Forrester Researchs forskningsrapport ”Sizing the Cloud” från förra året, kommer den globala marknaden för molnbaserade tjänster att vara värd över 1 500 miljarder kronor år 2020. Helt klart kommer molnteknologin att innebära stora förändringar även för byggbranschen.

Molnet - vad är det?
Det traditionella sättet att arbeta har hittills medfört stora investeringar, både i hårdvara och i programvaror och licenser. Företagen har också behövt egna medarbetare för att hantera både teknik, integration, support och projektleveranser.  

Som kontrast till detta kommer nu de molnbaserade lösningarna, där datakraft och programvaror levereras som en service snarare än som produkter. Det innebär att arkitekter, konsulter, ingenjörer, konstruktörer, fastighetsägare och förvaltare kan få tillgång till infrastruktur, programvaror och system via internet, allt efter behov, och därmed frigörs från många fasta kostnader.  

En sådan ordning innebär unika nya fördelar som i grunden kommer att förändra arbetssätten inom byggsektorn. Viktigast är kanske den ständiga tillgången till projektinformation och programvaror, men också molnets obegränsade datakraft får stor betydelse, då den kan eliminera flaskhalsar och kapacitetsproblem.

Bim i molnet
Så vad händer när bim-processerna tar plats i molnet? Först av allt, så försvinner några av utmaningarna vid implementering. Samarbeten i modellerna kan hanteras smidigare, och den egna datakapaciteten begränsar inte längre hanteringen av tunga modeller. Det blir helt enkelt enklare att hantera de omfattande bim-modellerna, enklare att genomföra analyser och simuleringar, och enklare att samarbeta.  

För det andra, och kanske minst lika väsentligt, förändrar bim i molnet hela konkurrenslandskapet inom byggbranschen, då det ger fler aktörer i värdekedjan möjlighet att erbjuda bim-tjänster.

• Informationsutbyte. Med en bim-modell i molnet kan alla aktörer och arbetsgrupper på ett kontrollerat vis ha tillgång till all projektinformation. Det omfattande arbetet med att utbyta modeller och hantera integriteten i projektet försvinner. Nu blir det allvar av tanken en modell – en version.  

• Affärssamarbete. Det enklare samarbete som de molnbaserade tjänsterna bidrar med gör att man kan bygga starkare relationer med externa medlemmar i byggteamet. Företag med specialistkunnande kan också erbjuda sin kunskap via molnet, som en bim-tjänst. Har du en process som beräknar totalkostnader för energianvändning eller emissioner? Erbjud den som en bim-tjänst.

• Tidiga analyser. Potentialen för bim ökar i molnet, där man enklare kan genomföra öppna analyser av skilda slag. Allt från energianvändning till livscykelkostnader och underhållsfrågor kan testas enklare och tidigare. Att bearbeta mängder av data via stationära datorer har blivit mycket svårt – men med den obegränsade datakraften i molnet får byggteamen nya möjligheter att testa och optimera sina byggnader.
• Skalbarhet. De ständiga förändringarna i arbetsbelastning inom dagens byggföretag gör det svårt, för att inte säga omöjligt, att hålla rätt nivå på IT-utrustning och IT-system. Fortfarande krävs givetvis en miniminivå. Att hyra extrakapacitet efter behov vid arbetstoppar och särskilda projekt, ökar dock flexibiliteten högst väsentligt och minskar samtidigt de fasta kostnaderna. Såväl hårdvara som programvaror och support kan med hjälp av molnbaserade tjänster anpassas mer effektivt till arbetsbetinget för dagen.  

Öppnar nya möjligheter
Molnbaserad bim syftar till effektivitets- och produktivitetsvinster genom hela projektets livscykel; tjänsterna kommer att i grunden förändra byggindustrins processer. De kommer också att innebära nya sätt att tjäna pengar då specialister kan erbjuda sina tjänster till en större marknad.

För fem år sedan var kollisionskontroll ett tämligen okänt begrepp och bim var fortfarande mest en intressant teori. Utvecklingen går snabbt och en av de stora utmaningarna med bim – hanteringen av den omfattande informationen – får nu sitt effektiva svar.

Än känns kanske molnets stora fördelar långt borta. Men vi är mitt inne i utveck-
lingen. Och byggbranschen står på tröskeln till ett helt nytt utvecklingssteg.

Därför vore det en klok åtgärd att koppla rot-avdraget till energiförbättringar. Som det är i dag kan man byta fönster eller tilläggsisolera utan att det samtidigt ställs krav på energiförbättring. Det gör att många rot-arbeten görs med simpla fönster och undermålig isolering med dåligt K-värde. Effekten blir att vårt gemensamma samhälle på så sätt går miste om en långsiktig sänkning av energiförbrukningen.

Varför ställs inte högre krav på bättre isolering? Kan det bero på att kostnadsökningen kommer i början av en byggnads liv och matchar politikernas tid vid makten, medan besparingen sker under hela produktlivscykeln och gynnar kommande makthavare. Visst kostar det lite mer att bygga välisolerade hus, men den kostnaden sparas snabbt in. Och det är en beständig besparing som gynnar såväl den enskilde som samhället och klimatet.

Klimatet och samhällsekonomin har mycket att vinna på cellplastisolering. Energieffektiv tillverkning, goda isolationsegenskaper och lång livslängd gör cellplast till ett miljö- och kostnadseffektivt val. All form av isolering minskar klimatpåverkan och sparar mycket pengar över tid. En investerad krona i cellplastisolering sparar tvåhundra kronor i uppvärmningskostnad under produktlivscykeln.

Hur kan vi då rusta upp och utveckla miljonprogrammet? Det är ingen hemlighet att många flerfamiljshus från 60- och 70-talet är i stort behov av upprustning. Det är inte heller en hemlighet att de inte är speciellt energieffektiva. Självklart ser vi som arbetar med cellplastisolering en möjlighet att göra samhällsnyttiga affärer.
En smart produkt är cellplastisolerade ytterväggselement som produceras i fabrik, transporteras på lastbil och monteras direkt på plats i en snabb och säker process.

Det finns andra fördelar med cellplastisolering. Cellplast är inte fuktkänsligt vilket minskar risken för mögelproblem och ur ett arbetsmiljöperspektiv är cellplasten lättarbetad då den varken ”kliar” eller dammar. Cellplasten behåller också sin form över tid och ”sjunker inte ihop” som en del andra isoleringsmaterial, utan isolerar perfekt under en byggnads hela livslängd.
Cellplastisolering skapar stora klimat- och samhällsvinster. McKinsey, amerikanska managementkonsulter med världsrykte, har utfört en stor studie för att reda ut hur effektiva olika åtgärder är för att begränsa mänsklighetens klimatpåverkan.

De åtgärder som i dag kostar mer pengar än de sparar är till exempel biobränslen, vind- och solenergi. Medan effektivare belysningssystem och bränslesnålare fordon sparar mer pengar än de kostar. Men allra mest pengar sparar vi om vi isolerar våra hus bättre. Och av alla former av isolering är cellplast mycket kostnadseffektivt sett ur ett klimat- och samhällsekonomiskt perspektiv.

Vi vågar nog påstå att man i väldigt många fall har gjort det, men det finns naturligtvis ett stort antal projekt och ett stort antal företag och organisationer som bara har börjat sitt arbete med detta. De som har lyckats bäst har jobbat mest med de processmässiga och organisatoriska aspekterna kring bim.

Effektivisering med bim kan enkelt beskrivas med tre viktiga steg:

1. 3D-projektering med visualisering och samordning.

2. Integrering med spårbarhet och länkning av mängder, analyser, nyckeltal med mera.

3. Automatisering med maskinstyrning och tillverkning.

Vi vågar nog påstå att väldigt många har kommit igenom steg ett i dag och är en bra bit på väg in i steg två. Steg 1 innehåller de uppenbara effektiviseringarna och snabba kostnadsbesparingarna. Genom bra utnyttjande av visualiserings- och samordningsmöjligheterna undviker man pinsamma och kostsamma kollisioner och kan säkerställa att projektörer och byggare redan i ett tidigt skede optimerar sina lösningar. Så långt som till steg tre är det inte så många som har kommit ännu, men det förekommer en hel del maskinstyrning inom anläggningsområdet – med hjälp av GPS-positionering och information ur modellerna kan till exempel schaktningsarbeten utföras utan tidsödande föregående utsättningsarbete.

Man kan också beskriva bim-arbetet utgående från rollfördelningen i processen. I projektörsledet är mognadsgraden hög, man vill gärna arbeta med moderna metoder och få möjlighet att använda sin kreativitet till att hitta bästa möjliga lösningar.

Hos utförarna – både bygg- och installationsföretag, ser många de uppenbara fördelarna med att få mängduppgifter digitalt ur modeller och slippa ett tungt manuellt mängdnings- och kalkylarbete och man börjar också se fördelarna med att kunna använda bimverktygen för både tids- och resursplanering och arbetsplatsdisposition. Och med läsplattor och smarta telefoner lyfter man fram nya möjligheter att visa planerade lösningar för all berörd personal och undvika feltolkningar av svårlästa tvådimensionella ritningar.

Inom byggherre- och förvaltningsleden börjar intresset ta fart på allvar. De riktigt långsiktiga positiva effekterna av bim sitter nog i förvaltningsledet, att kunna driva och underhålla sina byggnader och anläggningar utifrån korrekt information och med bra verktyg för planerade underhållsinsatser har stor betydelse för förvaltningsekonomin.  

Av särskilt intresse under hösten 2012 har varit att såväl Trafikverket som fem andra statliga byggherrar, Akademiska Hus, Fastighetsverket, Fortifikationsverket, Riksdagsförvaltningen och Specialfastigheter, har fattat beslut om att gå mot ett läge där man ställer krav på bim-anpassade processer vid upphandling. Hälften av våra investeringar är offentliga, en stor del av dem ligger i statlig regi. Med några tunga statliga byggherrar som föredöme kommer vi att få erfarenheter som påverkar också övrigt offentligt byggande.

Parallellt med detta är det många byggherrar, inte minst inom landstingsvärlden och på den privata sidan, som ökar sitt engagemang, man ser uppenbara fördelar med att ha ordning och reda på sin information, det sparar pengar i det långa loppet och bim är en förutsättning i sammanhanget.

Openbim har nu varit igång i fyra år och vi har nu över 100 företag och organisationer som medlemmar i föreningen Openbim. Och vi planerar nu för nästa organisatoriska fas, styrelserna i de tre föreningarna Openbim, Buildingsmart Sweden och Fi2 Förvaltningsinformation har tagit beslut om att föreslå sina medlemmar en sammanslagning av de tre föreningarna från och med 2014. När detta genomförs får vi en stark gemensam organisation med 150-200 medlemsföretag/-organisationer och verksamhet såväl inom Openbim:s traditionella – information, påverkan och initiering av utvecklingsprojekt, som de områden som de andra föreningarna arbetat med – utveckling, underhåll och förvaltning av standarder.

De senaste fyra åren har bjudit på en spännande utveckling och det finns ingen anledning att tro annat än att utvecklingen fortsätter i samma eller snabbare takt.

Om du inte redan klivit på tåget, gör det nu!

Många fastighetsägare säger att det är resursslöseri att riva ut fungerande inredning och ersätta med ny. De menar samtidigt att de inte kan göra annat för att kunna hävda standardhöjning och därmed kunna höja hyran. Så klart kan de det, men det kräver ett nytt sätt att tänka. Det är snarare praxis än lagtexter som styr hur den nya hyran räknas ut. Bruksvärdeshyran styr på ett sätt som talar emot det vi strävar efter i samhället – god ekonomi, god resurshushållning och sunt förnuft. Vid en hyresförhandling mellan fastighetsägare och hyresgästförening borde därför båda parter tänka nytt och värdera en renovering lika högt som en bostad där original i gott skick ersatts av nytt.

Vi bör reflektera över varför en ny köksinredning eller entréport värderas högre när den nya hyran ska sättas än en renoverad befintlig av god kvalitet. Till saken hör att ny inredning inte per automatik håller lika hög kvalitet som den äldre, där materialen ofta fortfarande är fullt funktionsdugliga och kanske bara behöver ett nytt lager färg.

Dagens tal om energi handlar om att minska förbrukningen av el, vatten och värme. Var kommer ansvaret för onödig förbrukning av material in? Varför räknas inte tillverkning och transport av nya varor in i energiförbrukningen i fastighetssammanhang? Varför ska ett fastighetsbolag inte ta hänsyn till det?

Det är mer regel än undantag att byta ut ett bevisligt bra material mot ett som inte ska hålla mer än tio-femton år. Gör ett systemskifte. Gå från köp av varor till köp av tjänster.

På samma sätt som det är förnuft och ekonomi att ta vara på befintliga värden i fastigheter vid renovering är det klokt att ta vara på hantverkares yrkesskicklighet. För att göra det behöver systemet ses över. Att riva ut fungerande inredningar och montera nya gör i stor utsträckning hantverkare till montörer. Att i stället renovera befintligt skapar arbetstillfällen och ställer krav på yrkeskunskap. Det leder till yrkesstolthet och specialistkompetens.

De boendes ofta positiva upplevelser av sitt bostadsområde är ett outnyttjat ingångsvärde inför beslut om framtida åtgärder. Efterfrågade bostäder betyder både högre ekonomiskt värde och högre emotionellt värde. Båda värdena bör beaktas när den nya hyran sätts.

Vi vet att välvårdade tidstypiska inredningar värderas positivt vid fastighetsförsäljningar på privatmarknaden. Vi vet att miljonprogrammets flerfamiljsbostäder börjar omvärderas. De har ofta genomtänkta planlösningar, attraktiva gårdsbildningar och stora balkonger. Vi vet också att det finns en stor grupp på bostadsmarknaden som betraktar miljonprogrammets bostäder med nyfikenhet, nämligen generationen under 40 år. Ta vara på deras intresse och se till att de får tillgång till renoverade bostäder där den fasta originalinredningen i möjligaste mån finns kvar i uppfräschat skick.

Det handlar inte om att skapa museilägenheter, utan om att skapa profilbostäder. Renovera det som går att renovera och ersätt endast hela inredningen i de bostäder där slitaget varit onormalt högt. Profilbostäder är bostäder med standard enligt dagens krav och med fast inredning som tack vare sin höga kvalitet kunnat renoveras. Dessa bostäder blir mer och mer värda och eftertraktade för varje år. De visar på en fastighetsägare som tar ansvar för god miljö, vilket stärker deras varumärke.

Så, varför omredning av miljonprogrammet? Jo, det:
• identifierar och tar vara på befintliga värden.
• leder till hållbar och miljösmart förvaltning.
• stärker fastighetsbolagets varumärke.
• ger renoverings- och ombyggnadsalternativ.
• gynnar köp av tjänster framför köp av varor.
• skapar arbetstillfällen och yrkesstolthet hos hantverkare.
• ger hyresgästerna stolthet.

I många fall var dimensioneringen felaktig eller så fanns det ingen dimensionering alls. På byggplatsen hade man inte följt bygghandlingarna, om det fanns några. Oftast fanns inget belägg för att kontrollplanerna hade följts, och i de fall som intyg hade lämnats, hade de inte alltid täckning för intygandet.

Mot denna bakgrund är det glädjande att fyra tunga byggprofessorer lyfter fram problematiken med byggprojekt som inte har uppfyllt normernas krav. Bland de ytterligare brister, som de pekar på, är en av de allvarligare att det är många parter inblandade med otydlig inbördes ansvarsfördelning. Som åtgärd föreslår de dokumentation av bärförmågan som medger tredjepartskontroll samt en skarpare myndighetsutövning. Här kontrar den ansvarige ministern Stefan Attefall och menar att alla ras som professorerna refererar till avser den gamla lagstiftningen.

Ministern har rätt så till vida att kraven på den kontrollansvarige och dennes roll har skärpts. Han har dock inte kommenterat den nya processen med lov, kontroll och tillsyn. I denna finns inbyggt bland annat tekniskt samråd med startbesked och slutsamråd med efterföljande slutbesked. Ett åsidosättande av att invänta de båda beskeden är kopplat till sanktionsavgifter. Kraven på kontrollplanen har också höjts, eftersom den ska utformas så att alla väsentliga tekniska egenskaper ska säkerställas.

Det avgörande är nu att detta fungerar i verkligheten. Professorerna har rätt i sitt påstående, att branschens aktörer kommer att upptäcka flertalet fel själva, om de på ett begripligt sätt tvingas att redovisa för annan part hur de har tänkt. Om man dessutom vet, att resultatet granskas professionellt, kommer man att se till att tillräckligt kompetent personal kopplas in i projektet. Våra erfarenheter visar, att det även under utförandeskedet kan vara nödvändigt med kontroll av tredje part.

Trovärdigheten i lagstiftarens och regeringens ambitioner sjunker ytterligare då Boverket i en konsekvensbeskrivning om de kontrollansvarigas självständiga ställning förtydligar, att den som ska kontrolleras, är ”han som håller i hammaren”. Med att utföra en åtgärd avses i detta sammanhang inte projekteringen, det vill säga den del där minst hälften av felen begås enligt vår erfarenhet. En signal att inte kontrollera projekteringen måste anses vara förödande för hela kontrollen.

Vi vill med detta inlägg ge vårt stöd till de problemställningar, som de fyra professorerna framför. Det gäller att upptäcka fel i ett skede, då de ännu inte har hunnit utföras på arbetsplatsen. Vi vill uppmana bostadsministern att tillsammans med berörda myndigheter och andra instanser medverka till att feltolkningar av och negativa signaler om regelverket undanröjs! Tredjepartskontroll av projekteringen bör tillämpas för utvalda delar, innan startbesked lämnas.

Professorerna visar på flera brister i systemet och är tveksamma till att enbart de kontrollansvariga kommer kunna råda bot på detta. Vi håller helt med. Problemet är komplext och det har orsaker som byggt upp sig de senare åren.

Svenska Teknik- och designföretagen (STD-företagen) representerar konsultbranschen, det vill säga de som konstruerar, granskar och ibland även kontrollerar byggets handlingar. Vår erfarenhet är att husras väldigt sällan kan härledas till ett enda fel, om än grovt, utan det är snarare ett antal samverkande faktorer som ligger bakom. Vi ser två tydliga trender i dagens byggande:

• Samordningen av bygghandlingar har blivit mer komplicerad då konstruktionslösningen ofta köps i separata paket från olika leverantörer.  Allt som oftast saknas en samordnande konstruktör.

• Tidspressen skapar ett otydligt informationsflöde och handlingar som avses användas i ett sammanhang används i ett annat.

Kombinationen av dessa två trender leder ofta till många tillfällen av missförstånd och resulterar i ett bristfälligt underlag för genomförandet. Medan professorerna föreslår en offentlig granskning vill vi föreslå mer tid till granskning. Vi tror i första hand på ett självreglerande system i sektorn, där alla parter tar sin del av ansvaret. Byggherren för att köpa rätt kompetens, konsulten för att avsätta tid till samgranskning och entreprenören för att handlingarna på bygget verkligen är kvalitetssäkrade och klara att användas.

Låt projekteringen ta tid. Preliminära granskningshandlingar, som skickats på kvällen, kan inte användas som bygghandlingar dagen efter. De tidiga skedena tar lång tid, detaljplaneprocessen ibland flera år. Detta sker på bekostnad av både projekterings- och genomförandeskedet. Sluttidpunkten är kommersiellt viktig och de senare skedena komprimeras allt mer. Den nödvändiga tiden för samordning och granskning blir ofta alltför kort. Att mer byråkrati skulle vara lösningen tror inte vi.

Vi skulle däremot vilja se en ny roll i projekteringsprocessen – en samordnande konstruktör. En person som med erfarenhet kan ta sig an uppgiften att hålla ihop helheten. Vid upphandlingar vill beställaren ofta se den skickligaste konstruktören som utförare av handlingarna. Medan vi vill använda den kompetensen till själva granskningen och kvalitetssäkringen.

Byggherrarna har ett förnyelsearbete på gång för att bli allt mer professionella i sin roll. Entreprenörerna har redan mångårig erfarenhet och kompetens. Tillsammans med projektörerna kan man åtgärda detta problem – inom sektorn.

Den borgerliga alliansen utlovade 4 400 nya studentbostäder i Stockholm 2010, hittills har det byggts 86! I detta tempo kommer man infria sitt löfte först 2114 – om 102 år. Att få en studentlägenhet i Stockholm tar fem till sex år – längre tid än hela utbildningen. Situationen är nästan lika illa i Göteborg och i Lund.

Och var ska ”Stina,18 år” bo som vill jobba på café i Stockholm eller Göteborg?
Hon har varken råd med andrahandsboende eller köpa något boende. Ska vi inte ha några caféer på sikt?

Ett av de största hoten mot utveckling av boende, framför allt för unga, är en myndighet som heter Boverket. Med alla krav och regler går det inte att få ekonomi i byggandet. Hur kan vi ha en myndighet som motarbetar utvecklingen av hela svenska samhället?

Ett annat hot mot bostadsbyggandet är bolånetaket som fullständigt tvärnitat försäljningen av smålägenheter. Vilken 20-åring har minst 250 000 kronor på banken vilket krävs för att kunna köpa dagens dyra smålägenheter? Vi måste få mindre och mer kvadratsmarta lägenheter på för optimalt utnyttjande som ungdomar har råd med och de bör ligga centralt, så att ”Stina” kan gå till jobbet på caféet.

Det behövs både billiga små permanenta ungdomslägenheter och temporära studentbostäder, eftersom man inte hinner bygga bort den mest akuta bostadsbristen. En studentbostad är temporär till sin natur. Studenterna bor där bara under sin studietid. Produktionen måste ske parallellt. Det kräver att man omgående inför temporära bygglov på 10 år och gör avsteg från tillgänglighetskraven, P-normen och i vissa fall även bullernormen. Ungdomar vill bo i staden! En studentbostad är alltid temporär, där studenten bor under en begränsad tid under sina studier.

Jag är fullt medveten om att tillgänglighetskraven är en svår och känslig fråga, men just nu saknas det över 100 000 studentbostäder. Av studenterna är under 0,2 procent handikappade och av dem är mindre än hälften rörelsehindrade.

Man kanske får ta detta i beaktande och satsa på anpassade lösningar för deras behov, utan att detta ska sättas som norm för alla studentbostäder.

Jag tror inte det är någon student som skulle tacka nej till en modern kvadratsmart studentstudio på 22–25 kvadratmeter när alternativet är ingen bostad alls! Trots det fortsätter Boverket kräva badrum på 5 kvadratmeter – nästan en fjärdedel av den totala boytan – och köra ut studenterna i gemensamhetsutrymmen.

Boverket, med verksamhetschef Martin Storm i spetsen, utreder och skriver publikationer om att ”Utforma för gemenskap – goda exempel för studentboende”, boenden som är förlegade och ingen vill ha. Det är dags att ”någon” tar Boverket örat och ser till att de anpassar sig till verkligheten och gör något som gynnar bostadsbyggandet i stället för tvärtom.

Det Boverket borde göra är att ”certifiera” temporära studentbostäder och göra dem godkända att användas i alla kommuner, utan lokala tolkningar. I september 2013 kommer det att finnas 150 000 bostadssökande ungdomar och studenter i Sverige. Den akuta bostadsbristen kommer att vara ”all time high” och det vet vi redan nu. Så det är bråttom!

Vi vill från bim-perspektivet bemöta och utveckla just denna punkt. Det kan förvisso förekomma att datorhjälpmedel används på fel sätt, men de moderna hjälpmedlen ger möjligheter och kan användas just för att identifiera och undvika fel.

Dagens moderna datorhjälpmedel går under samlingsbegreppet bim – byggnadsinformationsmodeller. Med dessa får man äntligen möjlighet att låta datorerna sköta tråkiga rutinuppgifter, som även de mest kvalificerade ingenjörer kan misslyckas med. I stället ska ingenjörskraften användas just till det kreativa arbetet, till de kvalificerade kontrollerna och till det kritiska ifrågasättandet. I korthet kan rätt användning av bim innebära:

• I tidiga skeden kan man med rätt användning av beräknings- och simuleringsprogram analysera betydligt fler alternativa lösningar än vad som är möjligt med ett mer manuellt arbete. Datorerna gör beräkningarna, arkitekter och ingenjörer får tid över att kontrollera rimlighet och säkerställa att den lösning som väljs är den optimala – och givetvis att alla säkerhetskrav är uppfyllda.

• Byggnader och anläggningar kan ”byggas i datorn”, med rätt visualiseringsteknik kan man i förväg undersöka funktion och säkerställa att rätt funktioner uppnås. Och när fel inträffar, för det finns ingen process som är helt felfri, upptäcks de i ett tidigt skede när kostnaderna för att rätta till är små och där inga säkerhetsrisker föreligger.

• Informationsöverföringen mellan olika skeden och olika aktörer kvalitetssäkras och säkerställs genom att den görs digitalt. En stor felkälla i ett gammalt arbetssätt är att information förvanskas eller missförstås vid manuell överföring mellan människor.

Inga datorsystem i världen, varken förr eller nu och sannolikt inte heller i framtiden, kan ersätta behoven av att man kritiskt granskar sina uppgifter, både vad man stoppar in i sina system och vilka resultat man får ut. För att möjliggöra detta krävs givetvis förståelse för de olika kvalificerade samband som föreligger.

Våra ingenjörer, i dag och i framtiden, måste få grundläggande djupa kunskaper i tekniska ämnen och förstå hur olika datorprogram kan användas för att effektivisera arbetet och säkerställa funktion och säkerhet. Med rätt utbildning, rätt användning och rätt organisationer och processer kan man både uppfylla kundernas och samhällets krav på korta projekttider, rimliga byggkostnader och rätt livslängd och de självklara säkerhetskraven. Bra datorsystem är en förutsättning, inte ett problem.

Andra branscher har sedan länge i sitt personalarbete en aktiv avvägning mellan individ och grupp. Detta sker oftast på ett klokt och effektivt sätt och med stöd från både fackförbund och arbetsgivare. Det är dags att även vi inom byggindustrin tillämpar ett sådant modernt och gynnsamt synsätt med mer individuella lösningar för arbetets innehåll, arbetstid och lönenivå. Framför allt i branschens olika yrkesarbetaravtal saknas i dag sådana viktiga möjligheter. Kanske kan man arbeta mer en period för att sedan arbeta mindre, kanske kan maskinparken användas fler timmar med en ny typ av arbetsscheman, kanske ska en viss del av lönen vara rörlig, kanske ska nya arbetsområden utvecklas, kanske ska ansvarstagande och kompetens kunna premieras på ett bättre sätt.

Vi är övertygade om att ett ökat inflytande över den egna arbetssituationen och på arbetsplatsen leder till en större arbetsglädje. Vi vet också att medarbetare som ser kopplingen mellan den egna arbetsinsatsen och företagets verksamhet och lönsamhet är en framgångsfaktor för våra medlemsföretag. I framtiden tror vi att många människor under sitt arbetsliv oftare kommer att vilja byta roll och arbetsuppgifter inom företaget. För att byggbranschen ska vara attraktiv också för morgondagens arbetskraft måste kollektivavtalen underlätta denna typ av önskemål och ge både medarbetarna och företagen en större möjlighet till nytänkande. Vi är också övertygade om att det leder till att vi kan bredda rekryteringsbasen och öka mångfalden i branschen.

Det är nödvändigt att arbetsgivare och fackförbund skapar ett kollektivavtal med ersättningsformer som uppmuntrar till att kombinera en hög arbetskapacitet med hög kvalitet och en god och säker arbetsmiljö. Lönemodeller som stimulerar ett helhetstänkande kring samarbete och goda produkter är av stor betydelse. En anpassning till den övriga arbetsmarknaden skulle vara att ha månadslön som huvudlöneform kompletterad med rörliga lönedelar. Givetvis med möjlighet att träffa överenskommelser om andra löneformer. Det ska självklart finnas möjlighet för fackliga företrädare att delta i processen och även kritiskt granska ett rörligt underlag för lön. Till lönen vill vi även kunna lägga en personlig lönedel som baseras på arbetsinnehåll, befattning och ansvar.

Ett modernt medarbetaravtal förutsätter ett bra ledarskap. Ett gemensamt avtal för branschens alla medarbetare måste kompletteras med företagets värderingar, prioriteringar och förmåga att sköta de processer som krävs. De unga som i dag söker sig till byggbranschen vill bli betraktade som individer och erhålla lön och kompetensutveckling efter sin egen prestation och sina egna behov, inte som ett kollektiv. Sveriges byggindustrier vill att lönen bestäms i ett personligt samtal mellan den enskilde medarbetaren och chefen. I ett bra ledarskap ingår då också att säkerställa en fortsatt god sammanhållning och rättvisa på arbetsplatsen jämte en god hantering av lönesamtal, utvecklingssamtal och karriärplanering. Chefer måste kunna göra en objektiv meritvärdering, ha god kännedom om de egna medarbetarna och ha mandat att sätta lön.

Ett modernt medarbetaravtal kräver ett långsiktigt förändringsarbete. För att ett sådant avtal ska kunna vara på plats år 2022 är det nödvändigt att branschen tar steg i rätt riktning vid varje avtalsrörelse de kommande tio åren och fortsätter att sträva efter en god samverkan mellan arbetsmarknadens parter. I våra möten med de fackförbund vi träffar avtal med kommer vi att diskutera och arbeta för modernisering och en sammanslagning av våra kollektivavtal. Det kommer att handla både om konkreta avtalsförändringar och om att eftersträva en större samsyn kring de framtida utmaningarna som ligger i förändrade krav från både medarbetare, kunder och arbetsgivare. Vidare kommer vi att söka fortsatt och fördjupad samverkan med övriga arbetsgivarorganisationer i sektorn för att öka våra förutsättningar för ett än mer givande och nära samarbete.

Däremot finns en övertro på värdet av LOU för konkurrensen både hos lagstiftaren och hos Konkurrensverket där man bortser från de transaktionskostnader som beställaren måste hantera för att upprätta kompletta förfrågningsunderlag, utvärdera anbud och hantera överprövningar. Det tycks finnas en uttalad misstro mot den offentliga byggherrens vilja att göra rätt. Detta blir särskilt kännbart vid omfattande upphandlingar, vilket även mindre byggprojekt tenderar att bli på grund av mängden handlingar som regelmässigt krävs.  

Vi listar nedan ett antal punktinsatser som är genomförbara och som vi bedömer att byggbranschen är i stort behov av.

Reglerna om förenklad upphandling (entreprenader under 47,4 miljoner kronor och varor/tjänster under 1,9 miljoner kronor) är inte tvingande EU-regler utan vanlig svensk lag. Dessa är dock utformade på i princip samma sätt som EU-reglerna och har därför också tolkats i överensstämmelse med dessa i rättspraxis. Vi föreslår att man genom detaljerad lagstiftning reglerar hur den förenklade upphandlingen skall vara just förenklad. Till exempel skulle man för entreprenad kunna införa en särreglering som möjliggör för anbudsgivare att i dialog med beställaren komplettera ofullständiga eller saknade uppgifter i anbud. Utrymmet för detta är i dag mycket begränsat och utgör ett gigantiskt problem och slöseri som uppstår genom mänskliga förbiseenden vid genomgång av förfrågningsunderlag när man jämför med annan upphandling som är mycket omfattande.            

Branschen måste självmant verka för att samtliga krav på uppgiftslämnande i anbud placeras under rätt kod (AFB.31)

Inför rättegångskostnadsansvar för alla överprövningar för att motverka ”okynnesansökningar”.  Begränsa skriftväxlingen till ett yttrande var vid överprövning av förenklad upphandling för att påskynda handläggningstiderna.

Reglerna i LOU om ramavtal är ofullständiga och otydliga och behöver fyllas ut med lagstiftning. Ramavtal för löpande fastighetsunderhåll och små ombyggnader har stor praktisk betydelse men ger genom den rangordning som i princip måste råda upphov till oönskade låsningar och administration som för de flesta beställare anses sakna alla rimliga proportioner.

De svenska reglerna om direktupphandling till lågt värde (284 000 kronor) gör till skillnad från EU:s tröskelvärden (1,9 miljoner kronor och 47,4 miljoner kronor) ingen skillnad mellan upphandling av vara/tjänst och entreprenad. Någon logik bakom detta är svår att se. Gränsen för direktupphandling av entreprenad bör sättas i relation till tröskelvärdena och därmed höjas till 7,1 miljoner kronor.  

Genom uttalanden i förarbetena har klarlagts att gränsen för direktupphandling till lågt värde skall gälla på årsbasis. Det är olyckligt med en så ingripande reglering som inte sker genom lagtext utan genom motivuttalanden. Härigenom framtvingas ramavtalsupphandlingar för att täcka varje tänkbart litet oförutsett behov av en specifik vara, tjänst eller entreprenad.  Detta kan starkt ifrågasättas.

Det finns ett antal tjänster – bland annat för utbildning – som inte behöver upphandlas enligt EU-direktiven utan är undantagna. I Sverige måste dessa likväl handlas upp enligt LOU som så kallade B-tjänster genom förenklad upphandling. Det är svårt att förstå varför Sverige skall gå längre än vad EU kräver. Utbildningsbehovet är för övrigt stort för att få beställare att lära sig att tillämpa de ganska många ventiler som ändå finns i LOU – som möjligheter att tillgripa förhandling, vikten av att reda ut oklarheter i anbud genom förtydliganden med mera.

Det finns nya regler i LOU om sanktioner för otillåten direktupphandling som i sig följer EU-direktiven. Sverige har även här gått ett steg längre än vad EU kräver genom att förordna att avtal som tillkommit genom vad som i efterhand visar sig vara otillåten direktupphandling, blir ogiltigt inte bara från upptäckten utan retroaktivt. Byggentreprenören ska alltså riva huset och återlämna pengarna så att hela upphandlingen ska kunna göras om. Det är svårt att se behovet bakom en så rigorös reglering, liksom hur en sådan återgång av parternas prestation skall lösas i praktiken.  

Vi menar inte att någon haverikommission behöver tillsättas. Men framhåller att byggbranschen på ett betydligt mycket mer kraftfullt sätt än tidigare behöver göra sin röst hörd och trycka på de byggspecifika problem som LOU för med sig inför och under de statliga utredningar som kontinuerligt görs för löpande revideringar av LOU.