Staffan Carenholm, förbundsdirektör Sveriges Arkitekter, skriver i en debattartikel i Byggindustrin (nr 3-2011) att den stora bostadsbristen är ett misslyckande för marknaden och att den inte klarade att ta över när politikerna abdikerade från bostadspolitiken.
Jag är överens med Carenholm om att det råder bostadsbrist på många håll i Sverige, men inte överallt. Statens Bostadskreditnämnd redovisar i en rapport från hösten 2010 att det inte råder en generell bostadsbrist i Sverige. Av rapporten framgår däremot att tre av fyra kommuner har brist på hyresrätter.
Under de senaste 20 åren har det producerats ungefär hälften så många bostäder per capita i Sverige som i våra nordiska grannländer. Då kan man fråga sig vad detta beror på. I någon mån är det naturligtvis ett misslyckande för marknaden, eftersom den inte har haft förmåga att möta den efterfrågan av bostäder som trots allt har funnits, med det finns andra förklaringar.
Den övergripande orsaken till att det har byggts så lite i Sverige har varit en långvarig oförmåga att lösa bostadsmarknadens problem. Ett uppenbart problem var tidigare att olika riktade subventioner skapade ryckighet i bostadsbyggandet. Ett annat problem var att bruksvärdessystemet hade utvecklats till ett redskap som inte i tillräcklig omfattning tog hänsyn till sådana faktorer som läge och standard. Det sistnämnda var synbart för parterna på hyresbostadsmarknaden och ledde slutligen till trepartsöverenskommelsen mellan Hyresgästföreningen, SABO och Fastighetsägarna.
En viktig ambition för Alliansen har sedan valet 2006 varit att bygga en politik som ger förutsättningar för ett bostadsbyggande som motsvarar efterfrågan. Utgångspunkten för detta arbete har varit att hushållens behov och önskemål ska vara styrande för hur bostadsbeståndet utvecklas. Arbetet har till stor del inriktats på att ställa om bostadssektorn från ett bidragsberoende till en tryggare och bättre fungerande bostadsmarknad med långsiktigt stabila villkor för byggande, ägande och nyttjande av bostäder med alla typer av upplåtelseformer.
Olika former av konkurrenssnedvridande produktionsstöd har avvecklats och nya villkor för de kommunala bostadsföretagen och nya hyressättningsregler har utformats i samverkan med parterna på hyresbostadsmarknaden.
När det gäller den allmänna utformningen av bostadspolitiken ska det politiska arbetet fortsätta med den inriktning som har gällt under de senaste fyra åren. I det fortsatta arbetet på det bostadspolitiska området bör det nu fokuseras på åtgärder som kan bidra till en bättre konkurrens inom byggsektorn och lägre byggkostnader som ytterligare kan stärka hyresrättens ställning, som kan bidra till en bättre bostadsmarknad för studenter och unga och som kan medverka till att bryta ett utanförskap som kommit att koncentreras till vissa bostadsområden. Jag tror för egen del inte heller att lösningen ligger i någon form av återgång till förenklade lösningar som korridorboenden för exempelvis studenter. Jag tror inte heller - i likhet med Carenholm - att en överdriven standardisering är en eftersträvansvärd lösning. Det skulle kunna motverka ökad konkurrens och därmed inte ge den effekt man förväntar sig. Framför allt inte mot bakgrund av den höga byggkostnadsnivå vi har i Sverige i jämförelse med andra EU-länder och som enligt många beror just på bristande konkurrens.
Jag håller inte med Carenholm om att politikerna har abdikerat från bostadspolitiken. Jag vill påstå att det nu finns en bostadspolitik värd namnet.