Foto: Bruno, Fredrik Daniel
Ledare: Grävskoporna tog allt i Karlskoga
Byggindustrins chefredaktör Anders Carlén om grävskoporna som tog hans uppväxtstad – men också om nybyggarandan som återvänt.
Publicerad: 20 september 2021, 08:12
Få hela storyn
Starta din prenumeration
Karlskoga blir stad 1940, strax efter andra världskrigets utbrott. Ortens stora arbetsgivare, vapen- tillverkaren Bofors, har fulla orderböcker och framtiden för den nyblivna staden ser ljus ut med tillströmmande ingenjörer och arbetare. Samma år invigs det nybyggda stadshuset – omgivet av lador och kossor. Arkitekten Sune Lindström, som senare ska bli rikskänd för vattentornet Svampen i intilliggande Öre- bro, bjuder Karlskogaborna på en uppvisning i modernistisk stil och sätter nivån för det nya centrum som sakta växer fram.
Foto: GABRIEL LILJEVALL
Foto: GABRIEL LILJEVALL
Liksom i övriga landet har bruksorter som Karlskoga sina glansdagar åren efter Tysklands fall och framåt. Framtidsoptimismen vet inga gränser och det rivs friskt fram till mitten av 70-talet för att släppa fram det nya, moderna. De gamla charmiga sten- och trähusen längs huvudgatan försvinner till fördel för det nya centrumet som har P-snurra med rondell på taket – och förstås ett jättelikt Domus i två plan.
Läs mer: Tre kommuner svarar: ”Därför rev vi flest bostäder 2020”
På 80-talet vänder lyckan. Svensk försvarsmakt behöver inga fler kanoner och inflyttningen avtar. Parkeringsplatserna på Domustaket ekar plötsligt halvtomma och trots friska bidrag till den indiska politikereliten i hopp om storordrar går det allt sämre för Bofors och staden. När mutskan- dalen är ett faktum följer massuppsägning, utflyttning och med tiden rader av tomma hyreshus i flera stadsdelar.
Läs mer: LISTA: Kommunerna som rivit flest bostäder
Entré: Urban Zetterquist, Bostadsdelegationen – vars uppdrag är att resa land och rike runt för att hjälpa krisande kommuner att minska sitt bostadsbestånd.
Totalt rivs det 1 600 bostäder i Karlskoga (och hiskeliga 20 500 bostäder i resten av landet) och det ska dröja tiotalet år innan trenden vänder för bruksorten.
För nu byggs det friskt i min gamla hemstad, och som byggintresserad lokalpatriot tycker jag förstås att det är helt fantastiskt. Kanske blir det en dag fullt på Domustaket igen?