Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Fredag07.08.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Konjunktur

Indien - den bortglömda kolossen

Publicerad: 28 Mars 2011, 08:53

Hur kom det sig att alla började titta på Kina – men glömde Indien? Här finns en jättelik byggmarknad som växer snabbt, men intresset från europeiska byggbjässar är än så länge avvaktande.


Glutta på dörren till vilken framtidsskissande tankesmedja som helst och chansen är god att åtminstone nio av tio kommer att rita upp en bild där Indien tillhör en av världens tre dominerande stormakter från och med 2020-2025, både militärt (vilket man lätt glömmer) och ekonomiskt. Den så kallade subkontinenten växer så det knakar. Och byggandet frodas. Men intresset från de traditionella OECD-länderna är än så länge en smula avvaktande.

Vi kommer i en artikelserie under våren att titta närmare på den indiska byggmarknaden.

– Det är konstigt att vi inte ser fler utländska byggföretag här i Indien, säger mr S Kanappan.

Vi sitter i ett trångt rum inrymt i en spejsad kontorsbyggnad i tiomiljonersstaden Chennai - formspråk à la Kubriks 2001, ett rymdäventyr - hos Indiens största byggföretag, L&T, Larsen & Toubro Limited.

Det är julafton, trettio grader varmt och utanför rummet smyckar unga ingenjörer, både killar och tjejer, lokalerna med färgglada pappersremsor och ballonger.

Det ska firas.

De är ovana och fnittrar. Julhelgen är inte värt ens en axelryckning i Indien. Men en del av ingenjörerna har studerat i USA eller Europa och har uppenbarligen tagit till sig en del på vägen hem.

Kontoret ligger på L&T:s imponerande, drygt 8 000 hektar stora, företagscampus i södra utkanten av Chennai på Mount Poonamallee Road.

Mr S Kanappam är chef för L&T:s infrastrukturavdelning.
– Hela den indiska byggbranschen står inför en rad tuffa utmaningar, säger han.

– Vi måste automatisera, industrialisera och vi, inom L&T, måste fortsätta växa. Vi måste bli jämbördiga med andra internationella byggföretag. Det kommer att hända mycket på den indiska marknaden. Vi kommer att behöva importera både maskiner och material från Europa. Och det förvånar mig en smula att inte fler europeiska byggbolag etablerat sig här. Indien, med en befolkning på en miljard och en tillväxt på åtta till tio procent, har en enorm potential, säger Mr S Kanappam.

– Välkomna till Indien! Det är vad jag säger till europeiska byggare och materialleverantörer. Välkomna!
Och han har en klar poäng.

• År 2020 kommer Indien att vara världens tredje största byggmarknad, efter Kina och USA (Global Construction Perspectives and Oxford Economics).
• Den indiska ekonomin traskar på med en stabil tillväxttakt ungefär 8 procent (än så länge långsammare än Kina: ingen snabb tiger, men väl en stabil och tungt framåtsträvande elefant). Enligt vissa prognoser kommer man att ligga på en årlig snittillväxt på 6,4 procent fram till år 2030 och kommer mellan 2020 och 2030 att världens snabbaste ekonomi (då Kina tillväxttakt förväntas avta på grund av en åldrande befolkning).
• Indien har en befolkning på någonstans runt 1,2 miljarder. Var sjätte människa på planeten är indier och det är en ung befolkning. Över hälften är under 25 år.
• Fram till 2020 förväntas den indiska arbetskraften öka med 80-110 miljoner människor. Utfallet beror på hur många kvinnor som kommer att lönearbeta. I dag arbetar endast en tredjedel av kvinnorna utanför hushållen.
• Det finns ingen tillgänglig statistik, men det påstås att ungefär 300 000 nybakade ingenjörer examineras varje år.
• Någon gång mellan 2020 och 2025 väntas Indien inta platsen som världens tredje största ekonomi.
• Men är givetvis långt ifrån rosor och liljor: Indien har en befolkning på någonstans runt 800 miljoner människor som lever på under 20 kronor om dagen. Indien innehåller både extrem rikedom och extrem fattigdom.

Jag läser Hindu Times på ett lyxigt hotell i Chennai medan jag äter frukost i restaurangen omgiven av välskräddade indiska affärsmän.

"PPP har blivit en viktig pelare för vår strategi när det gäller att utveckla infrastrukturen", säger Indiens finansminister Pranab Mukherjee i ett referat från ett seminarium i New Dehli i slutet av december 2010.

Det här är kanske inte det Indien jag hade förväntat mig. Välpolerad marmoryta på restauranggolvet och 42 tums platt-TV på rummet som pumpar ut ett hundratal TV-kanaler. Frukostbyffén är dock indisk, eller här snarare tamilsk. Kryddigt och gott.

Pranab Mukherjee syftar i artikeln på den kommande femårsplanen . Den indiska regeringen räknar med fördubblade investeringar i infrastrukturen. Det skulle betyda en insats på uppemot 7000 miljarder svenska kronor under perioden fram till 2017, och hälften av summan ska komma från den privata sektorn.

En passning värd motsvarande 3500 miljarder kronor till hugade PPP-aktörer på den indiska marknaden alltså. Och det är förmodligen inte tomma ord. På federal nivå är den indiska regeringen, enligt Pranab Mukherjee, i färd med att inom kort sjösätta 350 PPP-projekt, tillsammans till ett värde av ungefär 200 miljarder kronor.

Under den elfte femårsplanen (2007-2012) har målet varit att lyfta infrastrukturinvesteringarnas andel av BNP till 7,1 procent. Av den totala investeringsmassan under perioden på ungefär 500 miljarder dollar har den privata sektorn bidragit med ungefär en tredjedel.
I den tionde femårsplanen (2003-2007) var det privata inslaget endast en femtedel.

Välkommen till Indien? Jo, tack. Anläggningsbyggandet är således enormt, liksom det övriga hus- och bostadsbyggandet. Men det är framför allt inom infrastrukturen som utländska entreprenörer har rimliga konkurrensverktyg för at matcha de inhemska, indiska spelarna.

Marknaden är dessutom med europeiska mått långt ifrån färdigstrukturerad eller mogen.

De största indiska aktörerna är i ett globalt perspektiv relativt små.

Det största byggföretaget Larsen & Toubro, L&T, tillhör, med en omsättning på ungefär 44 miljarder kronor, världens 100 största företag. L&T är alltså något mindre än NCC, och något större än Peab. Alla tre placerar sig runt plats 50 på världslistan.

Det finns några till indiska byggare i ungefär den här viktklassen: Punj Lloyd, ett konglomerat nischat mot tunga infrastruktur- och energiinvesteringar inklusive PPP-projekt och DLF Group, Indiens största projektutvecklare (både kommersiella fastigheter och bostäder) - bägge med en omsättning på drygt 16 miljarder kronor (2009). Ytterligare en är HCC, Hindustan Construction Company.

En annan större spelare på den indiska infrastrukturmarknaden är Gammon (brittiskägd och Hongkong-baserad) som under en period ägdes till hälften av Skanska (ingick i svenskarnas stormsteg in på den brittiska marknaden med köpet av Kvaerners samtliga byggrenar), men Skanskas 50 procent köptes av Balfour Beatty 2004.

Och det går att tjäna pengar. Ta de tre bjässarna.
• L&T visade en rörelsemarginal nästan 11 procent för 2010 (trots en viss press från ökande råvarupriser och ökad inflation) .
• Punj Lloyd ligger på en rörelsemarginal på drygt 9 procent. (Bolaget har just nu problem. Mer än en tredjedel av orderstocken är knuten till Libyen).
• DLF Group ligger normalt med en rörelsemarginal på över 50 procent (EBITDA) och utfallet på 47 procent för 2010 var en besvikelse för analytikerna. Nedgången förklarades av de ökande materialpriserna och ett efterfrågeskifte från de dyrare bostadssegmenten till mer mainstreamlägenheter.
• Hindustan Construction spelar i ungefär samma segment som L&T och Punj Lloyd och har under de senaste åren haft en rörelsemarginal på 12-13 procent

Avvaktande intresse
Det utländska intresset är dock än så länge, om inte ljumt så åtminstone, en smula avvaktande.

– Vi har sett stora internationella konsulter som brittiska Arup och Foster och danska Cowi i de stora flygplatsprojekten i Dehli, Mumbai och Hyderabad. När det gäller byggare så är tyska Hochtief på plats. I övrigt ser vi inte så många utländska företag. Men vi är öppna och välkomnar de bästa, säger mr S Kanappan.

Gösta Eriksson, bevakar Swecos intressen i Indien från New Dehli. Sweco är igång med en serie större oljelagringsanläggningar.

– Det finns ett tydligt behov av internationell kapacitet. Behoven är så stora att jag tror det kan vara värt mödan för västerländska företag att konkurrera även om ganska konventionella anläggningsprojekt, säger Gösta Eriksson.

– Själva prioriterar vi de nischer där vi sitter med särskild expertkompetens och där vårt prisläge passar de stora statliga beställarna. På våra områden träffar vi på konsulter från USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Kanada och ett stort antal japaner och koreaner. Trenden är att skaffa skarpa inhemska partners. Men visst, på entreprenadsidan är det tunnare. På rak arm är den enda jag kommer på som jag träffat representanter från tyska Dywidag, säger Gösta Eriksson.

Det är snart två decennier sedan de svenska storbyggarna var på plats vid ett indiskt megaprojekt. Det var ett slags svenskt all-star-team. Skanska, NCC, Kvaerner, Sweco/VBB och ABB byggde vattenkraftanläggningen Uri i Kashmir. Det tog sex år att bygga och 1997 överlämnades anläggningen till de indiska myndigheterna. Den totala ordersumman var på 5,5 miljarder kronor.

Men sedan dess råder försiktighet.

– Vi har inga planer som rör Indien. Vi hade en verksamhet via vårt innehav i Gammon, men det är avknoppat för länge sedan, säger Peter Gimbe, kommunikationsansvarig på Skanska.

Och hos NCC är tongångarna likartade. Hos NCC har man lagt ner det som tidigare kallades Internationella projekt. NCC arbetar i och för sig aktivt med utländska inköp i ett globalt perspektiv, men Indien har inte varit något riktigt alternativ än så länge.

– Vi har en inköpsenhet i Hongkong och försöker bygga upp verksamheten norr om Indien, i Turkiet, säger Athanassios Boukas, chef för NCC Purchasing Group.

Som sagt, den mer exotiska projektexporten (inte sällan med Sida-finansiering) är lagd åt sidan. Både NCC och Skanska satsar istället på en permanent närvaro i ett antal handplockade, så kallade hemmamarknader där de kan inta en ledande roll. För NCC:s del i Norden och för Skanska i ett något större sammanhang (Norden, Storbritannien, Polen, Tjeckien och inte minst USA). De asiatiska marknaderna passar inte i den bilden.

En annan förklaring som man inte ska blunda för är byråkratiskt krångel och korruption.

Korruption är ett kapitel för sig.
Liberaliseringen och privatiseringen under de senaste två decennierna har gjort korruption och mutor mindre märkbar i vardagslivet. Men en del säger att korruptionen bara flyttat upp några trappsteg i makthierarkierna. Bara under det senaste året har landets skakats av flera mutskandaler, en inom telekombranschen och även det prestigefyllda arrangemanget med Samväldesspelen 2010 (ett slags OS för det gamla brittiska samväldet).

De svenska byggarna är som sagt inte ensamma om sin försiktighet. Franska storbolag som Vinci och Bouygues verkar föredra sina tidigare koloniala sfärer och bevakar vid sidan av dessa, snarare Kina än Indien. Spanska storbyggare tenderar att vända sig emot Latinamerika. Tyska Hochtief har dock satt ner bopålar i Indien och tar anbudsfajter med indiska konkurrenter.

När det gäller Indien handlar intresset än så länge mest om det som kallas offshoring. Indiska callcenters är kända och amerikanska och europeiska mjukvarujättar etablerar sig i FoU-kluster i Mumbai/Pune, i Bangalore. Och det här gäller även ingenjörer och arkitekter.

– Jag har inte sett någon officiell siffra, men det brukar sägas att någonstans runt 300000 ingenjörer tar examen i Indien varje år. De är välutbildade, anses som seriösa och de talar god engelska, säger Cecilia Orocz som bland annat är Indien-koordinator för svenska Ramböll.

Amerikanska och brittiska konsulter och byggare har köpt rittjänster från Indien i åtminstone drygt ett decennium.

Och det är också inom offshoring som vi på olika sätt och på olika håll trots allt hittar en del svenska aktörer.

– Indien ökar vår potential och våra möjligheter. Vi behöver kraften därifrån, snabbheten och effektiviteten. BIM är framtiden och vi är redan igång med i stort sett alla större komplexa projekt och vi har god nytta av kollegorna i Pune, säger Daniel Segenstedt, gruppchef på Scup, Skanskas centrum för utlandsprojektering. Via samarbete med ingenjörsföretaget Neil Soft i Pune får Skanska ritsupport från Indien.

Skanska är ett exempel på svensk offshoring från Indien. Ett annat är Ramböll. Men vi återkommer till dem i nummer 13 av Byggindustrin.

Indien – snabbfakta
Valspråk: "Endast sanningen segrar"
Huvudstad: New Dehli
Största stad: Mumbai
Officiella språk: Hindi, tamil, engelska, sanskrit samt 20 andra.
Statskick: Federal republik med Pratibha Patil som president. Manmohan Singh (Kongresspartiet) är premiärminister
Befolkning: cirka 1,2 miljarder människor
Valuta: Rupee (INR)

Per Hindersson

Dela artikeln:


Få nyhetsbrevet som ger dig bäst koll på byggbranschen

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.