VA-frågor stoppar detaljplaner

VA-lagstiftningen har i många tillväxtkommuner kommit att bli ett av de främsta hindren för nya detaljplaner i planeringen av nya bostäder utanför tätorter. Samtidigt bromsar tillämpningen av den tio år gamla vattentjänstlagen att enskilda avloppssystem inspekteras och kartläggs.

Skälet till att många kommuner gör så få kontroller av enskilda avlopp är att de – om man upptäcker hälso- och miljörisker – tvingas bygga ut det kommunala VA-nätet till mycket höga kostnader.

Vattentjänstlagen måste ändras, kräver nu ett antal kommunalråd i tillväxtkommuner över hela landet.

Problemen har fått 23 kommuner med varierande politiskt styre att gemensamt vända sig till bostadsministern, Peter Eriksson, för att väcka frågan om ekonomiska och miljömässiga konsekvenser av VA-lagstiftningen sedan vattentjänstlagen trädde i kraft 2006.

– Vi skulle kunna bygga betydligt mer än vi kan göra nu och samtidigt komma till rätta med ett stort antal avlopp som inte är godkända, säger Björn-Owe Björk, kommunalråd i Knivsta, (KD), sedan valet 2014 och initiativtagare till den gemensamma skrivelsen från kommunalråden i 23 tillväxtkommuner.

Kommunernas problem är att när fastighetsägare i kommundelar utan detaljplaner vill bygga bostäder eller skapa nya bostadsområden så tvingar tillämpningen av vattentjänstlagen kommunerna att bygga ut tätorternas kommunala VA-nät även till de mest avlägsna kommundelarna.

Björn-Owe Björk, kommunalråd i Knivsta (KD), vill att VA-lagstiftningen ses över för att underlätta bostadsbyggande. Foto: Elin Bennewitz

För en liten men växande kommun som Knivsta i Uppsala län kan en anslutning av uppåt hundra områden med byliknande bebyggelse med 15–20 hus vardera komma att kosta mellan en halv miljard kronor och upp till det dubbla.

– Det är helt orimliga kostnader, inte minst mot bakgrund av att det existerar hälso- och miljömässigt fullgoda alternativ, menar han.

Det är tre lagar som tillsammans med rättspraxis reglerar utformningen och tillstånd för VA-system. Det är miljöbalken, anläggningslagen och vattentjänstlagen.

– Sedan vattentjänstlagen tillkom för tio år sedan hänger VA-lagstiftningen inte längre ihop. Miljöbalken lägger ansvaret på fastighetsägaren att denne har godkända vatten- och avloppsanläggningar. Kommunen har tillsynsansvaret. Det är klockrent så långt, säger Björn-Owe Björk.

Miljöbalken liksom anläggningslagen som stadgar hur flera fastigheter gemensamt löser VA-frågor gäller oförändrat fortfarande.

Men när vattentjänstlagen antogs av riksdagen så flyttade den över ansvaret för alla VA- frågor på kommunerna.

– Jag vill påstå att det var ett rent misstag av riksdagen den gången, säger Björn-Owe Björk som kom att intressera sig för VA-lagstiftningen och dess konsekvenser för kommunerna 2012.

Utredning hade annat förslag

Miljöbalken och anläggningslagen och kommunernas ansvar för tillsyn är i sig garanti att VA-system är hälso- och miljömässigt av tillräckligt hög kvalitet.

När en statlig utredning ledd av Jörgen Qviberg kom något år före propositionen om vattentjänstlagen, var det inte utredarens avsikt att ändra på detta.

Hans huvudförslag var i stället att med en ny lag skärpa hanteringen av enskilda VA-anläggningar genom att införa en Bonus-Malus-modell, en piska och morot för kommunerna och enskilda fastighetsägare att förbättra existerande eller nya anläggningar i de fall där bästa miljölösningen kräver samverkan mellan flera fastigheter och tillämpning av anläggningslagen.

Om anläggningen inte gjordes på utsatt tid skulle kommunen gå in och ansluta fastigheterna samtidigt som man därefter kunde sätta en särkostnad för detta på de berörda fastighetsägarna.

Enligt Jörgen Qviberg skulle detta ge fastighetsägarna incitament att samarbeta för bästa miljölösning och skulle göra det möjligt att ta in offerter på att få arbetet utfört.

”Trodde kommunen agerade korkat"

2011–2012 var Björn-Owe Björk fortfarande fritidspolitiker men insåg snart att VA-frågan skulle bli en valfråga i kommunen. Det fick honom att sätta sig in i juridiken och konsekvenserna för Knivsta kommun.

– Innan trodde jag att det var kommunen som agerade korkat. Nu när jag läst in mig på lagarna, förarbetena och rättspraxis inser jag att kommunen agerar som den gör därför att det är lagstiftningen som tvingar kommunen att agera extremt korkat.

2016 håller Knivsta på att utarbeta en VA-plan som ska täcka hela kommunen, inte bara tätorterna. På ett seminarium tidigare i år hos kommunernas intresseförening Svenskt Vatten, fick Björn-Owe Björk kontakt med tjänstemän på Norrtälje kommun som också är en av de 23 avsändarna av budskapet till bostadsministern.

I Norrtälje finns nu en VA-plan. Fram till 2023 planerar kommunen att kunna ansluta sammanlagt tolv områden som har sammanhängande bebyggelse på 15-20 hus eller mer – av ett totalt antal av 388 områden i den storleken.

För att klara den begränsade anslutningen ska VA-taxan årligen höjas med fem procent.

– Det säger sig självt att en fullständig utbyggnad enligt vattentjänstlagens krav är en omöjlighet, inte minst därför att kostnaderna både för kommunen och enskilda fastighetsägare blir astronomiska, säger Björn-Owe Björk.

Läs mer: Vatten och avlopp blir dyrare.

Skillnaden mellan utredningsförslaget inför vattentjänstlagen och propositionen var att Bonos-Malus-förslaget mönstrades ut och att möjligheterna till enskilda anläggningar och samfälligheter togs bort. VA-anslutning gjordes i lagen till en skyldighet att genomföra.

I den riksdagsbehandling som sedan följde diskuterades inte detta i annan bemärkelse än att VA-anläggningar är naturliga monopol, att de ska skötas till självkostnadspris av det allmänna utan vinstkrav.

Knivsta blev egen kommun 2003. Sedan vattentjänstlagen i praktiken omöjliggjorde enskilda VA-anläggningar och samfälligheter efter 2006 i områden med sammanhängande bebyggelse tog det några år innan en rättspraxis utvecklades hos länsstyrelse, mark- och miljödomstolen och i högsta instans, mark- och miljööverdomstolen.

När Knivsta kommun för ett par år sedan skickade ut en detaljplan för att samråda med länsstyrelsen som remissinstans påpekade länsstyrelsen att vattentjänstlagens bestämmelser inte uppfylldes, att detta krävde kommunalt vatten och avlopp för att godkännas.

– Vi har inte kunnat fastställa en enda detaljplan för bebyggelse i dessa områden, konstaterar Björn-Owe Björk.

Tillväxten i storstadsregioner som Stockholm och Uppsala kan öppna för exploatering och bostäder i mellanliggande landsbygd hos ett antal kommuner. Men hittills har bara ett fåtal detaljplaner gått igenom.

Foto: Mattias de Frumerie

Planerna ligger och väntar. Positiva planbesked har redan getts av kommunen för 600 småhus i dessa områden och ytterligare 140 håller på att förberedas.

– Hittills har planerna inte rört sig en tum. Personligen anser jag att kraven på kommunalt VA gör bostadsbyggande i landsbyggd samhällsekonomiskt olönsamt, ger kommunerna oanade kostnader och medför att fastighetsägare som skött sig och investerat i enskilda anläggningar ”straffats” att tvångsanslutas till det kommunala VA-nätet till nya höga kostnader.

Det har inneburit att all byggnation sker på tätortsfastigheter. Trots det blev Knivsta med dess 17 000 invånare Sveriges snabbast växande kommun, sett till procenten. 4,7 procent.

Staffan Åkerlund