"Amorteringar är bra på sikt, men tvång är dåligt"

Lågt byggande och stor inflyttning till storstäderna har drivit upp huspriserna, och med dem hushållens skulder. I och med att allt fler äger sitt boende höjs hushållens genomsnittliga skuldsättning ytterligare. Även det låga ränteläget förklarar rimligen en del.

Hushållens ökade skuldsättning ser alltså ut att vara ett resultat av fundamentala faktorer snarare än spekulation. Därmed torde det inte finnas särskilt mycket ”luft” i priserna.

Men skulder kan ändå medföra risk. Ekonomiska kriser kan komma utifrån – oljekriser och finanskriser är exempel på det. I det läget kan stora skulder förvärra krisen.

Att amortera är därför klokt och en naturlig del av varje hushålls samlade sparande. Att äga, vårda och utveckla ett småhus kräver uppoffringar i tid och pengar, men ger ofta både ett gott boende och en stabil ekonomi, förutsatt att politikerna inte ändrar spelreglerna. Amorteringar är en del av en långsiktigt sund privatekonomi.

Men trots att Finansinspektionens (Fi) förslag om amorteringskrav har det lovvärda syftet att sänka systemriskerna, så har det flera svagheter som grundar sig i att det är fråga om ett tvång. Motiveringen är också aningen paradoxal: För att undvika att snabbt förändrade förutsättningar i hushållens privatekonomi skadar tillväxten så vill Fi snabbt förändra förutsättningarna i hushållens privatekonomi på ett sätt som skadar tillväxten.

Amorteringstvånget riskerar också att både sänka rörligheten på bostadsmarknaden och dra kapital från byggande.

Hushållen riskerar dessutom att fångas i en räntefälla. Eftersom sparandet tvingas in i amorteringar ger det låg avkastning och tränger undan annat sparande. När sedan hushållen senare i livet vill använda sitt sparande kan ett så kallat seniorlån – där banken betalar ut en summa löpande mot att skulden i bostaden växer – vara enda sättet. Räntan i dessa lån är mycket högre än för bolånen.

Bättre vore därför att lägga eventuella amorteringskrav på banknivå. Genom att erbjuda amorterande och lågt skuldsatta kunder lägre räntor, och icke-amorterande högt skuldsatta kunder höga räntor, kan bankerna styra den genomsnittliga skuldsättningen och amorterandet till en nivå som Fi bestämmer.

Då blir ”räntefällan” mindre påtaglig, samtidigt som risken att det uppstår komplicerade finansiella instrument som riktar sig till kunder som vill koppla runt amorteringstvånget försvinner. Det låter också en liten grupp ligga kvar med höga lån, vilket gynnar nybyggande.

Vi hoppas att Fi tar till sig av detta i sitt fortsatta arbete att utforma detaljerna i förslaget.

Jakob Eliasson, samhällspolitisk chef på Villaägarna