En liten strimma ljus

För precis ett år sedan skrev jag en krönika om hur offentlig upphandling av arkitekttjänster sedan länge varit på fel spår. Jag ställde frågan om ett bottenläge hade nåtts. Det fanns tecken på att kvalitet och helhetssyn i framtiden skulle komma att väga tyngre än momentant lågt pris. Men det kunde inte uteslutas att lägsta prisupphandlingar och upphandlingskrångel skulle fira nya triumfer. Det stod och vägde.

Och åt vilket håll har då vågskålen tippat? Inte tydligt åt något håll skulle jag vilja säga. Merparten av all arkitektupphandling ligger fortfarande under ramavtal, oftast styrda av nedpressade timpriser. I en allmänt sett fortsatt god konjunktur är fortfarande prisbilden i den offentliga upphandlingen av arkitekttjänster oftast oseriös. Oprecisa förfrågningsunderlag och bristande förmåga att värdera kvalitet ger upphov till spekulativ och taktisk prissättning, fjärran från vad alla vet är sunda och rimliga prisnivåer.

Dagligen kan vi också i media läsa om andra upphandlingar som pressat priset till en nivå som gör det omöjligt att leverera den kvalitet som efterfrågats och som människor har rätt att förvänta sig i ett väl fungerande välfärdssamhälle. Att pris- och lönsamhetsjakt leder till såväl vårdskandaler som matfusk vet vi ju numera alla. Så vad har egentligen blivit bättre? Inte mycket, även om allt fler röster höjs för en kvalitetsdriven upphandlingskultur.

Det är uppenbart att dagens situation måste förändras om vi inte fullständigt och slutgiltigt ska fastna i en stereotyp och totalt prisfokuserad upphandlingskultur. Och det är inte heller i längden hållbart att den offentliga upphandlingens villkor alltmer fjärmar sig från vad som i samhället i övrigt framstår som ett sunt affärsklimat.

Då, för ett år sedan, signalerade den sittande upphandlingsutredningen ett nytänkande. Nu har utredningen kommit med sitt betänkande och sina förslag. Det som utredningen föreslår ger faktiskt anledning till en kort stunds optimism. I den bästa av världar kan utredningens betänkande också ses som startskottet för en mer genomgripande revidering av de svenska upphandlingsreglerna. Men det kommer att ta tid – och starkt motstånd finns.

Vad utredningen redan inledningsvis konstaterar är en svidande vidräkning med den inriktning och det innehåll som svensk upphandlingskultur har fått. Ord och inga visor brukar det heta:

• Den offentliga upphandlingen har tydlig slagsida mot en rigid lagtillämpning. Vad som i övrigt karakteriserar en god affär har kommit i skymundan.

• Den offentliga upphandlingen lider av brist på ledarskap och strategiskt perspektiv. Riksdag och regering har inte grepp om den offentliga upphandlingens betydelse för viktiga delar av samhällets service.

• Lagstiftningen och dess tillämpning är både krånglig och oflexibel och ibland även otydlig.

• Ställda krav följs sällan upp, vilket gör att myndigheter inte vet om de fått vad de avtalat om och betalar för.

Upphandlingsutredningen, under ledning av Anders Wijkman, har gjort en förtjänstfull inventering av vad som är galet i svensk upphandlingskultur. Kritiken faller tungt på ledande politiker samt verks- och myndighetschefer som inte visar ledarskap och sätter ned foten utan i stället låter upphandlingsbyråkraterna härja fritt. Det politiska etablissemanget får sig en käftsmäll av Anders Wijkman.

Resultatet har förstås blivit att utredningen hittills förbigåtts med iakttagande av största möjliga tystnad.

Utredningen konstaterar att svensk offentlig upphandling måste byta spår. Kvalitet ska vara ledstjärnan, upphandlingskompetensen ska stärkas, hänsyn ska om möjligt tas till livscykelkostnader, innovationsupphandlingar ska göras i större utsträckning och dialogen mellan upphandlare och leverantörer måste intensifieras. Målet för den offentliga upphandlingen ska vara den goda affären, inte en alltmer dogmatisk tolkning av lagbestämmelserna.

Utredningen kommer också med ett antal utmärkta förslag. Viktigast för arkitektföretagen är förslaget att kraftigt utöka möjligheten till direktupphandlingar. Utredningen föreslår att gränsen för direktupphandlingar sätts till 600 000 kronor, vilket är i paritet med vad som gäller i våra nordiska grannländer. Om en sådan gräns skulle införas innebär det att den utvecklingshämmande ramavtalskulturen skulle få sig en törn. Att ramavtalen blivit så omfattande får nästan helt tillskrivas det faktum att gränsen för direktupphandling är löjligt lågt satt i Sverige. Med ett så lågt gränsvärde har man inte möjlighet att göra annat än att tillgripa ramavtalsupphandlingar.

Får vi ett mer än fördubblat utrymme för direktupphandlingar kommer intresset för att lägga upphandlingar under ramavtal att minska. Vi kommer att få en bättre upphandlingskultur.

Frågan är dock om utredningens förslag kommer att genomföras. Regeringen vacklar (ledarskapet!) och motståndarna har fått riksdagen att backa förr när det gäller reglerna för direktupphandling. Det är främst Svenskt Näringsliv och Företagarna som av ideologiskt-politiska skäl vill ha så låga gränser som möjligt för direktupphandling. Allt vad den offentliga upphandlingen kostar de små företagen i anbudsadministration betyder ingenting för dessa organisationer som har gjort upphandling till en ideologifråga par preference.

En av de mest styvnackade motståndarna till höjda gränser för direktupphandling är för övrigt Almega inom Svenskt Näringsliv. Till Almega hör Svenska Teknik & Designföretagens arkitekt- och teknikkonsultföretag. Att dessa inte gör uppror mot den dogmatism som i grunden motverkar ett sunt affärsklimat är faktiskt en stor gåta.

Staffan Carenholm