Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Onsdag12.08.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Debatt

Kommuner inne på farliga vägar

Det är inte kommunernas stadsbyggnadskontor som direkt eller indirekt ska påverka en byggherres val av arkitekt. Att byggherrar rekommenderas vissa namngivna arkitekter förekommer ändå, menar förre förbundsdirektören för Sveriges arkitekter Staffan Carenholm. Det finns många fall som visar att byggherrar hänvisas till stadsbyggnadskontorens favoritarkitekter. Med den makt stadsbyggnadskontoren har protesterar oftast inte byggherren, utan följer tipset för att vara säker på en smidig process.

Publicerad: 4 Juni 2012, 06:45


Vem ska välja arkitekt? Svaret på frågan är självklart, tycker du. Det ska naturligtvis byggherren göra, den som äger projektet. Begrunda då följande exempel hämtade ur verkligheten:

• Arkitekten ritar på uppdrag av en församling en kyrkobyggnad. Stadsbyggnadskontoret (SBK) tycker inte om förslaget och anser att en ”ikonarkitekt” behövs för uppdraget. Beställaren får välja mellan två av SBK namngivna arkitekter och känner sig tvingad att lägga över uppdraget på en av dem. Ursprungsarkitekten får en ursäkt av beställaren som beklagar att kommunen tvingat fram ett arkitektbyte.

• Ett stort internationellt företag vill bygga en ny kontorsbyggnad och inbjuder två arkitektföretag till parallella uppdrag. Vid en diskussion med Stadsbyggnadskontoret föreslår SBK två helt andra arkitektföretag. Byggherren byter då ut sina valda arkitektföretag mot dem. Dessa får uppdraget att parallellskissa.

• En privat beställare har valt arkitekt för ett större innerstadsprojekt. SBK kräver parallella uppdrag med inbjudna internationella arkitektföretag innan den utsedda arkitekten ens hunnit diskutera upplägg, än mindre lämnat förslag till gestaltning.

• Arkitektföretaget besöker en kund som man återkommande arbetar åt. Kunden meddelar att ”vi har ett projekt i X-området, men vi har blivit anvisade att arbeta med Y-arkitekter AB”.

• Arkitektföretaget ritar på uppdrag av en stor bostadsbyggherre ett bostadsprojekt. Samarbetet är utmärkt och byggherren mycket nöjd med arkitektens förslag. Omedelbart efter presentationen på stadsbyggnadskontoret kommer byggherren tillbaka och beklagar att projektet nu ska övergå till ett annat arkitektföretag, känt som en av SBK:s favoriter.

Det här är några färska exempel som visar på hur stadsbyggnadskontorens ledande tjänstemän kliver in på förbjudet område när man direkt eller indirekt styr in byggherrars och exploatörers val av arkitekt mot arkitektföretag som har stadsbyggnadstjänstemännens särskilda gillande.

Det har länge varit känt, och är knappast förvånande, att man i ledningarna hos några av de större stadsbyggnadsförvaltningarna har arkitektföretag som man uppskattar mer än andra. Det talas allmänt om förekomst av favoritlistor, vilket naturligtvis förnekas. Listor eller ej, själv har jag sett handlingar där kommunen angett vilka arkitekter byggherren ska välja i stället för de arkitekter han själv har valt. Om formellt upprättade favorit- eller lämplighetslistor finns är inte avgörande – det är själva agerandet det handlar om och en lista kan sitta såväl i huvudet som vara fäst på papper.

Det finns ett antal grundläggande regler som innebär att den kommunala tjänstemannen inte får medverka till att gynna någon före någon annan. Reglerna tar fasta på beslutssituationer, det vill säga beslut eller ställningstaganden får inte gynna någon specifikt. Det finns alltså en likställighetsprincip som inte får åsidosättas i själva beslutsfattandet.

Vad gäller då under den process som föregår det formella beslutsfattandet? Vilka möjligheter har en kommunal tjänsteman i ledande ställning att i en beredningsprocess agera så att åsikter, tyckande, omdömen, hänsynstaganden eller annan subjektivitet leder till ett beslut som i praktiken kan sägas innebära ett otillbörligt gynnande?  

Många beredningsprocesser sker utan insyn eller öppenhet. Inte minst stadsbyggandet, vars processer är långa och tar många år, rymmer både formella beslut och mer informella ställningstaganden. Det kan därmed vara svårt att tydligt identifiera alla avgörande beslutspunkter, när beslut och ställningstaganden kontinuerligt görs under loppet av lång tid. Det formella beslutet sker ofta utan att de underliggande ställningstaganden som föregått detta är transparenta.

Den kommunala tjänstemannen kan självfallet ha synpunkter på de förslag en aktör på marknaden kommer med, men de synpunkter som framförs ska ses som en del av tjänsteutövningen och får inte bygga på personliga eller privata värderingar.

Får man tipsa om lämplig arkitekt?

Kommunens tjänstemän får inte förorda viss arkitekt eller ge råd om vilken eller vilka arkitekter en aktör på marknaden lämpligen bör vända sig till. Att så ändå sker ibland är uppenbart. En aktör på marknaden får råd, eller rekommenderas, vända sig till viss eller vissa arkitekt(er) för att säkerställa fortsatt smidig process.

Det är här inte fråga om ett formellt beslutsfattande som dokumenteras, men det är ändå ett slags informellt beslutsfattande eller direktivgivande, vars signalvärde är så tydligt att den berörda förstår vad han bör göra för att minimera sina problem i det vidare umgänget med kommunen.

Att man på stadsbyggnadskontoret har sina favoriter bland arkitekterna på marknaden är självklart. Favoritlistor kan finnas i den bästa av välmeningar. Man vill ha bästa möjliga resultat och värnar om hög arkitektonisk kvalitet. Inte desto mindre finns det alltså gränser, som inte får överskridas. Då kolliderar en god ambition med grundläggande principer för hur kommunalt agerande och beslutsfattande ska gå till.

De krav man kan ställa på utformning av byggnader måste ha stöd i gällande detaljplan, PBL eller annan lag, förordning eller föreskrift. När det gäller svårbestämda frågor som estetik, form och gestaltning finns rättsfall som tydliggör hur långt en myndighet kan gå. Utgångspunkten i de krav man kan ställa är den allmänna uppfattningen om vad som ska vara tillåtet, inte tjänstemannens professionella och/eller privata arkitekturuppfattning.

När kommunen ska upphandla arkitekttjänster måste man följa LOU. Kommunens möjligheter att styra upphandling av arkitekttjänster till vissa leverantörer på marknaden är därmed, formellt sett, obefintliga.  I en upphandlingssituation ska leverantörerna, oberoende av eventuell favoritstatus, behandlas likvärdigt och de kriterier som i det enskilda fallet gäller för kvalificering respektive anbudsprövning ska fälla avgörandet.

Så som regelverket för offentlig upphandling är utformat, och framför allt tillämpas, kan man säga att kommunen, i praktiken, har större möjlighet att direkt påverka valet av leverantör när det formella leverantörsbeslutet läggs utanför den kommunala beslutsprocessen.  Det är naturligtvis i sig otillfredsställande, men ändå måste man kräva av stadsbyggnadsförvaltningarnas ledande tjänstemän att de respekterar gränserna för sina beslutsdomäner.

Staffan Carenholm

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Få nyhetsbrevet som ger dig bäst koll på byggbranschen

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.