"Konsulternas synpunkter saknas i debatten"

Diskussionen om vilken byggnadsteknik som bör användas i det svenska byggandet lär i dag vara omfattande, men den förs förmodligen internt i såväl entreprenad- som konsultföretag. Med tanke på de omfattande problem som konstaterats i fasader med enstegstätning är det underligt att inte diskussionens vågor går höga i fackpressen. För hur ska allmänheten få klart för sig vilka risker som är inbyggda i bostadsköpen om inte fackfolket tar initiativ till en öppen debatt?

SP driver, i ett SBUF-stött projekt, ett arbete där man bl.a. gör en inventering av hur många byggnader som utförts med puts på isolering. I nyhetsbladet SBUF informerar/08-12 redogör man för i hur stor omfattning, baserat på uppgifter från bruksleverantören Sto, den aktuella byggnadstekniken använts. Enligt artikeln har cirka 10,5 miljoner kvadratmeter fasader byggts med enstegstätning, varav i runda tal 3,5 miljoner med den uppenbart undermåliga byggnadstekniken organisk tunnputs på cellplast. Resterande del, alltså 7 miljoner kvadratmeter har enligt artikeln byggts med mineralisk puts på mineralull.

För mig låter det förvånande att användningen av mineralisk puts på mineralull dominerat kvantitativt jämfört med organisk tunnputs på cellplast. Det kan möjligen förklaras av att mitt perspektiv huvudsakligen omfattar den sydligaste delen av Sverige; enligt Sto har byggmetoden organisk tunnputs på cellplast varit särskilt vanlig i Skåne och i västra Sverige. Men det låter ändå förvånande att mineralisk puts på mineralull använts i dubbelt så stor omfattning som organisk tunnputs på cellplast. Jag skulle ha gissat på det motsatta förhållandet.

Alltnog, även om de nämnda siffrorna låter låga innebär de ändå att förfärande många människor idag bor i bostäder med undermåliga fasader i Sverige. Man uppskattar i artikeln att cirka 3 000 flerbostadshus samt mellan 7 000 och
13 000 småhus byggts med organisk tunnputs på cellplast. Om man antar att flerbostadshusen i genomsnitt innehåller 10 lägenheter (vilket torde vara lågt räknat) betyder det att mellan 37 000 och 43 000 bostäder byggts med denna ytterväggstyp.

Motsvarande beräkning för byggnadstekniken mineralisk puts på mineralull ger vid handen att mellan 83 000 och 97 000 bostäder byggts med sistnämnda metod. Mineralullen har lågt diffusionsmotstånd, liksom den mineraliska putsen, varför denna byggnadsteknik har bättre förutsättningar att klara fuktproblematiken, om genomföringar och plåtbeslag görs med omsorg. Men i all puts uppstår förr eller senare under en byggnads livstid sprickor. Folk sätter upp markiser, armaturer och allehanda infästningar. Inläckage sker även i denna väggtyp snabbt, genom små håligheter och glipor, medan uttorkningen på grund av diffusion genom utsidan är en långsam process. Ingen kan med trovärdighet garantera att ytterväggar med trästomme och mineralisk puts på mineralull har längre livslängd än 20-30 år, vilket självklart är alldeles för lite när man bygger hus.

Men trots att diskussionen om vilken byggnadsteknik som ska användas inte syns utåt finns det tecken på att diskussion pågår. Exempelvis har byggmetoden med organisk tunnputs på cellplast idag övergetts av praktiskt taget alla aktörer, vilket måste ha föregåtts av företagsinterna diskussioner.

En del i branschen förespråkar idag användning av organisk tunnputs på fukttåliga skivor och bakomliggande luftspalt, utanpå regelväggar. Om denna vägg förses med omsorgsfullt utförda genomföringar och plåtbeslag kommer den att få fuktegenskaper i klass med normala träväggar. Men den som marknadsför denna vägg som putsad refererar till en stenbyggnadsteknik med 800-åriga anor i Skandinavien. Att kalla fasader som uppförts med denna teknik för putsade är att föra konsumenter bakom ljuset, man utnyttjar sig av en referens till gediget stenbyggande men säljer i själva verket något radikalt annorlunda. Frågan om denna typ av marknadsföring är tillbörlig borde prövas av marknadsdomstolen.

Framför allt saknas konsult- och arkitektföretagens synpunkter i debatten. Dom skulle idag kunna spela en viktig roll. Inte minst för att visa att man menar allvar med tal om långsiktig hållbarhet; att de gängse deklarationerna i den frågan inte bara är tom retorik. Vad säger till exempelvis WSP, Tyréns, White och Sweco om vilken byggnadsteknik som bör användas? Det är dags för de stora konsult- och arkitektföretagen att ta ett ansvar för att en öppen diskussion om vilken byggnadsteknik som bör användas kommer i gång och når fram till beställar- och konsumentsidan!

Tomas Gustavsson