Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Lördag04.07.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Debatt

Modernistisk smakdiktatur bromsar byggandet

Återigen har byggmotståndet vunnit. Planerna för Slussen i Stockholm har gått i stå - liksom så många andra projekt, på grund av människors motstånd mot nya byggnader.

Publicerad: 24 Augusti 2010, 13:25


Ända sen Starcevo-kulturen för 6500 år sen har vi gillat att dekorera våra saker. Inte av några funktionella skäl utan bara för att det är trevligt. Arabiska slingerornament av mosaik, kinesiska lövsågerier, balkongräcken av snirkligt gjutjärn, blomstermålningar på Moraklockor, tornspiran på Chrysler Building - det tycks vara en helt universell eller allmänmänsklig impuls. Utom i en krets, arkitektskrået efter 1950.

Catharina Sternudds avhandling Bilder av småstaden. Om estetisk värdering av en stadstyp, handlar om skillnader mellan folklig smak och arkitekters smak. Folk gillar detaljer på hus och utrustar hus med detaljer så mycket de kan. Arkitekter verkar avsky dem. Men mer än så - folks smak ses som mindervärdig, vulgär och sentimental, och av detta skäl värd att utrotas. Den Rätta Vägen är inte bara utglesning, funktionsseparering och enklavbyggerier, det är också den som har formulerats av Mies van der Rohe: Less is more, eller på svenska ungefär "ju torftigare desto bättre".

Därför är det nästan omöjligt att hitta detaljer på byggnader efter 1950. Jo, förresten, efter 1975 vågade vissa arkitekter, stödda av den tidens våldsamma protester mot modernt stadsbyggande, leka lite med formen - resultat ser vi till exempel vid Oxtorget i Stockholm. Men de fick genast kollegerna på sig, och efter 2000 är det så kallad nyfunkis som gäller, när uttrycken inte är ännu mer kvadratiska och renskalade.

Det finns givetvis materiella skäl till situationen. Byggherrar vill helst inte kosta på sina byggnader ett öre i onödan, och då kan det vara bra att ha en yrkeskår som levererar argument för att slippa. Men det finns mer i det. Vore det bara en fråga om att värna om beställarens ekonomiska intressen skulle det antagligen finnas dissidenter; men sådana hörs sällan av.

Folk som har försökt förklara saken har liknat den vid tre andra fenomen.

En del har jämfört med den romantiska konstnärsmyten. Det är ett värde i sig att avskilja sig från majoritetens smak, det får en att känna sig utvald.

Andra har jämfört med stalinismen. Även där var det fråga om akademiker som ansåg sig veta vad som var bäst för folk och därför ansåg att de hade rätt att tvinga på folk sina besynnerligheter.

Ytterligare andra har jämfört med religiösa sekter och bland annat hänvisat till de tidiga modernisternas besynnerliga umgänge.

Oavsett vad handlar det förstås om samma fenomen - en bourdieuansk strävan från ett akademiskt kotteri att pinka revir för att markera sig mot omvärlden. Det finns förstås en stor tragik i detta. Inte bara för de arkitekter som kanske gillar något annat än kuber. Inte bara för stadsmiljön som hade mått bättre av att vara mindre likformig. Utan för att arkitektskråets puritanska moralism skapar ett universellt motstånd mot nybyggande över huvud taget. Det behöver bara glunkas om att det ska byggas ett hus på ens tvärgata förrän alla skriker: "Nej inte mer av den skiten". De behöver inte ens titta på ritningarna, det behövs inte. Det är alltid samma ensidiga funktioner, samma torftiga former, samma Gubben Noak med ett pekfinger när man hellre skulle vilja höra en intrikat samba eller - gud förbjude! - en tango! Fast det skulle naturligtvis arkitektskråets puritanska moraltanter genast döma ut som både liderligt och sentimentalt.

Som sagt, byggherrar vill helst inte lägga ut pengar i onödan på att förse byggnader med detaljer som inte är strikt funktionella. Men det är då sannerligen inte av kostnadsskäl Stockholm Waterfront ser ut som det gör. Och hur mycket kostar alla projekt som inte blir av på grund av allmänhetens motstånd?

Jag tror att folkmajoritetens detaljglädje måste få komma till uttryck i det som byggs för att vi ska få tillbaka något av den spontana entusiasm över sina hemstäders utveckling som fanns för hundra år sen. Den tidens arkitekter föraktade inte folkmajoritetens smak. Därför möttes de inte heller av misstänksamhet och motstånd. Folk gillar inte mästrande moraltanter och unkna ortodoxier. Inte heller experter som tror att de äger staden. Däremot finns alltid en respekt för kunnande, underförstått att det används för att skapa det som efterfrågas.

Det borde vara tid för att åtminstone något eller några byggföretag bestämde sig för att bojkotta den modernistiska arkitektsekten och bygga sådant som folk gillar. Det skulle höja anseendet på nybyggnation, och röja undan det motstånd mot nybyggande som vi ser snart sagt överallt.

Vilket byggföretag blir först?

Jan Wiklund, Alternativ Stad

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Få nyhetsbrevet som ger dig bäst koll på byggbranschen

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.