Nytt AB förbättrar inte samverkan

I en debattartikel i BIN (nr 23/2012) slår Gösta Fernström ett slag för ett nytt AB för samverkan. Han menar att de gällande standardavtalen AB, ABT och ABK; mest liknar ”misstroendeavtal” och skulle utgöra regelverk baserade på tvister. Fernström fortsätter sedan sin kritik och förklarar att i byggbranschen ägnar 90 procent av juristerna sin tid åt tvister och 10procent åt att göra avtal/kontrakt medan inom industrin ägnar juristerna 90 procent av sin tid till att göra avtal/kontrakt och 10 procent åt tvister. Även konkurrensverket får sig en släng av sleven och utmålas leva in en ”historisk” värld. Jag misstänker att Fernström har synpunkter på myndighetens roll på upphandlings- och konkurrensrättens område. Myndigheten ska tolka och tillämpa gällande regler på upphandlingsområdet och partneringupplägget är kanske inte riktigt klockrent ur ett upphandlingsrättsligt perspektiv. Ungefär som att stoppa en fyrkantig kloss i ett runt hål.

Jag vill först understryka att jag själv är anhängare av partneringtanken. Erfarenheterna är sammantaget goda och jag delar Fernströms sammanfattande exempel på varför partnering lönar sig; även om nu en gammal byggmästare sa till mig en gång om ett partneringprojekt; ”Det var jättetrevligt, tog lite längre tid än vanligt, men jag är osäker på om det blev något över på sista raden”. Det var kanske en ”seg gubbe” vad vet jag. Att utveckla samverkansformerna det tror jag på. Det är bra för våra medlemsföretag, jag tror de flesta tjänar pengar, det är utvecklande för medarbetarna och främjar goda relationer med byggherrar, konsulter och andra i projekten. Risken för tvister minimeras.

Jag tror emellertid inte att gällande standardavtal på entreprenadområdet behöver ersättas med något ”partnering AB”. I Sverige finns ingen allmän entreprenadlag. Det kommer sannolikt aldrig komma någon heller. Vi har istället en lång tradition med väl utvecklade standardavtal inom bygg-. anläggnings-, och installationssektorn; såväl för entreprenader som konsulttjänster. Den första AB:n, i den tappning som vi är vana att se den, kom redan 1954 alltså ungefär samtidigt som AMA (Allmän Material och Arbetsbeskrivning). Även på inköpssidan (underentreprenader och material) finns ett väl utvecklat system med affärsvillkor som hänger ihop med våra standardavtal för utföranderentreprenader (AB 04) och totalentreprenader (ABT 06). Det är sannolikt också bara en tidsfråga innan vi har ett underhållsavtal (i första rummet på anläggningssidan) kopplade till ABT som gör att begreppet funktionsentreprenad verkligen får ett innehåll.

Redan av förordet till våra standardavtal framgår det bl.a. att: ”Med hänsyn till den komplexitet som ofta sammanhänger med genomförandet av entreprenader är en god kommunikation och samverkan nödvändig för ett gott resultat. Parterna bör därför finna former för en fortlöpande dialog samt inom ramen för den allmänna lojalitetsplikten visa varandra förtroende och öppenhet”. Detta budskap går hand i hand med partneringtanken. Våra standardavtal har tagits fram av praktiker; ingenjörer och jurister hos byggherrar, byggentreprenörer, installatörer och konsulter; i samverkan. Arbetet har huvudsakligen skett inom ramen för BKK (Byggandets Kontraktskommitté). De olika villkoren har mejslats ut under lång tid, förankrats hos varje organisation och villkoren är anpassade utifrån arbetenas gång dvs. från tidiga skeden till avlämnande och besiktning.

En mängd praktiska frågor regleras på ett praktiskt sätt. Grundtanken är att villkoren ska vara tydliga och kunna tolkas och tillämpas av parterna i projekten. Där skiljer sig våra standardavtal inom byggsektorn från andra områden där standardavtalen mer har karaktären av ”juristprodukter” fullständigt hopplösa att läsa och förstå för en inköpare eller leverantör. Sammantaget är erfarenheterna av byggsektorns standardavtal goda och en starkt bidragande faktor till att vi har så lite tvister som vi har. Jag delar därför inte Fernströms kritik att AB och ABT skulle vara regelverk baserade på tvister eller likna ”misstroendeavtal”. Det är ett orättvist och ogrundat påstående. I de fall tvist uppstår är min erfarenhet att detta beror på att parterna inte följt entreprenadavtalet och AB eller ABT, vilket är en helt annan fråga. Min bedömning är också att standardavtalen fungerar väl med partneringavtalets olika skeden med projektspecifika anpassningar. De kan fungera sida vid sida.

När det gäller påståendet att i byggbranschen ägnar 90 procent av juristerna sin tid åt tvister och 10 procent åt att göra avtal/kontrakt medan man inom industrin ägnar juristerna 90 procent av sin tid till att göra avtal/kontrakt och 10 procent åt tvister; så är det oklart vad Fernström grundar detta påstående på. Eftersom jag står i kontakt med bolagsjuristerna på våra medlemsföretag har jag hyfsad kännedom om vad de arbetar med. Jag har också arbetat som advokat med byggrelaterad juridik under 15 år, både med byggherrar, entreprenörer och konsulter.

Min bild, även om jag inte gjort någon vetenskaplig undersökning och bara är en jurist, är inte den som Fernström redovisar. Jag bedömer att entreprenadjuristerna på byggföretagen i stor utsträckning arbetar med affärerna och mindre med tvister. Min uppfattning är dock att entreprenadjuristerna borde arbeta ännu mer med affärerna än vad man tillåts göra idag.

Varför jag skriver ”tillåts” är att affärerna till mycket stora delar hanteras av ingenjörer (därmed inte menat att detta skulle vara negativt, tvärtom är det eftersträvansvärt). Entreprenadjuristerna kan dock märka en rädsla och ibland aversion mot att släppa in juristen i tidiga skeden. Ofta är det också en fråga om kostnader för projektet. Denna ”juristfientlighet” är faktiskt en ”baksida” av den ”svenska modellen”. Vänder man blicken utanför landets gränser så spelar juristerna ofta en större roll under tidiga skeden. I Sverige har vår modell blivit så bra att juristen inte ”behövs” utan det har blivit lite så att först när ingenjörerna inte kommer längre så slänger man in en jurist för att ”städa upp”. Mitt råd till projektorganisationerna är att ta in entreprenadjuristen i tidiga skeden. Det blir både billigare och bättre. Detta visar erfarenheter från entreprenörsidan i alla fall. Jurister är vana textbearbetare, har integritet, är tränade att se ”helheten” och på att göra objektiva överväganden där det behövs.

När det slutligen gäller konkurrensverket så är deras roll att verka aktivt för en effektiv offentlig upphandling och främja en enhetlig tillämpning av de nationella upphandlingsreglerna och informera om viktiga beslut, hur reglerna ska tillämpas och om reglernas innehåll. Även om konkurrensverket må sakna detaljkunskaper om byggbranschen är min erfarenhet att just denna myndighet visat stort intresse för just byggbranschen och gärna vill vara en aktiv samtalspartner. Myndigheten har visat öppenhet och vilja att också komma ut till branschen och berätta om sin verksamhet och vilka kunskaper och erfarenheter man kan bidra med till byggsektorn. Syftet är sannolikt också att lära sig mer om vad vi håller på med. Rätt skött är detta ett gyllene tillfälle att samverka och på så sätt också kunna påverka.

Vad man måste ha i åtanke är dock att konkurrensverket måste tillämpa vår nationella lagstiftning som i sin tur bygger på sådant som bestämts i Bryssel. Byggbranschen kan aldrig ändra på dessa spelregler annat än marginellt; men anpassa oss det kan vi. Det ligger så att säga i entreprenörskapet. Att upphandlings- och konkurrensreglerna kan komma i konflikt med partneringtanken är oundvikligt men det hjälper inte att skälla på ”the messenger”.

Ska vi få bort arga och sega gubbar så måste vi samverka inte skälla på varandra.

OLOF JOHNSON