Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Tisdag22.09.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Debatt

"Planera inte Stockholm utan folket"

Ett demokratiskt underskott präglar politiken i stadsbyggnadsfrågor i huvudstaden. Det anser Gösta Grassman, pensionerad diplomat.

Publicerad: 13 September 2011, 08:19

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.


Platt fall för Tors torn – det utropade nyligen den pigga lokaltidningen Vi i Vasastan på sin löpsedel (25/5 2011). Och på förstasidan fortsätter man: "Arkitekten bakom hela Hagastaden, Aleksander Wolodarski, rasar mot stadens agerande."

Enligt det ursprungliga förslaget skulle tornen bli 145 meter höga och bestå av 40 våningar. Efter kontakter med en norsk byggherre krymptes tornen till 20 våningar. Nu har norrmannen dragit sig ur. Borgarrådet Joakim Larsson (M), ordförande i stadens exploateringsnämnd, säger sig välkomna nya intressenter och lösningar. Att det skulle bli byggstart under 2011 förefaller i dagsläget uteslutet.

Vad kan vi lära av Torns torn, dessa båda lätt Moskva-doftande byggnader som nu kanske endast stannar på ritpappret? Här inställer sig flera olika reflektioner som rör både demokratin och Stockholms framtida utveckling. Debatten om Tors torn har varit intensiv, både i fackpress, i radio och i tv. Ett starkt engagemang från medborgarna nådde slutligen fram till de ansvariga politikerna. Signalerna blev till sist så tydliga, att de passerade förbi stadens ofta maktfullkomliga arkitekter. Sålunda måste man nog se arkitekten Aleksander Wolodarskis skummande vrede som ett positivt tecken, en seger för medborgarnas inflytande över sin egen stad.

Det är nu precis 40 år sedan den så kallade Almstriden ägde rum vid utekaféet Tehuset i Kungsträdgården. Tretton 100-åriga almar – men friska, vackra och älskade! – skulle sågas ned för att ge plats åt en T-baneuppgång i glas och betong. Vi vet hur det gick. Det folkliga upproret tvingade polisen och motorsågarna att retirera. Politikerna fick tänka om. Man valde en annan lösning för T-banan, som till slut blev utmärkt och som de flesta är nöjda med.

Almstriden fick en oerhörd betydelse för Stockholm. Detta kan de ärrade kämpar som nyligen firade sitt 40-årsjubileum tryggt vara medvetna om. Men händelsen för 40 år sedan visar med dramatisk tydlighet hur just stadsplanering är ett område där den politiska processen nästan alltid har en tendens att halta. De ansvariga politikerna är valda i god demokratisk ordning – likväl uppstår ständiga glapp mellan medborgarnas uppfattningar och de politiska besluten.

Under 20 år har jag bott och arbetat i Bryssel, Paris, London och Berlin, cirka fem år i varje huvudstad. I alla dessa städer kunde jag notera samma fenomen när det gäller stadsplanering – svag eller obefintlig kontakt mellan de styrande politikerna och medborgarna. Det är som om politikerna mellan valen inte riktigt orkar upprätthålla någon dialog. I bland rör det sig om ren arrogans. Också i Stockholm är det demokratiska underskottet ett tydligt problem, även om det har växlat över tiden.

Yrkespolitikerna i Stockholm fick sig en minnesbeta av almstriden - frågan är hur länge denna läxa sitter i. Efter den brutala framstegsoptimism inom stadsbyggnad som präglade 1950- och 1960-talen blev man något försiktigare under de följande decennierna. En bidragande orsak till detta var naturligtvis även bristen på pengar. Penningbrist kan i vissa fall, paradoxalt, ha en positiv inverkan på stadsplaneringen som helhet.

Var står Stockholms ansvariga politiker anno 2011, i korsdraget mellan kommersiella intressen, byggherrar, arkitekter och stadens invånare? Många är likhet med mig ständigt oroliga för nästa steg i stadsplaneringen. Icke desto mindre finns det en del positiva saker i utvecklingen som man måste ta fasta på.
Ett gott exempel är den utbyggnad av Stadsbiblioteket som planerades för att par år sedan. Ett ytterst okänsligt förslag, som tenderade att slå sönder arkitekten Gunnar Asplunds mästerverk med omgivning, stoppades i sin linda. Politikerna lyssnade faktiskt till opinionen.

Slussen är ett annat exempel, som eventuellt till sist får en positiv lösning. Här har i tur och ordning ett antal förslag presenterats, de flesta starkt präglade av motorvägstänkande. Förslagen har publicerats, ställts ut och diskuterats. En mängd synpunkter har inkommit – både från fackfolk och engagerade medborgare. Många anser att förslagen gradvis blivit något bättre. Jag vill inte helt utesluta att det kanske bästa förslaget – en total rivning och återuppbyggnad av den nu existerande trafikapparaten – möjligen kan vinna till sist. Det vore naturligtvis ett framsteg för de demokratiska krafterna i staden.

Men den verkliga snytingen fick medborgarna genom tillkomsten av Stockholm Waterfront Building (SWB). Det är namnet på den massiva hotell- och kongressbyggnad som våren 2011 imposerade sig mellan Stockholms Central och Stadshuset. Här blev vi alla lurade, både Stockholms invånare och landets övriga medborgare. För att "räkna hem" projektet tvingades man expandera byggnaden bortom alla vettiga proportioner. Detta har bland annat lett till att Stadshuset – den samlande symbolen för stadens identitet – nu knappast kan beskådas från City. De resande vid Centralen och Cityterminalen får i dag i stället för Stadshuset se en svårt stympad och amputerad tegelbyggnad. Hur kunde det ske?

Det var dåvarande stadsbyggnadsrådet Kristina Alfvendal (M) som hade ansvaret för tillkomsten av SWB, som av folkmun numera döpts till "Rishögen". Till hennes heder skall sägas att hon utövat ett visst mått av självkritik. Förmodligen skulle hon ha valt en annan lösning "om hon hade haft all information från början". Detta uttalande stämmer till eftertanke. Det visar på det obevekliga faktum att nästan alla beslut inom stadsplanering är irreversibla. Stadsplanering skiljer sig på detta sätt från de flesta andra politikområden.

Waterfront-komplexet ligger nu där det ligger. För att detta kirurgiska ingrepp i stadsbilden inte skall bli alltför traumatiskt måste vi alla försöka "integrera" den stora huskroppen visuellt, få den att sjunka in i medvetandet på något sätt. Det är ingen smärtfri process. Jag vill nästan likna det vid ett sorgearbete. Även skåningar, göteborgare, affärsresenärer, riksdagsmän och turister, som sedan 1923 med glädje vant sig att blicka upp mot Stadshuset från City, är illa berörda.

Nästa centrala projekt för politikerna att ta ställning till är mångdubbelt viktigare än Waterfront och Tors torn. Det utgörs av just Stockholms Central som måste renoveras. Här föreligger nu, som jag ser saken, en elakartad hotbild mot stadens demokratiska system. Stadens arkitekter - i förtätad kontakt med byggherrar, privata arkitekter, mäklare och byggfirmor - planerar nu att gjuta ett betongdäck över hela spårområdet. Det blir stort som sex eller åtta fotbollsplaner och cirka 250 centimeter tjockt. Ovanpå däcket skall byggas fyra eller sex höghus, med kontor och bostäder.

I stället för att bejaka tågtrafiken – till exempel med en öppen, ljus och transparent lösning – vill stadens planerare innesluta spårområdet i ett gigantiskt betonghölje. Även tågresenärerna kommer att omfattas av den grå sarkofagen. Det blir en klaustrofobisk lösning, som för tanken till Fritz Langs film "Metropolis", där de arbetande klasserna är hänvisade till underjorden.

Men några alternativ till betongdäcket över spåren vid Stockholms Central har aldrig presenterats. Allt sådant motarbetas av stadens politiker, byråkrater och arkitekter. De kör sitt eget race. Var det närmast ansvariga borgarrådet Regina Kevius (M) står ifråga om betongdäcket är ännu ganska oklart. Från demokratisk synpunkt är situationen ytterst otillfredsställande.

Det är hög tid för finansborgarrådet Sten Nordin (M), stadens regeringschef, att fatta rodret. Han måste ge prioritet åt ökad insyn och effektivare dialog med stadens invånare (och väljare). Ett minimikrav är att han låter beställa en eller ett par alternativa lösningar till renovering av Centralen. Det vore en ödets ironi om stadens regeringschef år 2011 begår samma fatala misstag som hans socialdemokratiska företrädare i ämbetet gjorde under 1950- och 1960-talen, då Stockholm City skövlades.

Gösta Grassman

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Få nyhetsbrevet som ger dig bäst koll på byggbranschen

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.