”SKL-rapporten ger inte rätt bild av byggloven”

Nyligen presenterade Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) rapporten Planläggning och Tidsåtgång 2016. SKL säger sig med rapporten vilja ha en faktabaserad debatt kring kommunernas detaljplaneverksamhet. När nu rapporten väl är offentlig kan vi konstatera att det tyvärr finns en del frågetecken kring underlaget och därmed också om och hur den går att använda för en diskussion om hur vi bygger än mer.

I dag byggs det mer än på många decennier. Likväl finns en bostadskris. Som en följd där av har det därför uppkommit något som snarast kan liknas vid en lek med Svarte Petter. Är det politikernas fel? Kommunernas? Eller byggbolagens? SKL tycks med sin rapport vilja göra klart att det inte är kommunernas fel. Men går det verkligen att dra de slutsatserna?

I SKL:s rapport framgår att de nyckeltal man tagit fram är generella nyckeltal för kommunernas arbete med detaljplaner. SKL drar dock slutsatser specifikt om kommunernas arbete med detaljplaner för bostäder. ”Nyckeltalen avseende tidsåtgång omfattar alla detaljplaner, inte bara de som innehåller bostäder. De omfattar också alla detaljplaner oavsett förfarande. Det kan innebära mycket enkla planer och mycket komplexa planer.” När de svarande kommunerna har angett ett medianvärde för tidsåtgången för vilken detaljplan som helst innebär det alltså att frågan inte avgränsats till bostäder med normalt planförfarande. Det kan gälla bostäder, men det rymmer allt ifrån bostäder i några nya småhus i perifert läge, till småindustrier i verksamhetsområden och andra enklare byggen. I de tio kommuner där inga bygglov för bostäder beviljats under 2014–2015 har 40 detaljplaner antagits. Även dessa siffrorna ligger till grund för slutsatserna.

Stora frågetecken

För det andra finns stora frågetecken kring underlaget. Alla vet att det byggs mest i Stockholm. Och att Stockholms bostadsmarknad på många sätt skiljer sig från resten av landet. Trots det ingår inte Stockholms stad bland de kommuner som svarat på fråga om tidsåtgång för planprocessen. Det gör inte ett tiotal kranskommuner runt vår huvudstad heller. Utifrån detta hävdar SKL att det oftast inte tar mer än två år att ta fram en detaljplan, samt att de flesta kommuner planerar för fler bostäder än det byggs.

Vad SKL också bortser från är att detaljplaneprocessen bara är en del av tiden från idé till färdig bostad. Hela processen, inte bara de formella processtegen och uppmätta tiderna, är viktig då en svag länk i de över
40 steg den innefattar, kan fördröja den färdiga bostaden påtagligt. Att kommunerna tagit fram många planer innebär inte med nödvändighet att alla går att genomföra. Om inte marknaden varit involverad i arbetet med framtagandet av planerna finns risk att dessa detaljplaner blir förgäves arbete, trots goda ambitioner från politiker eller tjänstemän. Om inte marknaden vill bygga och människor inte vill bo på vissa platser så leder planer i dessa områden inte till något byggande.

Ska vi komma till rätta med bostadsbristen krävs en faktabaserad debatt kring plan- och bygglovsprocessen. Tyvärr kan vi konstatera att SKL:s rapport i sitt nuvarande skick knappast utgör grunden för det. Bostadskrisen vinner inte på att vi försöker rentvå oss själva. Snarare behöver vi mer samarbete. Bara då kan vi se till att det byggs än mer.

Björn Wellhagen, näringspolitisk chef, Sveriges Byggindustrier