Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Debatt

Småbyggarna kan få värre bekymmer

Två artiklar i Byggindustrin (40/2013 och 42/2013) har uppmärksammat de problem som Konsument-tjänstlagen kan medföra, särskilt för små byggare. Artiklarna kräver några förklaringar om ”hur det egentligen är”, skriver Per Ossmer, Advokatfirman Per.W. Ossmer.

Publicerad: 13 januari 2014, 14:56

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Den första artikeln gällde en byggare i Enköping som arbetade med en villa, i huvudsak på löpande räkning (Mål: Uppsala Tingsrätt T 1648-12).

Papperen var väl inte i bästa ordning, men tingsrätten förefaller ha godtagit att material köpts in i påstådd mängd och att redovisad tid för personal på plats var korrekt. En kompetent sakkunnig åberopad av konsumenten fann emellertid att vad som fakturerats för material och arbete var på tok för mycket.

Byggaren och hans anställde hänvisade något svepande till oförutsedda omständigheter och försäkrade att vad som debiterats återgav verkliga kostnader. Eftersom byggaren för sin del inte åberopade någon sakkunnig kom tingsrätten att luta sig mot konsumentens sakkunnigbevisning. Dessutom – och det är viktigt att känna till – så har Konsumenttjänstlagen en regel med vid räckvidd (36 §) som säger att konsumenten skall betala vad som är skäligt.

Bevisbördan för vad som är skäligt har entreprenören. Och uppenbarligen så fann tingsrätten att byggaren inte lyckades på den punkten.

Kanske skulle vår byggare i Enköping och hans ombud lagt upp målet på ett annat sätt. Kanske hade man bara otur i det så kallad domstolslotteriet som säger att ”domstolar är inte att lita på”. Därför, som sägs i den andra artikeln (nr 42/13) i Byggindustrin, bör en entreprenör anstränga sig för att hitta en någorlunda godtagbar förlikning.

Konsumenttjänstlagen som rör arbeten för privatpersoner (konsumenter) fick vi för mer än 25 år sedan. Sedan dess har vissa ändringar/förtydliganden skett.

Den kanske viktigaste 2005 då beviskravet i tvister som rörde nybyggnader och tillbyggnader (småhusentreprenad) i en nytillkommen 51 § förändrades påtagligt till konsumentens förmån. Paragrafen innebär att vad konsumenten påstår har avtalats skall gälla, om inte annat framgår av ett skriftligt avtal eller av omständigheterna i övrigt. I lagen exemplifieras tvistefrågor som priset, arbetets omfattning, betalningsregler och tidschema, det vill säga det mesta som är viktigt i en entreprenad.

Konsumenttjänstlagen är tvingade till konsumentens förmån, så det blir en brant uppförsbacke för byggaren när han skall (be)visa att konsumentens påståenden inte är korrekta.

Eftersom jag 2005, när paragrafen kom till, i många år arbetat med juridisk service för mindre bygg-/installationsföretag så drog jag mig då inte för att kalla § 51 för ”ljugarparagrafen”. Lite tillspetsat kanske – men historien har tyvärr många gånger gett mig rätt.

Men nu, när lagstiftningen finns till, så måste den för att mildra effekterna efterföljas på ett positivt sätt. Och det finns en god, bärande tanke bakom 51 §. Entreprenören skall skriva avtal eller i vart fall lämna tydliga skriftliga offerter; allt för att undvika tvister där konsumenten misstar sig på sanningen.

Per.W Ossmer, Advokatfirman Per.W. Ossmer.

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Få nyhetsbrevet som ger dig bäst koll på byggbranschen

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.

Se fler branschtitlar från Bonnier News