"Sverige behöver småhus och social housing"

Det oväntade paret minusränta och plusmigration gör att bostadspolitiken nu måste ta tag i vissa frågor som såväl Alliansen som den nuvarande regeringen tycker är lite jobbiga. SCB rapporterar visserligen att vi nu bygger de 40 000 nya bostäder per år som länge varit det etablerade målet. Men de nya prognoserna för invandringen höjer nu ribban samtidigt som förslagen om kreditrestriktioner mot nyproduktion troligen får igångsättningen att vända neråt de närmaste åren.

Att riksbankens minusränta kräver en aktiv finanspolitik med ökade reala investeringar har bland annat finansministern påpekat. Annars riskeras farliga bubblor att byggas upp på bostads- och aktiemarknaden. Att prisuppgången på bostäder och hushållens höga skuldsättning gällande bostadslån kräver ett ökat utbud för att bromsas påpekade vi i Alliansen upprepade gånger förra mandatperioden för finansdepartementets döva öron. Det är obegripligt hur kreditbegränsningar som bolånetak och amorteringskrav kan tillåtas omfatta nyproduktion. Prisuppgången och därmed skulduppbyggnaden i tillväxtområden som till exempel Stockholm drivs därutöver på av att beståndet utnyttjas dåligt. Att ligga i topp i västvärlden både vad gäller reglerad hyresmarknad och höga flyttskatter skadar bostadsmarknaden mer än vad många tror. Även på detta område avvisades våra reforminitiativ under förra mandatperioden internt i regeringen.

En principiellt mycket stor fråga som nu i praktiken är på dagordningen och som bör diskuteras öppnare är att Sverige nu verkar glida från den generella bostadspolitik som vi försvarat i 50 år till den i Europa mer vanliga selektiva bostadspolitiken. Det vill säga från en politik som genom att påverka marknaden försöker få den att fungera så att hushållen själva kan tillgodose sina bostadsbehov på marknadsmässiga villkor till en politik med åtgärder som riktar sig till specifika grupper. Det betyder att skattesubventionera bostäder för att tillgodose bostadsbehovet för en växande grupp som saknar ekonomiska möjligheter att efterfråga bostäder på marknaden.

Det tydliga exemplet är diskussionen om tillfälliga modulbostäder för invandrare som såväl bostadsministern, som KD och FP lanserat. Det är en riktig slutsats att den stora invandringen kräver att Sverige inför så kallad social housing. Med invandringen har vi nu fått stora och växande grupper utan ekonomisk möjlighet att på rimligt sätt och inom rimligt tidsperspektiv tillvarata sina intressen på marknaden.  Det finns undersökningar som tyder på en oacceptabel trångboddhet bland utomeuropeiska invandrare. Utifrån migrationsverkets prognoser är det troligt att vi inom 5–10 år står inför ett mycket allvarligt läge. Jag vill dock varna för modulbostadsidéerna. Avvikande bostäder på konstiga platser bebodda enbart av invandrare är en mycket dålig form av social housing. Som studentbostäder skulle det kunna vara acceptabelt. De social housing-bostäder vi måste bygga ska vara riktiga hus blandade med det övriga beståndet.

Vi måste också sluta prata om hyresrätter som lösningen på problemet. Hyresrätt är den dyraste boendeformen näst hotellrum eftersom den boende får betala högre avkastningskrav på kapitalet plus bolagets personal som sköter om bostaden medan fastighetsägaren tar eventuell värdestegring. Hushåll med begränsade ekonomiska resurser bör naturligtvis göra så mycket som möjligt själv samt gärna också få den värdeökning som kan uppstå.

Ulf Perbo, tidigare statssekreterare hos före detta bostads­ministern Stefan Attefall (KD)