Vi ingenjörer måste kunna råda politikerna

Koldioxid (CO2) kan på teknisk väg infångas och lagras – och på sikt återgå till att petrifieras. I bästa fall. Det har just varit val med komplicerande följder. Hållbarhetsfrågor har varit framträdande. Men ändå kanske inte helt och hållet – trots omfattande skogsbränder. Kanske är vi ändå, vi inom samhällsbyggnadsbranschen, någonstans så mycket teknikvurmare att vi till syvende och sist kallt räknar med att vi ska rädda vår planet med hjälp av våra ingenjörskunskaper och innovationer. CO2 är till för att fångas in. Det har vi fått ett antal politiker att hoppas på.

Mer realism i frågan

Kanske lyckas vi utveckla verktygen för att CCS, Carbon Capture Storage, ska lyckas och bli verklighet, kanske inte. Jag vill se lite mer realism i denna fråga och tänker peka ut lite fakta som komplicerar drömmen om att vi skulle kunna fortsätta som i dag med att producera energi från olja, kol och bryta malm och tillverka stål på samma sätt som vi gör i dag utan konsekvenser om vi bara kan städa upp efter oss i koldioxidhänseende. Vi kanske kan det, men det får framtiden i så fall visa. Det är nu, vi och alla som är verksamma i dag som måste ta ställning till de komplicerande sammanhangen som styr just koldioxidinhämtning och lagring.Förutom själva tekniken handlar det inte minst om ekonomi, framför allt beskattning av koldioxidutsläpp och priset på utsläppsrätter. För att det över huvud taget ska vara lönsamt att komma in på själva spåret att satsa på CCS krävs det att det finns ekonomi i det. Det gör det inte i dag. I klartext: det saknas det som så fint kallas incitament. Det lönar sig inte ekonomiskt.

Beskattning borde fyrdubblas

Beskattningen av koldioxidutsläpp borde minst fyrdubblas, förmodligen mer, för att det skulle stimulera ett lyft i teknikutveckling som skulle resultera i en tillräckligt effektiv koldioxidinfångning. Detsamma gäller kostnaderna för utsläppsrätter. Om vi tittar på situationen i Sverige så skiljer vi oss en hel del, för att inte säga på avgörande punkter, från stora delar av världen idag. Vi har vattenkraft, kärnkraft och en växande andel förnyelsebar energi på pluskontot när det gäller energiproduktion utan större koldioxidutsläpp som belastar minuskontot.På minussidan när det gäller material har vi dock vår järnmalm, ståltillverkning och övrig processindustri, våra klassiska exportindustrier vid sidan av verkstadsindustrin.

Vår egen sektor, byggsektorn, svarar ensam för en avsevärd andel. Det vet vi alla. Betong- och stålindustrin och övriga material är med på tåget att få kläm på problemen med koldioxidutsläpp. CCS är redan i dag en realitet i vårt närmaste grannland Norge. Där tas koldioxid om hand vid själva källan, på oljeborrtornet, för att därefter pressas ner i borrhålen för att öka på det tryck som får mer olja att spruta upp ur oljefälten.Och det är förmodligen där. I bottnarna på Nordsjön, som koldioxiden passar bäst och riskerar att göra minst skada. Men för andra verksamheter, långt ifrån oljeborrhålen i Nordsjön kvarstår problemen.

Kostsamt att fånga in koldioxiden

Om man väl lyckas att på ett effektivt sätt att avskilja och infånga och komprimera CO2, så måste den föras, fraktas, hanteras till lämplig plats företrädesvis med båt.

Det handlar dels om kostnader – en tredjedel av det totala priset för energiproduktionen måste vikas för att fånga in restprodukten CO2 om vi talar om olja och kol. Men kanske lika mycket måste vikas om vi talar om resten av hanteringskedjan fram till lagringshålet ute på havet och hanteringen därefter.

Det är ett pris som gäller alla råvaror och insatsvaror vare sig det är olja eller cement. Lägg därtill de skattehöjningar och priser på utsläppsrätter som måste till. Men viktigast av allt är ändå det faktum att själva gasen, koldioxid, är livsfarlig. 12 augusti 1986 lösgjorde ett jordskred i det högt belägna Nyossjön i Kamerun i Afrika ett osynligt moln av koldioxid som dödade 1 700 människor i dalgångarna nedanför. Att transportera och hantera komplicerade kedjor av CO2 inför dess framtida långvariga inlagring och petrifiering är förenat med svårberäknade risker. Är den ryske kaptenen på väg ut på Nordsjön tillräckligt nykter för att hantera väder och teknik? Dessutom: är inte risken stor att CCS bara används för att förlänga olje -och kolepoken? Vi ingenjörer har en hel del att tänka på innan vi ger råd åt våra politiker.

Johnny Kellner, fristående energi- och miljöexpert.