"Bostadshelvetet har fler grader än vi trodde"

Detta är inte det första, knappast heller det sista, jag skriver om svensk bostadsmarknad och politisk handfallenhet. Ämnet förefaller outtömligt.

Svensk bostadsmarknad har gått i baklås. Det är något det numera råder stor enighet om. Bostadsmarknaden fungerar inte. Fler har allt större svårigheter att skaffa sig en bostad. Unga vuxna får bo kvar hemma eller bo i andra eller tredje hand några månader i taget. Flyttkedjor är mest en teoribildning, inget vi upplever i verkligheten. Det sker en polarisering där de som står utanför står alltmer utanför och de som sitter fast sitter alltmer fast.

I förorten tvingas flera nyanlända familjer tränga ihop sig i samma lägenhet. Nio i en tvåa, tolv i en trea. Migrationsverket akutupphandlar asylboenden på campingplatser och i fastigheter som borde vara utdömda. Man har övervägt tält och oljeplattformar (!). Bostadshelvetet visar sig ha fler grader än vi trodde.

Samtidigt pratar vi mest nybyggnation som om det vore möjligt att bygga bort bostadsbristen och därmed alla de avarter och all den spekulation som frodas på bostadsmarknaden.  Vi vet att det inte går. Låt oss erkänna det och i stället koncentrera diskussionen till att gälla den bostadsmarknad vi redan har.

Vi har 4 500 000 bostäder i Sverige. I allra bästa fall bygger vi nu närmare 40 000 bostäder om året, knappt en procent av beståndet. Hur den marknad fungerar där 99 procent av våra bostäder finns diskuteras inte av våra rikspolitiker, åtminstone inte öppet. Det verkar vara för svårt, för stort, för komplicerat, för riskfyllt. En tredje pappamånad eller krogmomsen storlek är mer gripbara frågor. Inte oväsentligheter förstås, men i perspektiv av bostadsmarknadens haveri, så är det, ursäkta uttrycket, skitfrågor.

Rikspolitiken ger ett lamslaget intryck. Man har skapat villkor för att hyra eller äga sin bostad som det är nästintill politiskt självmord att försöka förändra. För att åstadkomma en fungerande bostadsmarknad måste man ge sig på de regler som antingen stänger ute eller låser inne. Då går det inte att peta i något här och något där. Enstaka regeljusteringar äventyrar väljarstöd och risk för att drabbas av de välorganiserade särintressenas eviga förbannelser. Det behövs totalgrepp. För det verkar det dock inte finnas politiska förutsättningar, om man med det menar både insikt, förmåga och mod.

Därför kommer inte mycket att hända.  Bostadsmarknaden kommer fortsätta att vara ohotad etta när det gäller politiska tillkortakommanden under de senaste 25 åren.

Inlåsningseffekt är ett begrepp som används för att beskriva villaägares närmast totala avsaknad av ekonomiska incitament för att, när man blir äldre, byta till ett mer ändamålsenligt boende. Frågan är om inte begreppet inlåsningseffekt istället borde reserveras för den rikspolitik som är fången i sin oförmåga att koppla helhetsgrepp på den svenska bostadsmarknaden. Inlåsning kan ju vara både fysisk och mental.

Staffan Carenholm