Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Krönika

"Dags att följa i Danmarks spår"

Sverige bör titta på de danska infrainvesteringarna, tycker Pernilla Ström.

Publicerad: 11 november 2016, 09:40

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Jag gillar som så många andra att åka tåg. Det har dock varit en obesvarad kärlek. När jag flyttade till Skåne hade jag ambitionen att ta tåget så ofta som möjligt. Det gick sisådär. Flyget var betydligt snabbare: två timmar dörr till dörr, från gården till innerstaden. Med tåg tog det minst fem timmar. Men jag såg framför mig hur jag skulle få tid att läsa och arbeta koncentrerat till det jämna dunkandet från rälsen.

Men så var det allt det där andra. Förseningarna. Byten av tågsätt så att platsreservationen inte stämde. Trasiga lampor i förstaklass som gjorde det omöjligt att läsa. Mat som var beställd men som inte levererades. Och därtill alltför ofta medpassagerare utan vare sig telefonvett eller kupéetikett.

Det blev flyget

Så jag gav upp. Det blev flyget. Hoppet tändes emellertid igen häromåret, med förslaget att de tre storstäderna Stockholm, Malmö och Göteborg skulle bindas ihop av ett nytt stambanenät. Med ett nytt höghastighetståg skulle det bli möjligt att resa från Malmö till Stockholm på 2,5 timmar och från Jönköping till Göteborg på bara 40 minuter. Pendlarorter in spe – till exempel lilla Tranås (en timme till Stockholm) – jublade.

Men nu verkar de planerna ha gått i stå. Den samhällsekonomiska nyttan av att plöja ner 200–300 miljarder kronor i ett nytt stambanenät har ifrågasatts. Kritiker har talat om låsningar vid föråldrad teknik – varför inte magnettåg, som kan gå dubbelt så fort?

Samtidigt skriker befintligt nät efter medel för underhåll och upprustning. På sina håll har hastigheten för tågen fått sänkas eftersom rälsen varit i så dåligt skick. Så kanske finns det vettigare sätt att nyttja 300 miljarder kronor på än att bygga höghastighetståg. Förslagen på alternativ har också varit många, inte minst lokalt.

En annan faktor

Det finns dock en annan faktor att ta hänsyn till som ofta glöms bort i den inhemska debatten – liksom av dem som tror att Sveriges väl och ve bestäms bara av vad som sker i Mälardalen och kringliggande landskap.

I våras fattade danska folketinget beslut om att gå vidare med planerna på en fast förbindelse över Fehmarn Bält, alltså mellan Rödby och Puttgarden. Länge såg det ut som en ouppnåelig vision. Men nu tycks det fullt möjligt att det första tåget ska kunna dundra genom en arton kilometer lång tunnel redan om tolv år.

För svensk del innebär det att restiden mellan Malmö och Hamburg krymper till överkomliga 3,5 timmar. Och just det kan faktiskt ge större utveckling för svensk del än att – och smålänningarna må ursäkta – restiden mellan Stockholm och Jönköping kan kortas.

Nya möjligheter

Helt nya möjligheter öppnar sig – men också krav på andra prioriteringar. Kanske betyder den fasta förbindelsen över Fehmarn Bält att Sverige ändå bör satsa på höghastighetståg. Kanske räcker det att rusta befintligt järnvägsnät.

Men vad som står alldeles klart, om vi ska dra riktig nytta av de dansk-tyska investeringarna, är att det kommer att krävas en tunnel mellan Helsingborg och Helsingör. Detta är kanske inte vad cykelpendlarnas vänner i Stockholmsbubblan vill höra.

Men det är dags att börja projektera.

Pernilla Ström

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Få nyhetsbrevet som ger dig bäst koll på byggbranschen

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.

Se fler branschtitlar från Bonnier News