Det räcker inte med mysområden där marken är som dyrast

”Vi måste tänka på mellanrummen först innan vi ritar husen”. Det menar Ewa Westermark, arkitekt på Gehl Architects i Köpenhamn som medverkar i senaste avsnittet av Svensk Byggtjänsts podcast Snåret. Tyvärr blir det oftast tvärtom när den byggbara ytan ska maximeras med bostäder.

Offentliga platser står i fokus i det senaste Snåret-avsnittet där även Elin Olsson, landskapsarkitekt och planeringschef hos miljöminister Karolina Skog samt Björn Sundin, fd kommunalråd (S) i Örebro, medverkar.

Emma Jonsteg, programledare, Elin Olsson, landskapsarkitekt och planeringschef hos miljöminister Karolina Skog, Björn Sundin, fd kommunalråd (S) i Örebro och Ewa Westermark, arkitekt på Gehl Architects i Köpenhamn. Foto: Jens Reiterer

Platser som ändrar beteenden

Vad är det då som gör en plats till ett ställe där man gärna vill vistas? Och motsatsen – något som man helst vill undvika? Frågan ställs inledningsvis i programmet och bland de mest omtyckta platserna nämns Piazza del Campo-torget i Siena och den tillfälliga Rosa gatan i Örebro. I botten hamnar Sergels torg och Gullmarsplan.

Vad som gör en plats trevlig är lite svårdefinierat menar Ewa Westermark. Grundläggande faktorer såsom trygghet och säkerhet måste givetvis finnas där för att en plats ska ge en positiv upplevelse, konstaterar hon. Men sedan måste det till något mer. Hon framhåller Carlsberg-området i Köpenhamn som ett lyckat exempel. En tidigare outnyttjad yta blev till en installation med 3000 klätterrep – och folk ändrade genast beteende. Alla ville klättra!

Vem bär ansvaret?

Hur de publika rummen ska se ut beslutas på olika nivåer i kommunen. Vem som bestämmer över de offentliga rummen blir därmed väldigt diffust för både medborgare och politiken, menar Elin Olsson. Dels sätts ramverket i en detaljplan som beslutas i stadsbyggnadsnämnden. Sedan ansvarar trafiknämnden för finansieringen och stadsdelsnämnderna för att det blir en bra koppling till de lokala förutsättningarna.

Ytterligare en parameter är byggherrens intressen. Björn Sundin påpekar att det kan vara vanskligt att låta byggherren få för stort inflytande över gestaltningen av de offentliga platserna. Hans erfarenhet är att det sällan blir bra, att det ofta handlar om att maximera den byggbara ytan.

Foto: Naima Callenberg

Ojämn fördelning

Något som också lyfts i avsnittet är den ojämna fördelningen av medel till offentliga platser. Elin Olsson pekar på att det idag satsas mest på platser med högt markpris. Medan resurserna främst borde läggas på våra trångbodda förorter, där det ofta råder brist på offentliga platser som skapar trygghet och positiva möten och aktiviteter.

En uppmaning till kommunerna – med utgångspunkt från detta avsnitt av Snåret – blir följande: Skapa tydligt ansvar och tydliga planer för de offentliga ytorna mellan husen – i hela bebyggelsen. De har en avgörande betydelse för hur både individerna och hela samhället mår och utvecklas. Och det räcker inte att anlägga mysiga områden där marken är som dyrast och låta resten driva för fäfot.

Erik Kalmaru