Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Lördag31.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Krönika

”Förtryckta människor presterar sämre”

Att styra genom att hoppas på det bästa är ingen bra modell.

Publicerad: 18 Oktober 2018, 04:00

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.


En av de kurser som på allvar väckte mitt intresse för ekonomi när jag gick på Handelshögskolan hette strategisk företagsledning. Det berodde inte på att jag hade några planer på att bli toppchef, det ingick sällan i den kvinnliga självbilden på den tiden, utan på att kursen innehöll ett avsnitt om ”scenario planning”. Eftersom framtiden var oviss gällde det att planera flexibelt, med hänsyn till flera möjliga utfall, löd tesen. Självklart, men ändå oväntat och uppfriskande jämfört med många av de andra snäva teorierna.

Ju längre fram, desto svårare att spå

Problemet var bara svårigheten att spå i framtiden, ens i olika alternativ. Ju längre fram desto svårare. Variablerna i simuleringarna blev snabbt så många att sambanden inte gick att hålla i huvudet. Säkert bidrog det till att undervisningen och näringslivet strax därefter retirerade till att helt koncentrera sig på det kortsiktiga aktieägarvärdet, det enda som gick att räkna på och som bäddade för maximal flexibilitet, lönsamt för mellanhänderna dessutom!
Men kanske innebär digitaliseringen att de gamla teorierna om scenarioplanering och långsiktighet äntligen kan komma till heders igen, och kortsiktiga vinster och aktieägarvärde få en rimligare roll. Jag kommer att tänka på det när jag läser senaste numret av Di Dimension. Det handlar nämligen om smarta städer och, framförallt, vilka fantastiska möjligheter som digitaliseringen erbjuder när det gäller att simulera scenarier: De virtuella modellerna där medborgare och politiker kan se hur det skulle kunna bli med nya hus, bostadsområden och vägar. Simuleringarna av trafikflöden, klimatförändringar och integration. Möjligheterna känns fantastiska.

Ska hålla i 100 år eller mer

Eftersom byggande och infrastrukturinvesteringar är så långsiktiga är stadsplanering ett intressant exempel. Eller som en intervjuad påpekar: ”Problemet med fastigheter är att de är just fasta. En stadsdel ska kunna hålla i 100 år eller ännu mer.”
Om det går att fatta bättre beslut om så långsiktiga investeringar med hjälp av revolutionerande teknik måste det finnas många andra satsningar som kan förankras mycket starkare än hittills.
Visst finns det hakar. Dimension tar upp flera, som de ökade riskerna för övervakning som följer med insamlandet av stora mängder data, problemen med att anpassa regler och lagar och svårigheterna att samarbeta när många parter är inblandade. Särskilt ett reportage om utvecklingen av smarta städer i diktaturen Kina skrämmer. Där tycks myndigheterna vara mer intresserade av övervakningen än av effektiviteten.

Nya möjligheter för mänskligheten

Men ändå. Att tydligare kunna förutse följderna av olika handlingsalternativ innebär hoppfulla nya möjligheter för mänskligheten. Det gäller bara att stoppa in rätt variabler i modellerna, det borde även de kinesiska makthavarna till slut begripa. Förtryckta människor presterar sämre.
Vi måste förstås även i fortsättningen ta ställning till vilket scenario som förefaller troligast, och till hur stor flexibilitet som krävs. Men det känns betydligt säkrare än att bara slänga upp en skyskrapa eller styra företag utifrån årets aktieägarvärde. Att styra genom att hoppas på det bästa är ingen bra modell.

Torun Nilsson

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Få nyhetsbrevet som ger dig bäst koll på byggbranschen

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.