Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Lördag19.09.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Krönika

Gemenskap på väg tillbaka

Ensamheten är inte alltid självvald

Publicerad: 8 November 2018, 05:00

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.


När jag flyttade till Stockholm 1980 fanns fortarande hyresfastigheter som saknade egen tvättstuga.  Med jämna mellanrum tog jag därför med mig mina fyllda kassar på 54:ans buss, hoppade av vid inrättningen på Ringvägen, köpte ett par polletter och knökade in min tvätt i ett par av maskinerna.
Det luktade gott av varm bomull och man kunde slå sig ner i en stol, läsa sin Dagens Nyheter, sippa på kaffe som stått framme för länge (detta var före baristornas tid) och byta ett par ord med övriga besökare samtidigt som tvättrumman tumlade i ett rogivande tempo.
Det var på det hela ganska trevligt.

Säger en del om vår tid

Senare skulle jag bli bekant med den gemensamma tvättstugan, den som bokas enskilt, och som av någon anledning blivit projektionsyta för allehanda aggressioner (”Den som inte rensar luddet ska dö!!!”).  Det var inte alls särskilt trevligt.
Och i dag utrustas i stort sett varje nybyggd lägenhet, hur liten etta den än är, med egen tvättpelare. Det säger en del om vår tid.
Då och då brukar Sverige lyftas fram som ett väldigt exotiskt land, eftersom vi har så många som bor ensamma.  I en stad som Stockholm utgör ensamhushållen 40 procent av alla hushåll. Till stor del är det ett välfärdstecken.  Vi bor själva eftersom vi har råd att göra det;  vi har råd att flytta hemifrån till egen bostad (eller i vart fall hade, före idiotstoppen i bolånepolitiken), vi har råd att skiljas och bryta upp från en oönskad gemenskap.


Inte alltid självvald

Men ensamheten är inte alltid självvald.  Samtidigt blir de naturliga mötesplatserna färre – i vart fall för dem som inte har råd att betala dyr latte för att för att hänga på caféer eller i hotellobbyer som gig-ekonomins ensamföretagare.
Det finns visserligen kollektiva utrymmen i olika typer av studentboenden, äldreboenden, 55-plusboenden. Men vi har väldigt lite av gemensamma ytor i vanliga flerfamiljshus. Och i nybyggnationen räknas varje kostsam kvadratmeter. Jag tror att vi behöver tänka om.
Min väninna tvåbarnsmamman längtar efter ett liv där man kan dela på mer: matlagning, hämtning och tillsyn av barn, inköp, prylar. Min nyanlända familj har svårt att förstå det svenska sättet att inte umgås. Min 94-åriga pappa kan inte tänka sig att bo med bara ”gamlingar”. Men han skulle gärna bo med människor i blandade åldrar, där han kan stänga en dörr om sig själv, men också diskutera filosofi och fotboll i ett gemensamt vardagsrum.
Men kanske, kanske att en förändring är på gång. Gradvis utvecklas koncept som co-living och co-working, visserligen hårt nischade och inte för alla, men ändå. Bomässan Vallastaden i Linköping visade många intressanta ideer med små privata utrymmen kombinerat med större gemensamma. Och minsann, hittade jag inte där en personlig favorit: tvättoteket i markplan, med doften av varm bomull,  granne med caféet.  

Cirkeln sluten, 40 år senare.

Pernilla Ström

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Få nyhetsbrevet som ger dig bäst koll på byggbranschen

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.