Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Krönika

Handmjölkat och hemladdat i ladorna

Publicerad: 20 maj 2021, 13:20

Mattias de Frumerie är formansvarig på Byggindustrin.

Foto: Stefan Jellheden

Ungefär en mils vandring ut i väglöst land i södra Härjedalen ligger Lillhärjåbygget. Här möts det uråldriga och framtidens Sverige under samma ladutak.


Ämnen i artikeln:

solpaneler

Lillhärjåbygget är ett litet fjälljordbruk som drivs på traditionellt sätt. Att komma dit är som att göra en tidsresa. Jag har själv vandrat dit ett par gånger över de väldiga myrmarkerna, de karga tallhedarna och skogsängarna.

Varje gång blir man mött av Eva Eriksson, som driver gården med hjälp av barn och barnbarn. Hon är femte generationens jordbrukare på Lillhärjåbygget och använder sig till stor del av samma typ av självhushåll som förfäderna Olof Eriksson och Karin Kjellsdotter gjorde när de slog sig ner på platsen 1875.

Sparar i ladorna

Eva Eriksson handmjölkar de små fjällkorna. Hon separerar mjölken med hjälp av en handdriven separator. En sådan där som man ser i historieböckerna när man läser om Gustaf de Laval och de svenska uppfinningarna som gjorde Sverige rikt. Hon ystar ost, kokar messmör och kärnar ett fantastiskt smakrikt smör av mjölken och grädden.

Mycket på Lillhärjåbygget handlar om att bevara det överskott som gården ger. Livsstilen är hård och hållbar på det där sättet som det var förr. Det är ett sätt att leva som många romantiserar men få vare sig orkar eller vill göra på riktigt.

Att spara i ladorna är ingen metafor, utan ett livsvillkor, på Lillhärjåbygget, vilket man blir varse under ett besök. I den stora ladan förvaras det handslagna hässjade höet. I det lilla brygghuset kyls mjölken av med vatten från det fjällkalla flödet från Lillhärjån som rinner genom ägorna. Och i det nyaste uthuset samlas elen in.

Två frågetecken i tiden:

1. Biobränslen

Allt fler rapporter talar om att eldande med biobränslen inte är det stabila ben i klimatomställningen som många hoppats på, utan snarare en återvändsgränd. 

2.  Vätgasen

Hybrit, H2 Green Steel, bränsleceller ... Kommer vätgasen att bli den som slutgiltigt punkterar det fossilberoende samhället? 

Skivrasp! El i denna 1800-talstillvaro?

Jo, sedan början av 2000-talet har Eva Eriksson haft solceller, och efter att hon uppdaterade anläggningen för ett par år sedan har hon ett kraftfullt batteri i en av ladorna. Lillhärjåbygget är därmed självförsörjande på el under större delen av året, med en tämligen blygsam areal av solceller. Det räcker till kylar, frysar och hushållsel.

När Eva visade mig sin elanläggning slog mig tanken att på Lillhärjåbygget möts det uråldriga och framtidens Sverige under samma ladutak.

De förnybara energikällorna som exempelvis sol och vind har fram till nyligen dragits med en stor akilleshäl. De kan producera massor av el, men när vinden mojnar och oväder skärmar av solen sinar tillgången. Det har gjort det omöjligt att ha en alltför stor andel förnybar energi i den svenska energimixen. Fluktuationen i energi från dessa energikällor har dessutom utgjort en fara för stabiliteten i hela energisystemet.

Gordisk knut på väg att lösas

Jag pluggade vindkraft under en termin för många år sedan och fick då lära mig att effektiv energilagring var den gordiska knuten som var tvungen att lösas för att vi skulle kunna ha en helt förnybar energi­försörjning. Nu, 15 år senare, är vi betydligt närmare lösningen – dock utan några Alexanderhugg. Lösningen slipas fram genom att ingenjörer, samhällsbyggare, innovatörer och entreprenörer samverkar i det intrikata spel som stavas samhälleliga framsteg.

Batteritekniken har gjort stora framsteg, vilket en viss herr Musk populariserat och byggt enorma börsvärden på med sitt Tesla. Nu görs miljardsatsningar på batterifabriker. Northvolt är bara ett exempel. I exempelvis Holland och Wales har Vattenfall megabatterier kopplade till vindkraftsparker. Det finns stora fastighetsägare som är i färd med att använda batterier i beståndet för att minska sårbarheten och förbättra sin egen ekonomiska kalkyl.

Att framtiden kommer att hand­la om att samla i ladorna även när det kommer till elförsörjning är inte längre en utopi, utan sannolikt. Det visar bil­industri och kraftproducenter och inte minst Eva Eriksson på Lillhärjåbygget. Hon fortsätter att handmjölka sina kor, hässja sitt hö ... och samla sin egen el.

Mattias de Frumerie

Formgivare

mattias@byggindustrin.se

Ämnen i artikeln:

solpaneler

Dela artikeln:


Få nyhetsbrevet som ger dig bäst koll på byggbranschen

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.