Hur stora klyftor kan vi leva med?

Eftersom min far var obemedlad väg- och vattenbyggnadsingenjör tillbringade familjen merparten av mina första tio levnadsår utomlands.

Tre av dessa bodde vi i Indien. Jag kommer att tänka på de åren när jag i samband med förberedelserna för ett kommande projekt om den nya eliten hittar ett klipp om hur franska forskaren Thomas Piketty använder antalet tjänare som metafor för hur inkomstskillnaderna förändrats.

I Indien var mina föräldrar påtvingade sju anställda i hushållet, allt från chaufför till toalettstädare. Min mamma avskydde rollen som husfru så mycket att hon sedan vägrat ta hjälp med någonting, inte ens snöskottningen på ålderns höst.

Permanent överklass

Pikettys stora insats är han att visade att det gick att kartlägga de rikas andel av den totala inkomsten, det vill säga klyftor, långt tillbaka i tiden. Men det som väckt mest uppmärksamhet är hans tes att låg beskattning av kapitalvinster är av ondo eftersom det bäddar för en ny permanent överklass, familjer som i fortsättningen kan leva på avkastningen och ägna sig helhjärtat åt att bli ännu rikare. Och åt att köpa sig service, kanske inte som i Indien men som förr i världen, ”Upstairs and Downstairs”.

Min mamma fnyser åt utvecklingen. Många bekymrar sig för den ökade polariseringen. Fram tonar bilden av ett klassamhälle från förr, med en förutbestämd elit som har makten och lever gott, och alla andra som får foga sig och knyta näven i fickan.

Men frågan är om oron är befogad, eller önskan om högre kapitalskatter. Forskningen visar nämligen också på riskerna med kapitalvinster.

I Frankrike toppade de rikaste tio procentens andel i mitten av 1930-talet, i Sverige 1916. Sedan faller kurvorna som stenar, i Sverige under 1920-talets djupa kris, i Frankrike i samband med depressionen och andra världskriget.

Klyftorna har åter börjat vidgas

Sedan har skatter och regleringar av ägandet inneburit att det dröjt till början av 1980-talet innan klyftorna åter börjat vidgas. Fortfarande är de rikas andel mycket mindre än för hundra år sedan. Förmögenheterna är mer spridda. Bara den allra rikaste procenten sticker på allvar ut. Och samma faktorer som satt fart på förmögenhetsbyggandet – avreglering, ny teknik och fallande ränta – har med jämna mellanrum ställt till med kriser som ritat om kartan över eliten. Snart är det kanske dags igen.

Någon återgång till det aristokratiska livet för hundra år sedan har heller inte synts till. År 1914 var fem procent av den franska arbetskraften sysselsatt som hushållerskor, betjänter och liknande. Efter kriget föll andelen till en procent. Där har den förblivit.

Modernare elit

Fram tonar alltså bilden av en modernare och mer föränderlig elit än förra gången det begav sig. För att förstå den krävs mer än data över hela gruppens andel. Vad har den nya eliten för bakgrund och hur tecknas bilden av den? Hur beständiga är dess förmögenheter? Vilken nytta har deras risktagande gjort? Kapitalvinster är ju en följd av ägande. Sådant behövs också.

Och sedan, förutsatt den kunskapen, vilka skillnader står vi människor ut med? Definitivt inte sju tjänare men väl en och annan Spotifymiljardär?

Torun Nilsson