Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Fredag10.07.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Krönika

I de tomma gesternas tid

Poängen med att läsa på universitet är att tvingas konfrontera andra uppfattningar.

Publicerad: 11 Maj 2017, 04:00


Jag har alltid älskat universitet: miljöerna, människorna, öppenheten, alla lager av kunskap. Men något har förändrats.

När jag i början på 2000-talet hoppade på en kurs i litteraturvetenskap på Stockholms Universitet slogs jag av med vilken självklarhet en del unga studenter förkastade verk som de uppenbarligen inte hade läst, eller i vart fall inte brytt sig om att reflektera över. Åtskilliga av dem var oförmögna att diskutera verken på litteraturlistan per se, med en blick utifrån. Ibland misstänkte jag att de alls inte läst utan nöjt sig med utdrag ur ”Allt du behöver veta om världens klassiker på fem minuter”.

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Men jag tänkte att det kanske var en generationsfråga; en dubbelt så gammal tants gnäll över de unga.

Lite senare har jag förstått att en del studenter protesterar mot verk som tas upp på litteraturlistorna. Curlade studenter vill inte läsa sådant som kan väcka anstöt, som går deras värderingar emot. Och jag undrar vilka verk som skulle ha klarat sig från min litteraturkurs: Homeros? Nej, mord, blod och hor. Sofokles? Incest! Nabokov? Pedofili. Strindberg? Klass- och kvinnoförakt. Conrad? Kolonialt förtryck. Cervantes? Drift med psykoser.

Själva poängen med att läsa på universitet, kan man ju tycka, är annars att tvingas konfrontera andra uppfattningar, andra idéer; att argumentera, kritisera, reflektera för att vidga både sinnen och medvetanden. Men nu tycks man inte ens vilja det.

För en tid sedan fick jag i uppdrag att hålla i ett samtal med EU-kommissionären Cecilia Malmström vid Malmö Högskola. Inbjudan välkomnade alla och envar till en medborgardialog om EU:s framtid. En och en halv timme hade avsatts för diskussion.

Vi hade nätt och jämnt hunnit upp på scenen innan två grupper formerade sig framför oss. En bestod av muslimska kvinnor med plakat. Den andra av studenter som vecklade ut en banderoll, lade sig på golvet och knäppte på en bandspelare på hög volym. Viss förvirring uppstod. Grupperna var inte synkroniserade. Det blev oklart vad de ville. Till slut härsknade publiken till.  Efter ett tag marscherade demonstranterna ut ur lokalen.

Där och då tyckte jag aktionen var mest fånig. I efterhand har jag blivit mer bekymrad. Om man bjuds in till dialog – går man då dit med en bandspelare, kapar mötet och tystar alla andra? Om man välkomnas till samtal – viftar man då med plakat för att sedan marschera ut? Och när det hela äger rum på en högskola – vad har man då förstått av universitetet som arena för intellektuellt utbyte och förkovran, för det demokratiska samtalet?

När demonstranterna lämnat blev diskussionen riktigt bra. Det hade varit spännande att få ta del av studenternas synpunkter. Men Malmströms vädjanden att de skulle stanna och diskutera förklingade ohörda. De var inte intresserade. De ville inte argumentera. De ville inte möta några andra uppfattningar. Därför blev deras demonstration en tom gest, ett jippo, en personlig egoboost. Det är talande för vår tid – och mycket, mycket illavarslande.

Pernilla Ström

Dela artikeln:

Få nyhetsbrevet som ger dig bäst koll på byggbranschen

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.