"I Oslo engagerar sig alla i den gode byen"

Häromveckan var jag i Oslo, en av de snabbast växande städerna i Europa jämte Stockholm, där utbyggnaden av centrum är det största byggprojektet någonsin i Norge.

Slående var hur urbaniseringen enga­gerade invånarna. Alla pratade om den, och då menar jag alla från första till sista mötet. Servitörer på krogarna berättade hur trädgårdarna ska lyftas upp på taken, taxichaufförer beskrev varje byggarbetsplats som passerades.

Folk med arbetsplatser på kontor i nya schangdobla förorter lovprisade sina stadsdelar såsom folk brukar göra om de platser de har kommit att bo eller knega på. Bygga högre, bygga tätare var på var mans och kvinnas läppar och rymde stolthet, oro, spänning framtidstro och rädsla.

Till och med teveprogrammet som blippade upp vid första tryck på fjärrkontrollen på
hotellrummet handlade om detta. Programmet på Norsk Rikskringkasting borrade in sig på ”bokvalitetsresan” och gav röst åt en önskan om bevarade trivselfaktorer, om att staden skulle få utvecklas i sitt eget tempo, ge rum för människorna och gamla hus integreras med nya.

En av de tongivande i programmet var arkitekten Peter Butenschøn. Han sa några roliga saker, som att dagligvaruhandel är ekonomiska transaktioner medan shopping är kultur och social samvaro, och att hus lever frodigast i trottoarplanen där gatulivet tilldrar sig. Mest framförde han farhågor för att dialogen om hur det ska byggas inte spänner i tillräckligt vida cirklar mellan politikerna, folket, byggherrarna, arkeologerna och landskapsarkitekterna.

”Stadens själ står på spel”, sa han, det törs jag citera för det hann jag anteckna. Lite överraskande var hans önskan om en uppskruvad debatt och intresse från vanligt folk. Jag trodde att det var precis det jag hade bevittnat tidigare på dagen, ett lokalsamhälle där invånarna engagerar sig, i mycket högre grad än i Sverige.

Ing-Cathrin Nilsson