Elin Bennewitz: Ibland är de sämsta tiderna också de bästa tiderna

Vi är närmar oss årets mörkaste tid. Jag vågar påstå att de mörka vintrarna varit en prövning för oss nordbor ända sedan Skandinavien först befolkades för en sisådär 10 000 år sedan. Men vi har härdat ut. Vi har lärt oss att samla kraft – och mat – under de ljusa månaderna för att klara oss till våren.

Jag har återkommit till tanken på de tidigare generationerna flera gånger den här hösten. Utmaningarna de stod inför och överflödet vi själva vant oss vid. Min mormors mor var så fattig att hon inte hade möjlighet att behålla sina barn hos sig. Vad spelar en saftig elräkning för roll i det perspektivet?

Sverige är på väg in i en lågkonjunktur. Vi vet ännu inte hur djup eller långvarig den blir. Jag har under hösten pratat med många i byggbranschen som minns 1990-talskrisen. Det var mörka år. Men de flesta återkommer till den hoppfulla, strävsamma tanken att branschen helt enkelt arbetade sig igenom krisen.

För när det gäller Putins anfallskrig i Ukraina, den nedmonterade klimatpolitiken och fascismens landvinningar i västvärlden finns ingen inneboende cyklicitet att hämta tröst från

Så småningom vänder konjunkturen uppåt igen. Den gjorde det på 1990-talet och det kommer den att göra den här gången också. Tills dess får vi härda ut och hoppas att vi hunnit bygga upp reserver under den goda tiden vi har i ryggen. Alla har förstås inte varit så pass förutseende. Och somliga har inte haft tillräckligt stora marginaler för att klara det, även om det velat. Det gäller företagen, såväl som individerna.

Vi får ställa in oss på fler varsel och konkurser. Men vår gemensamma välfärd borde kunna trygga att varje enskild människa får sina grundläggande behov tillgodosedda. Vi får hålla modet uppe. Och passa på att fira ordentligt när tillfälle ges. En byggstart. Ett projekt utan allvarliga olyckor och tillbud. Allt bra som fortfarande händer ute i branschens byggen och kontor.

Firat för att hålla humöret uppe har vi också gjort i alla tider. För att klara vintern firar vi vintersolståndet. Visst, idag pratar vi om julafton, jesusbarnet och lucia, men det handlar, precis som midvinterblotet, och äldre traditioner innan dess, om att markera att eländet har ett slut. Vi vet att den mörka årstiden går över, precis som lågkonjunkturen. Det är bara att härda ut.

Läs även: JM:s okända förflutna – så gick det till när de blev en ledande bostadsutvecklare

När våren kommer har vi i bästa fall också hunnit fundera över vilken riktning vi vill ta framöver. Kanske implementerat några nyårslöften? Eller en ny affärsplan? För ibland är de sämsta tiderna samtidigt de bästa tiderna. Det är då vi inser att vi inte kan fortsätta som vanligt. Vi tvingas till smärtsamma uppbrott och kreativa lösningar.

Det resonemanget är också något som de flesta av dem som jag intervjuat om 1990-talskrisen har återkommit till. Och det hjälper mig när jag tänker på de omständigheter som gjort den här hösten mörkare än vanligt. För när det gäller Putins anfallskrig i Ukraina, den nedmonterade klimatpolitiken och fascismens landvinningar i västvärlden finns ingen inneboende cyklicitet att hämta tröst från.