"Individuella kontrakt behövs"

Snart startar löneförhandlingarna. Grundfrågorna är: Hur höga löner kan företagen betala? Hur mycket kan lönerna öka?

Förr var löneavtalen helt centrala. En liten grupp herrar (kvinnor fick inte vara med) från LO och arbetsgivarföreningen SAF satt på SAF:s huvudkontor vid Blasieholmen i Stockholm och förhandlade om lönerna för nästan alla i landet. Förhandlingarna fortsatte alltid till strax efter midnatt, ty då utlöstes dubbla nattraktamenten för alla från LO.

Topporganisationernas chefekonomer Edgren (TCO), Faxén (SAF) och Odhner (LO) försökte i EFO-utredningen räkna ut löne­ökningsutrymmet. De fann att det bestämdes av produktivitetsökningen plus/minus prisutvecklingen för svenska varor på världsmarknaden.

LO-ekonomen P-O Edin gjorde om räkne­övningen, och kom fram till att lönerna kunde öka med 3 procent – det vill säga det heliga talet tre; vi har det från kyrkomötet i Konstantinopel 381 som fastställde formeln för treenigheten.

Problemet med både EFO-rapporten och P-O Edins räkneövning är att de utgick från att både företagen och löntagarna är homogena grupper. Priser och produktivitet ökar lika mycket för alla företag.  Men så enkel är inte världen. Vissa företag pressas av konkurrensen, andra behöver öka lönerna för att få viktig arbetskraft. Produktivitetsökningen varierar mellan olika branscher och företag. Prisförändringarna bestäms av konkurrenternas tekniska framsteg, konsumenternas smak och betalningsvilja – alltså faktorer som ständigt förändras. De interagerar med varandra. Förmodligen förändras också interaktionsmönstren. Kan vi göra exakta 3-procentsprognoser på utfallet? Omöjligen.

En enkel analys leder till två metoder för en lönebildning som tar hänsyn till verkligheten.

Först: Produktiviteten bestämmer, delvis, utrymmet för löneökningar. Alltså bör löneförhandlingarna utgå från förra årets produktivitetsökning.

Sedan: Marknadsekonomin arbetar med kontrakt. Alla aktörer ingår kontrakt med varandra. Kontraktsrätten är ett fundament för en ekonomi styrd av individuella rättigheter. Vad vi saknar i svensk lag är individuell kontraktsrätt – det vill säga en grundlag som säger att individen A har rätt att ingå kontrakt med individen eller företaget B, och att organisationen C inte får bryta denna rätt.

Med individuell kontraktsrätt kan lön och arbetsvillkor kopplas till individens kompetens och företagets betalningsförmåga. Det skulle radikalt öka möjligheten för ungdomar och invandrare att få arbete. Men facket vill behålla sin makt. Vad är viktigast?

Nils-Eric Sandberg