Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Söndag25.10.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Krönika

"Jag är inte naiv"

I krisens spår kan de omöjliga bli görligt, skriver Pernilla Ström.

Publicerad: 28 Oktober 2015, 09:44

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.


Ämnen i artikeln:

bostadsmarknadbostadsutvecklingflyktingpolitik

Finansminister Kjell-Olof Feldt konstaterade en gång hur svårt det var att få igenom sådant som faktiskt behövdes men få ville ta tag i: ”När något är ekonomiskt nödvändigt är det ofta politiskt omöjligt, när det är politiskt möjligt är det ofta för sent.”

För svensk del krävdes en rejäl kraschlandning i början av 1990-talet för att en rad reformer – budgetdisciplin, låginflationspolitik, EU-anslutning med mera – skulle kunna genomföras. Frukterna av det arbetet – starka statsfinanser och reallöneökningar – har Sverige njutit av under många år sedan dess.

Kanske står vi nu inför en ny period av reformer.

Det omöjliga kan bli möjligt

Det talas i dessa dagar mycket om flyktingkrisen. Men för Sveriges del är ”flyktingkrisen” främst en bostadskris och en arbetsmarknadskris, orsakad av de regleringar som kväser såväl bostadsbyggande som jobbtillväxt.  Och här skulle vi – i Feldtskt mening – ha behövt agera för länge sedan, med såväl slopade ränteavdrag, ändrade byggregler och sänkta trösklar in på arbetsmarknaden.

Dagens kris kan innebära att det som varit ”politiskt omöjligt” trots allt blir görligt om än något ”för sent”.  Fast till skillnad från 1990-talet finns det nu mycket som vi var och en, som privatpersoner och företagare, själva kan bistå med.

Jag har under de senaste cirka sex veckorna verkat som volontär på Malmö Central.  Jag har mött människor på perrongen. Jag har skjutsat asylsökande till Migrationsverket och boenden.  Jag har haft flyktingfamiljer hemma på gården.

Och jag har pratat förhoppningar och ambitioner. Många har varit slitna efter en strapatsrik resa. Vissa har burit sina barn i famnen i över 30 dagar. Jag har särskilt slagits av en sak: Hur de, efter alla dessa umbäranden, ändå har uttryckt så mycket ambition, så mycken vilja.  De vill komma igång, de vill bli en del av Sverige – nu!

Tekniker, doktor och fotbollsproffs

Som de tre afghanska pojkar jag skjutsade en kväll. De pratade lite engelska. Jag frågade vad de ville göra. Den förste skulle bli tekniker. Den andre ville läsa till doktor. Och den tredje utbrast glädjestrålande: ”I am a football-player. I’m gonna play for Sweden in national team!”

Jag tror att det sätt på vilket vi möter dessa människor, hur vi förvaltar deras ambitioner, kommer att bli avgörande för hur Sverige utvecklas under de närmaste 20 åren. Så låt oss göra en insats. Ta kontakt med ett boende.  Adoptera en flykting. Bjud in till ett arbetsplatsbesök. Erbjud en praktikplats. Det finns inget bättre sätt för en nyanländ att lära sig svenska än att vara bland svenskar. Det finns ingen snabbare väg till integration än att komma in i ett lokalt nätverk.

Jag är inte naiv. Ett varmt hjärta behöver kombineras med ett kyligt förstånd. Men hjälps vi åt och gör det här rätt, då kommer det att kunna bli storartat!

Pernilla Ström

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Få nyhetsbrevet som ger dig bäst koll på byggbranschen

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.