Elin Bennewitz: Jag går vilse i tiden

Timmarna, dagarna, åren går men jag får inget grepp.

För mig har arbetslivets våndor och glädjeämnen stått på paus det senaste året. Nu är föräldraledigheten slut och jag är tillbaka på kontoret. När jag kliver in genom dörren känns det som att stiga in i ett liv jag för länge sedan förlorat. Efter några timmar känns det som om jag varit borta i en vecka, högst. Så kommer jag hem och börjar plocka legobitar från golvets aldrig sinande källa. Där känns det som om jag fört samma kamp sedan tidernas begynnelse.

På jobbet är kalendern för en gångs skull tom. Det kan jag tacka föräldraledigheten för. Nu ska jag boka möten och reportageresor. Men vad ska jag skriva om? Hur ser byggbranschen ut 2022?

Jag har följt och bevakat branschens utveckling sedan 2008. Allt har förändrats, tänker jag först. Nej, det är sig likt, tänker jag sen. Jag ser en ny rapport från Fair Play Bygg. Den visar att arbetslivskriminalitet är ett fortsatt stort problem för branschen. Skattebrott, arbetsmiljöbrott och penningtvätt är de vanligaste brotten inom byggbranschen. Det förekommer också att utsatta människor exploateras. Det är till exempel svarta löner på 20 kronor i timmen och asbestsanering utan adekvat skyddsutrustning. Det här har jag hört förr, tyvärr.

Läs även: Skanskamedarbetare: Kriminalitet förekommer på alla svenska byggarbetsplatser

Jag kikar på Boverkets sajt och ser att miljöindikatorerna visar att utsläppen av koldioxid från byggverksamhet ligger stabilt. Utsläppen har med andra ord inte minskat sedan mätseriens start 2008. Så fortsätter det. Återvinningsgraden av byggavfall är fortsatt låg. Branschen kämpar ännu med kompetensförsörjningen och får finna sig i att hamna långt ner på listan när olika branscher rankas efter grad av digitalisering.

Det är valår. Några argumenterar för rotavdrag. Några emot. Några argumenterar för hyresreglering. Några emot. Samma frågor som för fyra, åtta, tolv år sedan. 

Det är sig likt, tänker jag.

Nej – allt har förändrats, tänker jag samtidigt.

Jag ser att Linköpings universitet startar en ny masterutbildning i digitaliserat byggande för att fylla en kunskapslucka i branschen. Jag vet att det sedan årsskiftet finns lagstadgade krav på att redovisa klimatpåverkan från nybyggnation. Det kändes avlägset, ja rent av otänkbart, 2008.

En strid ström av begrepp som kändes främmande för tio år sedan, men som vi nu svänger oss hemtamt med.

Det finns också ett mål för återvinning av byggavfall. Låt vara att branschen missade målet på 70 procent återvinning 2020 och ligger kvar kring 50 procent återvinning. Det finns i alla fall en riktning utstakad.

Så fortsätter det. Med ID06-kort, klimatdeklarationer, contech och attefallshus. En strid ström av begrepp som kändes främmande för tio år sedan, men som vi nu svänger oss hemtamt med.

Visst är resultaten av branschens slit inte alltid vad vi önskar. Men jag vet att om jag gör ett reportage från en byggarbetsplats i dag, då får jag en säkerhetsgenomgång, jag får skyddsglasögon, väst, skor, hjälm, handskar, hela baletten. När jag började traska runt på byggen 2008 fick jag oftast en hjälm på huvudet. Mer var det inte.

Går förändringarna fort eller långsamt? Jag får inget grepp.