Kajsa Hessel: Om du hatar denna krönika får du kaffe

Å ena sidan älskar jag distansarbetets alla fördelar. Det säger jag både som anställd (där jag kan sitta i viktiga möten med en katt i knät, hembryggt kaffe och lediga barn intill) och som arbetsgivare (där vi kan rekrytera människor från hela Sverige – ja, från hela världen!).

Å andra sidan är jag lite rädd för nackdelarna. För vad händer om vi slutar mötas på riktigt? Om alla spontana, oväntade samtal försvinner?

Kicki Björklund, vd på Bostadsbolaget, sa en gång till mig att det är i mellanrummen det sker. Det där skämtet man får ta del av på väg till kaffemaskinen på kontoret. Samtalet i tvättstugan, med medresenären på bussen eller med barnet som har tappat en vante i pulkabacken. Sådant som gör att man blir en del av den kedja av människor som tillsammans bildar vårt samhälle, som gör att vi får kontakt med något annat än det som liksom redan är upparbetat i våra liv. Visst måste det träna vår empati? Vår förmåga att förstå hur det är att vara någon annan än just jag?

Det är otäckt att tänka sig ett samhälle där de mellanrummen inte längre finns.

Draget till sin spets vet vi hur farligt det kan bli när en människa isolerar sig med internet som enda vän. Jag tänker till exempel på det fruktansvärda dådet i Almedalen 2022. När ett hat får växa oemotsagt, då kan det sluta i katastrof.

Det är otäckt att tänka sig ett samhälle där de mellanrummen inte längre finns

För några år sedan trendade hashtaggen #jagärhär i sociala medier. Det var ett initiativ för att bemöta hat och hot på internet, i kommentarsfält och olika forum. Att vara den enda som säger ifrån är jobbigt, men med hjälp av hashtaggen bildades ett nätverk som slöt upp och hjälpte till. Syftet var, med kampanjens ord, att ”förändra samhället – en kommentar i taget”.

En liknande idé beskrev den danska politikern Özlem Cekic i ett TED-talk från 2018. I sin kvartslånga dragning Why I have coffee with people who send me hate mail (googla om du missat den) berättade hon om #dialoguecoffee, som gick ut på att träffa personer som hade fyllt hennes mejlkorg med hat. Efter hundratals möten kunde hon konstatera att alla hade en sak gemensamt: de tyckte att felet låg hos andra. Det var politikerna, myndigheterna eller medierna som behöva ändra på sig. Det var ”de andra”, inte de själva, som var fördomsfulla och hatiska. När hon frågade vad de själva kunde göra åt saken blev svaret defensivt: ”Jag? Jag har ju ingen makt. Jag kan inte påverka någonting.”

Som invandrare i Danmark hade Özlem Cekic känt exakt samma underlägsenhet (även när hon varit en mäktig politiker). Men i sitt TED-talk slog hon fast en vacker sanning: att vi alla har makt och inflytande där vi är. Varje person har inflytande på andra. De som hade skickat hatmejl till Özlem Cekic, de hade ju uppenbarligen haft makt att påverka henne. Vi får därför aldrig underskatta vår egen potential, betonade hon. Vi måste bara välja hur vi vill använda den.

Och att samtala med varandra är det bästa verktyget som finns.

I våra digitala liv – inklusive våra arbetsliv – är det här bland det viktigaste att hålla koll på, tror jag. Att vi lyckas hitta nya sätt att möta människor utanför vår närmaste krets. Att vi fortsätter prata med varandra, på riktigt (vilket ju också kan göras online).

Som individer har du och jag en stor möjlighet, och ett stort ansvar, att påverka andra genom samtalets kraft. Genom samtal kan vi få samsyn, även när vi är oense. Genom samsyn kommer handlingskraft, och endast det som görs blir ju gjort.

Eller låter jag knäpp? Har du nu läst ända hit och håller inte med om ett enda dugg? Hör av dig, så tar vi en kaffe.

Kajsa Hessel, vd, Svensk Byggtjänst