Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Onsdag12.08.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Krönika

Andreas Jennische: "Livet före vattenpasset"

Andreas Jennische minns när trädäcksbygget blev svårt på riktigt.

Publicerad: 22 Oktober 2019, 08:34


I somras skred jag äntligen till verket för att genomföra det bygge som jag skulle ha gjort redan för två år sedan: ett trädäck vid sommartorpets gavel. Inget schabrak på pålar med höga räcken, utan ett lågt golv några decimeter över marken. Den sluttande och döda rabatt som tagit ytan i anspråk i decennier gick ändå inte att använda till någonting. Dessutom råkade just den platsen erbjuda den bästa kvällssolen.

Allt talade för att det här var rätt tid att sätta i gång. Vädret var normalt svenskt sommarväder, inte sjukligt varmt som 2018. Och barnen hade kompisar på besök, varför de roade sig ovanligt bra på egen hand.

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Jag hade fått ett lass med rivningsvirke av mina föräldrar, fina gamla golvplankor, så jag skulle inte ens behöva köpa allt material. Jag hade inga ursäkter för att skjuta upp det längre. För att jaga bort det sista tvivlet pratade jag igenom bygget med min sommargranne och sommarkamrat Mathias. Han kan allt om snickeri och bygg och sprider lugn omkring sig vart han än går.

”Lägg byggtimmer i botten”, sa han, ”och så på med plank. Du kan lägga ut en duk som stoppar växtlighet och lite sten också”, fortsatte han. ”Det är enkelt och stadigt.”

”Okej!” sa jag. ”Det här blir ju lättare än jag trott.”

Grävningen var jobbig men innebar inga problem. Att köpa byggtimmer kostade visserligen lite mer än jag räknat med men passade perfekt i lånesläpet, ett exempel på en liten sak man måste få glädjas över som nervös amatör.

Några dagar senare hade jag kommit till momentet när det var dags att lägga ut byggtimret över den tillplattade ytan, med jämna mellanrum och med gamla stenplattor som stöd undertill.

Det var då det blev svårt på riktigt. Hur skulle jag få det rakt? Tio tjocka timmer som ska ligga vågrätt var för sig – och dessutom hamna på samma höjd som övriga nio. Första gången gick jag på ögonmåttet. Tyckte själv att det såg väldigt bra ut tills jag backade några tiotals meter och betraktade allt på håll. Herre vad snett! Därefter gjorde jag riktmärken i fasaden och kröp omkring med en bräda och mitt lilla vattenpass för att få allt att stämma överens. Jag svor och flyttade stenar och svor och flyttade timmer och lyckades tills slut få allting åtminstone så rakt att jag skulle slippa skämmas inför framtida middagsgäster.

Jag hade använt ett alldeles för litet vattenpass, men ändå ett vattenpass. Hur gjorde man förr? började jag tänka. Hur fanken har man kunnat bygga historiska monument, kyrkor och slott utan vattenpass och moderna mätverktyg? Lodet är ju ett givet hjälpmedel. En tyngd i ett snöre hänger alltid lodrätt. Men vågrätt?

Jag började googla och ställa frågor på sociala medier. Jag fick ett mycket bra svar via bibliotekens svarstjänst Bibblan svarar. Före vattenpasset, som uppfanns på 1660-talet men som började användas på bred front först på 1800-talet, användes förutom glas och flaskor med vatten en så kallad lodmall – där ett lod hänger i ett snöre från toppen av en liksidig triangel. Det var ett vanligt förekommande instrument bland murare, stenhuggare och snickare. Så smart!

Jag slutförde mitt bygge med känslan av djup respekt för historien och den yrkeskunskap som gått i arv från generation till generation. Med dagens moderna verktyg blev mitt trädäck helt okej. Nedslängd i dåtiden hade jag varit komplett värdelös.

Andreas Jennische

Nyhetschef

andreas.jennische@byggindustrin.se

Dela artikeln:

Få nyhetsbrevet som ger dig bäst koll på byggbranschen

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.