Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Krönika

Planekonomi för löner

Nils-Eric Sandberg ser problem med fackens "extrema syn på jämlikhet".

Publicerad: 24 november 2016, 09:30

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Facken kräver 2,8 procents lönelyft. Näringslivet säger att det är för mycket. Vem har rätt?

Det rimliga svaret: det vet vi inte. Det är kanske för mycket för en del företag, kanske för lite för andra.

Fel utgångspunkt

Problemet med den svenska lönebildningen är att facket vill ha samma lönelyft för alla företag. Så har det varit i decennier. I decennier satt några toppfigurer i LO och SAF och förhandlade om lönerna för hela industrin. EFO-rapporten försökte räkna ut vilket lönelyft alla skulle ha. LO-ekonomen P-O Edin gjorde om kalkylen och kom fram till att alla löner skulle öka med det heliga talet 3 procent.

De här resonemangen, liksom dagens krav från facket, utgår från att näringslivet är helt homogent: alla företag har exakt samma lönsamhet, samma priser på världsmarknaden, samma produktivitetsutveckling.

Men den här premissen stämmer inte med verkligheten. Företagen arbetar i en värld där produktivitet, konkurrensvillkor, teknik, lönsamhet, alltid förändras, mellan och inom olika branscher. Det är inte möjligt att i förväg räkna ut vilka löneökningar olika företag orkar eller behöver betala. Marginalen för löne­ökningen kan bara fastställas i efterhand, då företagen kan ha beräknat förändring av produktivitetsökning och försäljningspriserna.

Extrem syn på jämlikhet

I en marknad som styrs av internationell konkurrens och ständig teknisk förändring varierar lönebetalningsförmågan alltid mellan olika företag. Det blir därmed orimligt att ha en fast löneökningsprocent för alla företag. Lönerna måste sättas i företagen. Beroende på konkurrensvillkor måste vissa företag sänka lönerna, andra höja lönerna för att kunna attrahera viktig arbetskraft.

Fackens krav på samordnade löner är en reflex av deras extrema syn på jämlikhet. Rudolf Meidner, LO-ekonomen bakom löntagarfonderna, förklarade i flera intervjuer att alla människor ska ha exakt samma lön, oberoende av utbildning och arbetsinsats. Men verkligheten är inte så homogen som Meidner ville. Om företag med helt skilda villkor ska kunna sätta lön efter den egna situationen måste vi ha en flexibel lönebildning. Lönerna ska inte styras som i en sovjetisk planekonomi utan bestämmas i företagen.

Fackets invändning blir: Med ett sådant system förlorar vi vår makt över löner och företag.

Visst. Men vad är viktigast: en lönebildning som bevarar sysselsättning och befordrar tillväxt, eller fackets överhöghet?

Nils-Eric Sandberg

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Få nyhetsbrevet som ger dig bäst koll på byggbranschen

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.