Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Krönika

"Robur et securitas?"

Riksbankens penningpolitik fyller Nils-Eric Sandberg med förundran.

Publicerad: 27 januari 2017, 09:30

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Hinc robur et securitas – det är latin och betyder ”Här är styrka och trygghet”. Det var riksbankens devis och fanns tryckt på alla sedlar tills inflationstakten kom upp till 13 procent.

Den tyske filosofen Immanuel Kant skrev en gång: Två ting fyller mig med förundran: stjärnhimlen ovanför mig, och samvetets röst inom mig. Jag vill för egen del lägga till ett tredje fenomen: riksbankens penningpolitik.

Svåraste krisen i modern tid

1921 drabbades svensk ekonomi av den svåraste krisen i modern tid. BNP föll 11,9 procent, året därpå med 5,3 procent. Arbetslösheten gick över 20 procent. Mitt i denna chock höjde riksbanken räntan våldsamt – vilket gjorde allt värre. Riksbankschefen, med det passande namnet Moll, trodde på tysk seger i första världskriget och placerade valutareserven i tyska riksmark och statsobligationer.

Riksbankschefen Mats Lemne införde i början av 1950-talet en extrem reglering av all kreditgivning. Räntorna sattes i praktiken av finansdepartementet. (En utmärkt sammanfattning finns i Werin, red: ”Från räntereglering till inflationsnorm”, SNS.)

Den penningpolitiska dogmen var fast växel-kurs – det vill säga kronans värde fixerades vid andra valutor (utom när vi devalverade). Jag försökte beskriva skillnaden mellan fast och flytande växelkurs så här. Vi utgår från en hund. Flytande växelkurs innebär att hunden står stilla och viftar på svansen. Det vill säga när ekonomin kommer i otakt med omvärlden tar vi upp skillnaden i växelkursen. Fast växelkurs innebär att någon tar ett fast grepp om svansen och viftar på hunden. Följden blir vanligen fall i produktion och sysselsättning.

Ett experiment i skala 1:1

Ledningen för riksbank och finans­departement var fast i tron på fast kurs. Per Åsbrink var överstepräst i kursdogmen. En gång höjde han räntan utan att först fråga finansdepartementet (räntekuppen 10 juli 1957). Finansministern Gunnar Sträng blev ursinnig – hans vanliga sinnestillstånd. Riksbanksstyrelsens ordförande Per Eckerberg tvingades avgå. Men Per Åsbrink fick sitta kvar; han hade primitiva uppfattningar om ekonomi vilket Sträng uppskattade.

Bengt Dennis försvarade en oförsvarbar växelkurs med att höja räntorna extremt från 1989. Följden blev realräntor på 15–20 procent – finansiella strypsnaror på hushåll och företag. Rader av konkurser, 350 000 personer miste jobbet.

Nu är kursen flytande, vilket innebär att vi har marknadspris på pengar. Men dagens riksbankschef har infört minusränta, ett ekonomiskt experiment i skala 1:1. Hur det går vet vi inte – än.

Nils-Eric Sandberg

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Få nyhetsbrevet som ger dig bäst koll på byggbranschen

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.