"Sverige behöver investerarmod"

Ända sedan jag för 15 år sedan skrev Makten över Ericsson har mitt hjärta klappat lite extra för telekomjätten och för svensk forskning och utveckling. Utgångspunkten för boken var visserligen inte Ericsson, utan makt och ägande när krisen slog till. Men jobbet gav mig fördjupad förståelse för betydelsen av risktagande.

Därför blev jag missmodig när jag i förra veckan läste forskaren Henrik Glimstedts varning om hur dyrt det är att hänga med i utvecklandet av 5G, och hur små Ericssons chanser därmed är att klara den kampen (SvD). Den hätska debatten om personer inger heller ingen framtidstro.

Kräftgång på börsen

När börskursen går kräftgång orkar inte huvudägarna försvara de stora satsningar som krävs, inte på samma sätt som makthavarna i privatägda kinesiska huvudkonkurrenten Hua­wei som inte behöver ta hänsyn vare sig till fondförvaltarnas kortsiktighet eller allmänna västerländska krav på transparens.

Om Ericssons huvudägare har misslyckats blir det en stor förlust för Sverige. Säljs bolaget försvinner raskt mycket av den lokala kraften.

Men ännu värre är den förändring som Ericssondramat sätter i blixtbelysning, nämligen hur den snabba tekniska utvecklingen överhuvudtaget gör det allt svårare för ett litet land att hävda sig. Ju högre tempo desto större risk att satsa fel, problematiskt för en hemmamarknad på tio miljoner.

Höjer risknivån

I Ericssons fall är det ”the internet of things” som höjt risknivån kraftigt. När 5G slår igenom och industriflöden kan kopplas upp flyter telekom och IT ihop. Med ens slåss Ericsson om förädlingsvärdet med konsumentvana jättar som Microsoft, Apple och Google vilka har stor hemmamarknad och mycket gott om pengar, det vill säga helt andra möjligheter att ta risker.

Telekom är inte det enda exemplet på detta. Ett annat är höghastighetstågen som regeringen just tagit beslut om. Dilemmat med infrastruktur är visserligen gammalt. Bara några decennier efter att Göta Kanal grävts färdigt slogs den ut av järnvägen. Inlandsbanan visade sig redan från början vara en felsatsning när ångbåtar drog trafiken till kusten medan snabbtågen mellan Stockholm och Göteborg i dag känns självklara. En del satsningar går hem, andra gör det inte.

Vem vågar då?

Med de nya höghastighetstågen lockar å ena sidan möjligheter att lösa aktuella problem på arbetsmarknaden och med integration och kreativitet. Å den andra rusar utvecklingen av självstyrande bilar, alternativ transportteknik som Elon Musks hyperloop (vakuumkraft), jobbrobotar och virtuell teknik. Frågan är inte bara hur vi kommer att vilja förflytta oss i framtiden utan också om. Vem vågar då binda flera hundra miljarder kronor?

Så där kan man hålla på. Exemplen kan bli många fler. Ska ett litet land som Sverige orka hänga med i detta nya tempo krävs mod och uppfinningsrikedom.

Att debatten trots detta fortsätter att fokusera på kortsiktiga effektivitetsproblem, personer och politiska spetsfundigheter bara för att sådant är lättare att förstå, förstärker mitt missmod.

Torun Nilsson