Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Krönika

"Uppgivenheten sipprar in överallt"

Torun Nilsson reflekterar kring Brexit och presidentvalet i USA.

Publicerad: 17 november 2016, 09:25

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


”Upptagen i en annan telefon, återkommer strax”, säger den 35-åriga spanska portvakten Ramon med ett stresståligt leende. I sin andra mobil står han i kö för att hjälpa till att säga upp abonnemanget på den fasta telefonen i min mammas lägenhet i Benidorm.

Jag står bredvid och för att få kötiden att gå frågar jag hur det kommer sig att den spanska restaurangen i huset slagit igen och ersatts av ännu en brittisk som bara kan brassa korv och bacon.

”Det var bättre förr“

”Tiderna”, säger Ramon uppgivet och rycker på axlarna. Men det har väl blivit lite bättre försöker jag uppmuntrande? Med ens försvinner leendet. Det var bättre förr, när tyskarna kom med sina D-mark, säger han, då fanns det pengar att tjäna. Och när jag gör ett sista försök till samförstånd genom att börja prata om problemen med Brexit – nu lär ju de engelska restaurangerna också få det svårt – inser jag att även många driftiga tycker illa om globaliseringen. Ramon verkar, trots britternas betydelse för den spanska bostadsmarknaden och sin ungdomliga energi, tycka att engelsmännen gjort rätt i att rösta ut sig från det europeiska effektiviseringsprojektet. Själv skulle han gärna slippa euron.

I höst har media fyllts av olika teorier om Brexit och det dagsheta presidentvalet i USA. Främlingsskräck, ökad ojämlikhet, minskade manliga privilegier, rasism, rysk desinformation – förslagen har varit många när det gällt att förklara väljares oväntade sympatier. Men kvar har dröjt sig förvåning över att så många anslutit sig till de populistiska alternativen. Alla de som har arbete och inser ekonomins villkor, hur kan så många av dem vilja sätta sig på tvären mot den effektivisering och utveckling som trots allt präglar världen?

Utgick från att vi var på samma våglängd

Bättre entreprenör än Ramon är svårt att tänka sig; snabbtänkt, kreativ och tillmötesgående, skolad i byggbranschen som han är. Min mamma har han hjälpt med det mesta i Spanien, från uthyrning under sommaren till renoveringar. Han har till och med, på eget bevåg, lagt ut för hennes elräkning sedan han fångat en brevbärare med rekommenderat brev med hot om avstängning. Det hade hängt upp sig med betalningarna på banken. Aldrig har vi kommit på honom med att försöka skörta upp henne. Ramon tycks förstå ekonomins innersta förtroendefulla väsen.

Det var därför jag utgick från att vi var på samma våglängd när det gällde euron och Brexit. Men när vi står där och småpratar inser jag med ens varför det inte är så. I åtta år har den spanska marknaden stått och stampat. Kunder som min mamma har varit för få. Under tiden har en sjättedel av Ramons arbetsliv passerat, en tid när han tänkt lägga grunden för ett bra liv. I stället har han skiljt sig och kämpar numera med att hämta i skolan och få den dagliga ekonomin att gå ihop.

När konstruktiva personer ger upp

Ramon ger inte längre mycket för centralbankschefer och politiker som flänger mellan metropoler för att bädda för en avlägsen framtid. Han vill ha tillbaka den devalveringsbara pesetan för att få fart och fläkt i sitt liv här och nu.

Tankfull fortsätter jag mot stranden. När så konstruktiva personer som Ramon ger upp, hur kan det då gå?

Torun Nilsson

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Få nyhetsbrevet som ger dig bäst koll på byggbranschen

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.