Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Måndag06.07.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Krönika

Växande klyftor ger boendesegregation

Vem vet, plötsligt händer det.

Publicerad: 20 September 2018, 04:17


Plötsligt hände det: Den nationella kapitalavregleringen på 1980-talet. Pensionsuppgörelsen på 1990-talet. Borttagandet av skatterna på ägarstocken på 2000-talet. Prioriteringen av kunskap i skolan på 2010-talet. Grundläggande reformer där nackdelarna med ett gammalt system till sist, efter många decennier, blivit så uppenbara att politikerna lagt ideologierna åt sidan och ändrat sig. Och som i efterhand framstår som självklara. Kanske är det nu dags för bostadspolitiken, ännu en av de många frågor där alla vet att något behöver göras men ingen hittills orkat. Allt tycks handla om utlösande faktorer, om ”strået som till sist knäcker kamelens rygg”.

Finanssvårigheter föregick

När Kjell-Olof Feldt, socialdemokratisk finansminister i början av 1980-talet, började skissa på valutaavregleringen var det efter en lång tid av finansieringssvårigheter för de livsviktiga stora svenska exportföretagen. Finansfursten Marcus ”Dodde” Wallenberg hade till och med genomfört den smärtsamma fusionen av familjeklenoden Enskilda Banken med Skandinaviska Banken för att klara finansieringen av sfärföretagen. Men det hade inte räckt.
Pensionsuppgörelsen kom när olje- och finanskriser till slut fick politikerna att inse att det inte gick att lova förutbestämda pensioner.
Ägarskatternas långvariga negativa effekter för svenskt entreprenörskap blottlades obarmhärtigt med valutaavregleringen. Dessutom innebar den att skatterna framstod som tydligt orättvisa. Många kunde runda dem med internationella upplägg.

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Blir lågräntepolitiken utlösande faktor?

Frågan är om inte lågräntepolitiken på samma sätt blir en utlösande faktor för en bostadsreform. Grundproblemet är visserligen detsamma som förut, att det är svårt att hitta bostad i tillväxtområden, men med den låga räntan framstår konsekvenserna som groteska.
Klyftorna mellan de få välbeställda familjer, som kan hjälpa barnen in på bostadsmarknaden, och alla andra har djupnat kraftigt i takt med att lånemöjligheterna ökat och priserna rusat i höjden. Samma sak gäller gapet mellan dem som bor i städerna och på landet.
Med de växande klyftorna följer ökad boendesegregation och därmed större skillnader i till exempel skolkvalitet och utbildning. Klassresorna lär blir svårare att göra. Parallellt minskar företagens tillgång på arbetskraft, för att färre kan flytta till staden eller skaffa sig tillräcklig utbildning. Och när människor fastnar ökar polariseringen.

Hänsyn till risk för bubbla

Till råga på allt tar Riksbanken sannolikt hänsyn till risken för en bostadsbubbla i sin penningpolitik, vilket låser kronan på låg nivå och minskar omvandlingstrycket i ekonomin.
Och om det blir djup lågkonjunktur och priserna rasar kan en grupp unga kunskapsarbetare tvingas släpa på realiserade förluster under många decennier.
Övermoget för reform alltså, och kanske till sist möjligt för politikerna att lägga käpphästar och ideologi åt sidan och komma överens? Bostadsmarknaden är ovanligt svår att ta itu med, eftersom konsekvenserna så tydligt påverkar väljarnas plånböcker.
Men vem vet, plötsligt händer det. I bästa fall sätter arbetet fart redan i höst.

Torun Nilsson

Dela artikeln:

Få nyhetsbrevet som ger dig bäst koll på byggbranschen

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.