Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Måndag21.09.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Ledare

A-kassorna till Europadomstolen?

Den som blir arbetslös och är med i en a-kassa har goda möjligheter att klara sin och familjens ekonomi om olyckan är framme och jobbet har försvunnit. Att det finns system för detta är bra och rimligt. Det är också bra att systemet är utformat som en försäkring.Däremot har kassorna - med rötterna i industrialismens barndom - blivit ett rättviseproblem.

Publicerad: 9 Mars 2010, 15:10

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.


Den som är med i en a-kassa betalar en avgift till denna som ska täcka kassans administration och ger rätt till en ersättning som är dubbelt så hög som för den som inte är med i en kassa eller har hunnit arbeta tillräckligt länge för att kvalificera sig för kassans ersättningsnivåer.

Att enskilda personer omfattas av en försäkring som ger den enskilde en grundtrygghet vid arbetslöshet är också ett samhällsintresse. Vid tider av stora omställningar, när ny konkurrens förändrar förutsättningar för hela branscher som exempelvis 1970-talets varvs- och tekokriser, bidrar denna typ av trygghetssystem till att både individer och hela samhällen får möjligheter att ställa om och att anpassa sig till de nya förutsättningarna. Det har människor och kommuner fått göra i Malmö, Borås, Karlskrona och på många andra platser.

Det är detta samhällsintresse för individens ekonomiska trygghet under övergångsperioder som motiverar att det är samhället, skattebetalarna, som betalar den största delen av notan för arbetslöshetsförsäkringen.

Detta förhållande är det knappast någon som ifrågasätter.

Däremot har det politiska trycket på att förändra själva a kassemodellen ökat under 2000-talet. I valet 2006 var ett av Alliansens vallöften att göra abetslöshetsförsäkringen obligatorisk. Mer i likhet med sjukförsäkringen.

Det skulle inte bara göra försäkringen rättvisare. Det skulle tydliggöra samhällsintresset om att det är skattebetalaren som får direkta och tydliga rättigheter till ersättning vid arbetslöshet. Så fungerar inte systemet i dag.

Dagens system med a-kassor härstammar från ett helt annat samhälle från industrialismens barndom och fackföreningens första år, en tid när inga samhälleliga trygghetssystem existerade.

Att organisera sig och skapa en a-kassa för sina medlemmar var under detta skede, när 1800-talet övergick i 1900-tal, en viktig funktion som fyllde ett djupt känt behov på ett område där samhället inte erbjöd annan hjälp än fattighjälp.

Det är länge sedan. I dag tar samhället in den allra största delen av människors inkomster för att sedan betala ut dem igen till medborgarna i form av transfereringar, utbildning, sjukvård, rättsväsen, infrastruktur, kultur, försvar, pensioner, sjukpenning eller arbetslöshetsersättningar. Listan är lång.

Den som har jobb betalar normalt mer än hälften av inkomsterna i skatt för detta samtidigt som han eller hon också betalar en stor del av det som återstår som indirekta skatter, främst i form av moms. Skattebasen är på detta sätt sedan mycket länge i stort sätt allomfattande och heltäckande.

Hur passar dagens a-kassesystem in här?

Inte särskilt bra – sett ur samhällets perspektiv. Staten väljer fortfarande att gynna fackföreningsmedlemmar genom att de får högre ersättningar trots att det är skattebetalare som betalar den helt dominerande andelen av kostnaderna.

Det är inte helt osannolikt att om det här systemet skulle kunna prövas mot Europarätten och konventionen om mänskliga rättigheter så skulle det anses stå i strid med konventionen. Det finns tydliga paralleller med fällningen av svenska staten i målet om granskningsarvoden för några år sedan. I det målet ansågs oorganiserade arbetares rättigheter kränkas av att avdrag gjordes på deras löner – enligt kollektivavtal – och betalades in till Byggnads.

Men riksdagen borde – oavsett var regeringsmakten ligger rent politiskt – ta sig en funderare på hur arbetslöshetsförsäkringen faktiskt finansieras och titta på rättviseaspekten – där skattebetalarens ekonomiska insatser vägs mot a-kassemedlemmens.

Staffan Åkerlund

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Få nyhetsbrevet som ger dig bäst koll på byggbranschen

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.