"Är vi verkligen redo att skrota Industriavtalet?"

Räntebeskedet från Riksbanken förra veckan, reporäntans sänktes till minus 0,5, är svårtolkat i en avtalsrörelse.

Som avstamp för byggsektorns förhandlingar betyder minusränta på denna nivå att gränsen för vad som leder till en normal reallöneökning sänks ytterligare. Men ska årets löneökningar dessutom orsaka och leverera inflation?

Minusräntan är lika svårbegriplig för de flesta som Bengt Dennis 500-procentsränta när han skulle försvara den fasta kronkursen 1992.

Och ändå är det just en sådan förståelse som behövs i dag.

"Kommunicerande kärl"

Förståelsen behövs hos varje löntagare – oavsett om man är anställd inom byggsektorn, exportindustrin, tjänsteföretag, handel eller inom vård, skola och omsorg. Alla delar är kommunicerande kärl.

Minsta gemensamma nämnare är det märke som handlar om den högsta nivå på löneökningar svenska exportföretag klarar av när de ska hitta köpare till sina varor och tjänster utomlands.

När LO-samordningen sprack i höstas brast också den starka sammanhållande inre dialogen på löntagarsidan. Det var den som gjorde sammanhanget mellan svenska exportframgångar och lönebildningens betydelse för helheten i ekonomin begriplig.

Utan denna samordning finns det ingen part på den fackliga sidan som med trovärdighet över fackförbundsgränserna blir lyssnade på.

Det ligger i sakens natur att en samordning på arbetsgivarsidan inför avtalsrörelsen har liten trovärdighet hos enskilda fackföreningsmedlemmarna när företrädare för 6F, Byggnads, Elektrikerna, Fastighets, Målarna och Seko, nu har etablerat gemensamma lönekrav långt över industrifackens.

"Känner stor vånda"

IF Metalls och industrifacken bakom Industriavtalet känner med rätta stor vånda över situationen och den oreda på den fackliga sidan som misslyckandet för LO medförde.

Decennierna före det första Industriavtalet 1997 präglades av starkt inflationsdrivande lönerörelser där även mycket höga nominella löneökningar godtyckligt försvann i gapet på inflationen. Efter 1997 har även år med låga löneökningar gett reallöneökningar.

Just inflationen hade dessförinnan varit en svårtolkad joker i ett förhandlingsspel om lönerna. Svängningarna var stundom våldsamma och tvåsiffriga inflationstal var inte ovanliga.

Med dagens öppna och gränslösa ekonomi är devalveringsvägen för alltid stängd. Valutan kan påverkas av centralbanker som köper eller säljer valutor och andra tillgångar och den vägen påverkar utbud, efterfrågan och tillgångar Men devalvering av 1980-talssnitt? En sådan skulle väcka världsmarknadens vrede och kanske leda till handelskrig.

Om Riksbanken fortfarande hoppas på att avtalsrörelsen ska leverera den efterlysta inflationen runt två procent riskerar den att släppa ut inflationsanden ut flaskan på ett helt okontrollerat sätt – och samtidigt att slå sönder en välfungerande lönebildningsmodell. När en stor del av de sjunkande priserna förklaras av oljeprisets kollaps kanske Riksbanken borde släppa sin fixering på ett inflationsmål.

Staffan Åkerlund