Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Ledare

Arkitekterna vill in på plan

För ett par år sedan inledde Byggindustrin en serie reportage om arkitektens roll i byggprocessen i olika länder. Han eller hon sitter i den absoluta toppen av näringskedjan i exempelvis Frankrike, mycket nära toppen i Tyskland, har en hyfsat stark ställning i vårt grannland Danmark.

Publicerad: 2 februari 2010, 12:28

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Idén bakom reportageserien var att få perspektiv på svensk arkitektur och arkitektens samspel med övriga aktörer i samhällsbyggnadssektorn. I Sverige är det tydliga maktmönstret det som utspelar sig i själva byggprocessen mellan byggherrar och byggentreprenörer. Här finns pengarna och resurserna.

Arkitekterna – så centrala i många länders samhällsbyggande – sitter i Sverige ofta på läktaren när de stora aktörerna inom bygg spelar matchen med politikerna som regelskapare och domare.

Så ser det något närsynta perspektivet över byggsektorn ut. Höjer vi blicken ett snäpp till hamnar vi på samhällsbyggarnivån.

I dagarna ger Sveriges Arkitekter spridning åt sina samlade uppfattningar i skriften ”Arkitektur och politik”. Skriften är resultatet av ett årslångt inre arbete hos arkitekterna och sprids nu till rikspolitiker, kommun- och landstingspolitiker och till tjänstemän och beslutsfattare i kommunernas förvaltningar.

Ärendet är mycket angeläget.

Byggsektorn ingår i sammanhang som vi som medborgare och våra valda politiker rimligtvis har anledning att ha synpunkter på och tydliga uppfattningar.

Det vi bygger i dag kommer att prägla vardagen för våra medborgare för lång tid framåt. Hur ställer vi oss till det?

Vågar vi vara tillräckligt visionära när det gäller det samhälle vi vill bygga för nästa århundrade?

Eller är de övergripande planer som reglerar byggandet av våra städer runtom i landet, våra transport- och energisystem bara ett utslag av politiskt möjliga kompromisser, en slags avsaknad av visioner som följer när större beslut på samhällsbyggnadsnivå bara följer den minsta gemensamma nämnaren?

I just gränssnittet politik–arkitektur har det visserligen tagits initiativ. 1998 antog riksdagen ett nationellt framtidsprogram för arkitektur, form och design – ”Framtidsformer”. Programmet betonade ”alla människors rätt till en god miljö”.

I maj 2003 överlämnade dåvarande kulturministern Marita Ulvskog och statsminister Göran Persson en skrivelse till riksdagen som innehöll löften om att regeringen skulle fortsätta satsa:
”Arkitekturåret 2001 med uppdrag till 44 myndigheter och inbjudan till kommuner och organisationer att medverka innebar att arkitektur, form och design uppmärksammades i stor omfattning över hela landet”, skrev kulturdepartementet i sin rapport till riksdagen.

Det låter kraftfullt, det är vackra målsättningar. Men tio år har gått sedan riksdagen beslutade om ”Framtidsformer”. Den övergripande samhällsdebatten om den goda arkitekturen har uteblivit. Varför?

Arkitekter har en hög status i samhället och är en av de utbildningar på högskolan som kräver mycket höga antagningspoäng.

I det verkliga livet är deras inflytande över och för samhällsbyggandet fortfarande begränsat jämfört med grannländerna i Norden, i Europa och ett antal andra utvecklade delar av världen.

Staffan Carenholm, förbundsdirektör i Sveriges Arkitekter, talar visserligen i egen sak när han föreslår politikerna att bättre utnyttja svensk arkitektur i ett samhällsperspektiv. Men han har onekligen en avgörande poäng i samhällets behov av arkitekternas kunskaper. Det har ökat drastiskt sedan det förra riksdagsbeslutet, 1998.

1998 betonades estetikens betydelse för den goda miljön.

2010 har miljö- och energiperspektivet och behovet att kombinera detta med ett näringspolitiskt tillväxtperspektiv tillkommit utöver det ursprungliga, det estetiska.
Skriften ”Arkitektur och politik” är visserligen i huvudsak riktad till politiker och ger en lång rad förslag på hur de kan göra för att bättre utnyttja resursen god svensk arkitektur i själva samhällsbygget.

Men mellan raderna är den lika mycket en uppmaning till landets alla arkitekter att kliva ner från läktaren och inta en offensivare roll på spelplanen. Att våga skapa visioner som övertygar såväl marknaden som politiker och medborgare.

Snacka om en gigantisk uppgift för övertygande gestaltning.

Staffan Åkerlund

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Få nyhetsbrevet som ger dig bäst koll på byggbranschen

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.

Se fler branschtitlar från Bonnier News