Arma hyresrätt!

Och med tanke på att byggsektorn är en marknadsekonomi som reagerar på marknadsmässiga signaler, är reaktionen inför valet fullt logisk. De två alternativen som stod mot varandra var enkelt uttryckt mellan ett nytt system med investeringsbidrag och investeringsstimulanser eller en bostadspolitik utan särskilda bidrag och stöd.

Nu vet vi hur det blir den kommande fyraårsperioden. Visserligen var de rödgröna löftena om 500 miljoner kronor i bidrag 2011 och 900 miljoner till 2012 mest symbolpolitik.

Omvandlat till de 20 000 nya hyreslägenheter de rödgröna hoppades på i årstakt, blir det 25 000 kronor i bidrag per nyproducerad hyreslägenhet 2011. Det är i sammanhanget närmast felräkningspengar.

För 2012 skulle det bli 45 000 kronor. Mer. Men vore det rätt väg att gå?

Mellan 1946 och 1992 var just bostadssektorn Sveriges mest genomreglerade system. Vi lever fortfarande med följderna.

I nummer 26 av Byggindustrin beskrev vår krönikör Nils-Eric Sandberg det system för bostadsbyggande som kallas "den sociala bostadspolitiken".

"Från slutet av fyrtiotalet till början av nittiotalet utgick subventioner till statligt godkända byggen. De var kopplade till en hård priskontroll som skulle hålla byggkostnadern nere. Alltså tvingades byggföretagen välja de billigaste materialen. Och det värsta, den statliga priskontrollen bevakade bara produktionskostnaden, inte den totala driftskostnaden över husets livslängd."

Nils-Eric Sandberg ironiserar över detta och skriver "Den senare tanken var ekonomiskt logisk och låg därför utanför bostadspolitiken."

De huvudsakliga instrumenten för de fyrtio åren av bostadspolitik som tog slut 1992 var de nya allmännyttiga kommunala bostadsbolagen som skulle drivas utan vinstintresse. Staten lånade ut hundra procent av produktionskostnaderna.

Hyrorna reglerades. För de hyresprojekt, oftast allmännyttans, som kvalade in i systemet av statliga subventioner var räntekostnaderna under lång tid 3 procent samtidigt som marknadsräntorna var 10-12 procent.

"Smålägenheter i hyreshus var bostadspolitikernas favoritbostäder - inte för dem själva, men för alla andra. Följden har blivit att 58 procent av alla landets bostäder finns i flerfamiljhus. Och av dem består 84 procent av lägenheter på 1-3 rum och kök. Det upplägget gav nästan inget utrymme för enskildas önskemål och betalningsvilja", skrev Nils-Eric Sandberg i sin bok Fritänkaren – ett vänporträtt av Sven Rydenfelt (Timbro 2009).

Rydenfelt var universitetslektor i nationalekonomi i Lund och blev professor 1991. Han kallades på grund av sin starka liberala kritik av den permanentade hyresregleringen för "bostadspolitikens fiende nummer ett".

När systemet infördes 1946 var tidsandan en annan. Länder som Storbritannien och Sverige gick till val dessa år med valet av ekonomiskt system som viktigaste fråga. Planekonomi eller marknadsekonomi. För svensk del avgjordes frågan i riksdagsvalet 1948. Ernst Wigforss planekonomilinje förlorade.

Men när det gäller bostadspolitiken hade systemet införts i förväg och utan större debatt eller motstånd i en tid av allmän brist på både mat och husrum. Därefter fick planekonomin inom bostäder växa sig stark. En organiserad hyresgäströrelses starka engagemang mot marknadshyror var också en garanterad valvinnare för socialdemokraterna.

Men i modern tid, när majoriteten av svenskar vill äga sin egen bostad och i ökande utsträckning faktiskt gör det, har detta politiska samband med alla dess planekonomiska inslag brutits för en majoritet av invånarna.
Hyresregleringen finns kvar men gynnar rika i Stockholms innerstad på bekostnad av låginkomsttagare och invandrare i miljonprogrammet.

Med andra ord - flera svåra knutar återstår att lösa upp. En fri hyressättning är helt klart den effektivaste lösningen på fler av problemen. Vågar politikerna?

Ingrid Gallagher - ingrid@byggindustrin.com