Byggnads och makten

För att alls förstå det som pågår dessa dagar måste man sätta in årets konfliktvarsel i ett perspektiv. Vi kan börja med den svenska modellen. Byggnads är inte en del av den och har sällan varit det tidigare heller. Byggnads är ett särfall.

Om agerandet av övriga arbetsmarknaden inte upplevdes som så utmanande skulle förbundet ses som undantaget som bekräftar regeln – att den svenska modellen trots att den ständigt prövas om och om igen faktiskt fungerar. I Byggnads fall fungerar den inte.  Byggnads har en egen modell, baserad på två maktpositioner:

För det första över de egna medlemmarna.  I utbyte mot att man levererar högre löner och löneökningar till medlemmarna överlämnar den vanlige snickaren, betongaren, anläggningsbyggaren sitt personliga inflytande till  Byggnads ombudsmannavälde. Det är en maktstruktur som i dag saknar motsvarighet någon annan stans på arbetsmarknaden. Sifferlösa avtal är därför aldrig att tänka på för byggnadsarbetare. Det skulle bryta Byggnads ombudsmannamakt, själva politbyrån.

För det andra bygger Byggnads sin unika maktposition utanför den svenska modellen på kopplingen till det socialdemokratiska partiet. Förbundet är största enskilda bidragsgivaren till partiet och har därigenom gehör, i varje falla acceptans, för sina strategier.

Denna fackligt politiska samverkan har unika drag som kan ifrågasättas och säkert kommer att prövas ur korruptionssynvinkel  i framtiden. Dock inte i morgon. Stefan Löfvén och LO har lovat att återställa Byggnads makt efter förlusten i Lavalmålet i EU-domstolen och efterföljande utstationeringsregler och Lavallag.

Vad är då den svenska modellen?

Den är det verktyg som arbetsgivare och fack ursprungligen valde som strategi för att undgå statlig inblandning i lönebildnings- och kollektivavtalsfrågor. Under starkt hot om lagstiftning samlade sig SAF och LO 1938 för att underteckna ett huvudavtal som lade grunden för ett system av kollektivavtal mellan arbetsgivare och fackförbund.

I ett slag betydde den uppgörelsen att Sverige gick från att vara Europas mest strejk- och konfliktpräglade arbetsmarknad till att bli den minst drabbade. Det var bra för landet.

Modellen har ofta ifrågasatts men har ändå lyckats överleva och ofta också förnyat sig. IF Metalls initiativ till Industriavtalet är ett av de främsta exemplen. Fördelen med modellen var att den skapade rimliga kompromisser i löne-bildnings- och övriga avtalsfrågor på ett sätt som skapade bra förtroende mellan arbetsgivare och fackförbund.

Med detta förtroende har man gemensamt kunna hantera svåra utmaningar som olika industriers konkurrenskraft när de utsätts för hårt tryck utifrån. Systemet har tillåtit att arbetskraft kunnat lämna förlusttyngda verksamheter när företag gått under i konkurrensen för tt i stället gå till mer livskraftiga.

Lönebildningen har påskyndat detta. Svaga branscher har inte tålt lönelyft på samma sätt som branscher som går som tåget. Men så länge som Sverige totalt sett har en växande ekonomi, så har detta – den så kallade ”solidariska” lönepolitiken – fungerat som ett reningsbad näringslivet. Det är en tuff skola helt enkelt som skiljer agnarna från vetet, de olönsamma från de lönsamma.

Byggnads har haft många skäl att hålla sig utanför den svenska modellen (i allt utom till namnet). Men i dag har den helt ombudsmannastyrda organisationen kanske nått fram till sin sista strid.  Det är detta frågan om huvudentreprenörsansvaret handlar om. Det är Byggnads försök att tvinga in mindre byggföretags anställda i anställningar hos storbolagen. Man vill under strejkhot ändra på branschens företagsstruktur. Friskt vågat?

Staffan Åkerlund