COP 15 i Köpenhamn är bara början

Ingen av de närmare 400 000 besökarna skulle tveka, var i stort sett samtliga utställarnas budskap. ”Just vår produkt, just vår tjänst kan bidra till att rädda världen”, försökte man ge sken av. Och ärligt talat, vad finns det för alternativ?
Att som företag påstå motsatsen – att man står neutral eller motsätter sig allt det som världen i övrigt försöker lösa i kamp mot klockan – vore en sorts dödsdom för företaget. Alltså var alla utställare denna gång, en dryg månad före COP 15 i Köpenhamn, med på vagnen.

Om fyra månader, den 23–26 mars 2010, samlas stora delar av byggsektorn på Nordbygg på Stockholmsmässan och då kommer vi att få se mönstret upprepas. Det ska bli spännande att se om besluten och signalerna från Köpenhamnsmötet får direkt effekt på vad utställarna väljer att visa upp.

För bara några år sedan räckte det för de flesta företag att man höll sig med en miljöpolicy och kunde redovisa saker som att man källsorterade, hade miljömärkt papper på kontoret, kanske köpte miljömärkt el och liknande för att kamma hem miljöpoäng hos allmänheten.

Men under de senaste två, tre åren, med det genomslag som bland andra Al Gore givit åt slutsatserna från forskarna knutna till FN:s klimatpanel, har allt detta förändrats. Insikten har vuxit fram hos en bred allmänhet att vi måste lämna symbolpolitiken och istället ta itu med de verkligt tunga sakfrågorna.

För byggsektorn i världen handlar det om att den är en storkonsument av all energi – ren som smutsig – som produceras. Omkring 40 procent. Energi till byggprocessen, till material, till driften.

Detta ger en rejäl utmaning för den byggsektor som gärna vill profilera sig som en samhällsbyggarsektor. Nyckelordet är effektivitet. Slut på slöseriet.

Men ännu bättre: framtidens byggsektor behöver inte enbart vara en storkonsument av energi och mer eller mindre miljöpåverkande material. Vi kan ta ett stort antal steg i riktning mot ett mål där allt vi konstruerar och producerar kan ses som en investering i en miljöriktig energiproduktion.

Samtidigt som byggnader och infrastruktur fullgör sina grundfunktioner – som bostäder, arbetsplatser, möteslokaler, handel och infrastruktur.

Vi har redan sett hur tekniken med passivhus får sin logiska fortsättning i plusenergihus, hus som levererar ett överskott av energi som kan delas av andra. Svenska Villa Åkarp i Skåne är bara ett exempel i raden. Liknande projekt finns i Tyskland, Frankrike, Storbritannien, USA och Kina.

Det är mycket lovande. Kanske mer lovande än vad oeniga politiker kompromissar fram i Köpenhamn i december.

Förra veckans ledare hade rubriken ”Lavalmålet 2009 – jag hoppas jag får fel!”. Den lämnades till tryck ett dygn innan Arbetsdomstolen, AD, meddelade sin dom (sidan 7 i detta nummer).

Med facit i hand kan jag bara konstatera att jag tyvärr fick rätt när det gällde Lavals ekonomiska skadeståndsanspråk även om Laval tillerkändes 550 000 kronor i allmänt skadestånd.

AD för ett tydligt resonemang när det gäller rätten till ekonomiskt skadestånd och underkänner bolagets anspråk. Inte därför att de inte skulle ha lidit skada utan därför att man anser att bolaget inte lyckas visa omfattningen.

AD påpekar att bolaget väckte talan om allmänt skadestånd redan tidigt när konflikten just brutit ut och skolbygget i Vaxholm blockerades. Då, vid detta tillfälle, borde bolaget inlett en egen undersökning om hur skadorna på verksamheten växte fram och sedan redovisat dessa dag för dag fram tills verksamheten inte längre var möjligt. Så gjorde inte Laval. Att i efterhand försöka uppskatta storleken och omfattningen av den ekonomiska skadan räckte inte till för att fullgöra bevisbördan, resonerade AD.

Det var av detta skäl som rättegångskostnaderna jämkades. Byggnads, Byggettan och Svenska Elektrikerförbundet, SEF, får tillsammans nu betala drygt 2 miljoner kronor av Lavals rättegångskostnader.

Staffan Åkerlund