Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Ledare

De heliga centrala lönehöjningarna

Att skriva det självklara kan upplevas som provocerande. Speciellt när det skrivs om lönebildning på debattsidor i riksmedier. Men det är ju också meningen. Annars är det ingen debatt.

Publicerad: 9 juni 2009, 13:31

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


Så när de sju arbetsgivarföreträdarna Bo Antoni, BI, Bengt Huldt, Industriarbetsgivarna, Peter Jeppsson, Transportgruppen, Dag Klackenberg, Svensk handel, Jonas Milton, Almega, Anders Narvinger, Teknikföretagen, och Christer Ågren, Svenskt Näringsliv, gemensamt tar till orda på DN debatt och i Dagens Industri med budskapet om återhållsamhet i centrala lönehöjningar är det självklara mothugget från LO och Unionen att peka på att den pågående krisen ”inte är en kostnadskris, det är en efterfrågekris”.

Detta är dock en sanning som nu snabbt håller på att föråldras. När exporten av den svenska industriproduktionen halveras beror det självfallet på att dessa varor har tappat halva marknaden. Det har gått så fort att producenter som normalt sett inte håller sig med lager plötsligt står med osålda eller återtagna varor i nivåer som motsvarar 1970-talets sätt att organisera verksamheten och där stora lager ofta spelade en konjunkturöverbryggande roll.

Så är inte dagens industriproduktion konstruerad. Här är lageruppbyggnad ett kristecken.

Det är många företagsledningar – i verkstadsindustrin, i byggsektorn och andra tillverkningsindustrier – som tidigt försökte bedöma chanserna i krisen att förbättra sina marknadspositioner i förhållande till konkurrenterna. Den som räddar mest av sin produktionskapacitet har bästa läget när det vänder. Men någonstans passeras till slut en tidpunkt där man tvingas att gå drastiskt fram med kostnaderna för att inte dras med i fallet. Det har vi sett många exempel på sedan i höstas.

I byggsektorn binder många projekt upp mycket stora resurser samtidigt som vinstmarginalerna i jämförelse med andra branscher är små. Det har tvingat många byggbolag att göra snabba insatser på kostnadssidan. Sedan i höstas har varsel och nedskärningar accelererat över hela linjen, kanske snabbare här än i andra branscher.

Mycket talar för att dagens kris kräver helt andra insatser än tidigare storkriser inom världshandeln. Vilka? Här varierar svaren. Men de flesta är nog ense om att världsekonomin är en resa mot helt okänt territorium.

Till skillnad från 30-talskrisen har stater denna gång inte svarat med svältkurer utan har med USA och Storbritannien i spetsen satsat enorma belopp på att rädda sina banker och finansiella system. I en andra våg av räddningsaktioner satsas växande belopp också på industrier på fallrepet. GM, Chrysler, Opel … Inget av detta är okontroversiellt. Staters skuldsättning är på många håll långt högre än ländernas BNP. Ändå hörs röster som fjolårets Nobelpristagare i ekonomi, Paul Krugman, som hävdar att insatserna borde vara ännu större.

Hur svarar då Sverige? På ungefär samma sätt som i övriga världen. Det finansiella systemet säkras i första hand. Industrigrenar får lånegarantier. Där staten går in med kapital i annan form än lånegarantier tar man över ägande och aviserar en tydlig exitpolicy. Det är ett sätt att understryka att vi ändå i längden tror på själva marknadsekonomin men att akuta lägen kan kräva akuta insatser.

Därmed tillbaka till inledningen. Hur klarar den traditionella lönebildningen denna lackmustest som dagens kris utsätter den för? Att döma av svaren på de sju arbetsgivarrepresentanternas utspel – mycket dåligt.


I DI-artikeln 9 juni liknar fortsatta centralt beslutade lönehöjningar vid arbetslösa föräldrar som höjer barnens veckopeng i syfte att hålla familjeekonomin i gång.

Sanningen är mer komplicerad än så. Sedan 1992 har den rörliga växelkursen varit en permanent devalvering av kronans värde och gav oss en situation under peaken av den långa högkonjunkturen som betydde att Sverige aldrig tidigare hade producerat och sålt så många varor och samtidigt fått så dåligt betalt. Den låga kronkursen lurar konsumenterna. Hushållen betalar samtidigt allt högre för importen och blir i praktiken på detta sätt fattigare jämfört med konsumenter i euroländerna och USA. Så såg det ut redan före krisen. Nu är läget det att vi inte ens får våra kronsubventionerade exportvaror sålda ens till något pris.

Borde inte detta stämma oss till eftertanke och omprövning?

Staffan Åkerlund

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Få nyhetsbrevet som ger dig bäst koll på byggbranschen

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.