En avslöjande vitbok

Vårens hotande storkonflikt som avvärjdes bara timmar innan utbrottet bryter på avgörande sätt mot den svenska modellen, visar en färsk vitbok från Svenskt Näringsliv med namnet ”Strejkvarslet i byggindustrin vintern 2014”.

Inledningsvis konstaterar Svenskt Näringslivs vice vd Christer Ågren att centrala delar av svenska arbetsmarknaden kännetecknas av arbetsfred, fokus på konkurrenskraft och långsiktigt god reallöneutveckling och pekar särskilt ut det historiska riktmärket, tillkomsten av industriavtalet, som i dag har 17 år på nacken och som har spelat en avgörande betydelse för industrins och reallönernas goda utveckling.

Samtidigt är kontrasten mot de delar av arbetsmarknaden som saknar denna samsyn slående, menar Christer Ågren. Det är byggbranschen han avser.

De förhoppningar som uppstod direkt efter 2010 års medlarinsatser och Byggavtalet kom till korta redan följande avtalsrörelse – trots strukturerade samtals- och arbetsgrupper under ledning av en av Medlingsinstitutet tillsatt samtalsledare. Byggarbetsmarknaden fortsatte att präglas av sina starka motsättningar.

Den verkliga drivkraften för Byggnads är att hålla fast vid ett ackordsystem som fungerar som en mur mot utländska byggföretag och utländsk arbetskraft.

Och vinterns och vårens konflikthot handlade heller inte om lönefrågorna i kronor och ören utan om maktförhållanden och interna prioriteringar inom Byggnads.

Christer Ågren skriver ”Byggnads är kanske det svenska fackförbund som slagits hårdast för att beskära den fria rörligheten i EU” och kopplar det direkt till konflikthotet 2014:

”Att konfliktvarslet lades några månader före Byggnads kongress kan naturligtvis också ses i perspektiv av den betydande interna turbulens som präglat organisationen under lång tid. Man kan misstänka att ledningen behövde en extern fiende och en ”framgångsrik” konflikt för att säkra sin ställning.”

Det behövs en yttre fiende för att ena Byggnads kongresser. Att öppet redovisa att just det hårdnackade försvaret av ackordsystemet syftar till att stänga gränserna för utländsk konkurrens är politiskt omöjligt i det moderna industri–Sverige som så framgångsrikt anammat principerna bakom industriavtalet. Därför måste taktiken kläs i ord som ”ordning och reda” och ”huvudentreprenörsansvar” för att dölja stridens verkliga karaktär.

På kongressen lyckades Byggnads mörka det faktum att man inte lyckades förändra den svenska modellen genom att tvinga igenom konfliktens själva kärna, kravet på solidaransvar – att ett företag på en byggarbetsplats skulle vara tvunget att betala ett annat företags löner om detta av ett eller annat skäl inte själv betalar.

Det strider mot BI:s och Svenskt Näringslivs stadgar att ingå avtal som rör interna förhållanden hos tredje part, exempelvis ett utomstående företag.

I stället avtalade parterna om en försäkringslösning för BI-medlemmar och en opartisk nämnd som prövar om försäkringen är tillämplig om ett företag i ett projekt inte betalar.

Vitboken blottlägger – bortom retoriken – ett förhandlingsspel med höga insatser där man med rätta kan ana andra drivkrafter än de fackliga medlemmarnas intressen av god löneutveckling och trygga anställningar i bra företag. Byggnads har med vårens konflikthot understrukit sin ställning som ett särintresse på arbetsmarknaden.

Staffan Åkerlund