Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Ledare

En historisk S-kongress

Byggnads rapporterade framgångar på S-kongressen som avslutades i söndags. Förbundet hade sex egna ombud och fick igenom flera av sina förslag som därmed blir den socialdemokratiska linjen inför valet nästa år.

Publicerad: 3 november 2009, 23:13

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.


De viktigaste är att införa ett nytt investeringsstöd som ska göra det möjligt att bygga fler hyresrätter till rimliga kostnader, ett miljardprogram för upprustningen av miljonprogrammet.

Dessutom beslutade partikongressen om rätten för Byggnads och andra fackliga organisationer att bevaka hur kollektivavtalen efterlevs också på arbetsplatser där man saknar medlemmar för att säkra att löneläget inte är lägre än på arbetsplatsen bredvid och om att kräva att stat, kommuner och landsting tar hänsyn till svenska arbetsmarknadsregler i sina upphandlingar eller att LAS inte får sättas ur spel genom anlitandet av bemanningsföretag.

Slutligen vill socialdemokraterna stärka rätten till internationella sympatiåtgärder.
Inget av detta är egentligen särskilt uppseendeväckande. Det är mycket traditionella ståndpunkter sett ur ett historiskt perspektiv.

I fjol kom historikern och forskaren Henrik Lindberg, Ratio, ut med boken ”Korporativa karteller – en studie av byggsektor och jordbruk i den svenska modellen” på Nordstedts Akademiska förlag.

Lindberg konstaterar där att de fackliga organisationernas möjligheter att påverka reglerna inom sektorn är betydande. Två strategier har väglett dem under efterkrigstiden, menar Lindeberg.

Den första strategin var att omforma de politiska reglerna för att göra byggandet mer planmässigt. Denna strategi handlade i första hand om att minska risken för arbetslöshet i själva branschen, vilket är de fackliga organisationernas ena grundläggande mål.

”Genom att gradvis begränsa prismekanismerna i byggsektorn och ersätta såväl efterfråge- som utbudsfaktorerna med administrativa styrmedel för såväl byggandet som boendet hoppades de fackliga organisationerna kunna trygga sysselsättningen åt sina medlemmar och ge dem möjligheter till mer stadigvarande arbete under året och under konjunkturcykeln”, skriver Lindberg.

Samtidigt leder detta till att man begränsar möjligheterna till nyetableringar i branschen, är Lindbergs slutsats. Byggsektorn har visserligen ett stort antal små byggföretag men domineras när det gäller den totala byggvolymen helt av sina storbolag.

Detta är ett förhållande som gynnar facken, menar Lindberg.
”Forskningen kring hur arbetsmarknaden på oligopolmarknader och i branscher där företagen har påtaglig marknadsstyrka fungerar tyder på att arbetare i industrier med oligopolbildning har större incitament att organisera sig och ta ut högre löner. Därefter vältras kostnaderna över på konsumenterna i branschen och på outsiders som vägras tillträde”, skriver Lindberg.

Fackens andra strategi var att minska konkurrensen genom bland annat kollektivavtalssystemet, enligt Lindberg.

”Genom att kontrollera inflödet av arbetstagare i branschen och driva igenom ett fackligt monopol på avtalsbildning skulle byggnadsarbetarnas löner stadigvarande kunna hållas högre än inom andra jämförbara grupper och yrkesområden”, skriver Lindberg.

Henrik Lindberg visar med sin bok hur system och regleringar som byggts upp konsekvent har gynnat stora och etablerade aktörer på bekostnad av små och nyetablerade.

I byggsektorn är detta särskilt påtagligt och har varit själva drivkraften bakom det mesta av Byggnads agerande.

För att lyckas med detta har det alltid varit av största vikt att ha ett starkt inflytande över det socialdemokratiska partiet och i riksdagen med egna riksdagsledamöter och finansiering av partiet.

Den svenska modellen är ett begrepp som kan tolkas på många sätt. När Byggnads tolkar den på sitt sätt är det däremot ett mycket långtgående krav på att regeringen och staten ska ställa upp på ren korporativism med syftet att ensidigt gynna Byggnads. Historiskt har socialdemokraterna hittills alltid lydigt ställt upp. Och så även denna S-kongress.

Frågan är då varför inte övriga LO-förbund plagierar Byggnads strategier och tar ett lika fast och planmässigt grepp om sina respektive branscher. Kan det ha något med konsumentmakt att göra? Eller med utländsk konkurrens?

Staffan Åkerlund

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Få nyhetsbrevet som ger dig bäst koll på byggbranschen

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.