Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Måndag03.08.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Ledare

Ett lovande krisavtal

I samma ögonblick som nyheten om måndagens uppgörelse mellan IF Metall och Teknikföretagen blev offentlig började också de förutsägbara kommentarerna strömma in.

Publicerad: 3 Mars 2009, 14:33


För den som tog del av Rapportsändningen halv åtta och intervjun med LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin var det hennes kritik mot allianregeringen som var det helt centrala. Regeringen var för passiv, var hennes budskap.

Lyssnade man bara någon timme senare på samma Wanja Lundby-Wedin i en Ekointervju på radions P1, var budskapet ett helt annat. Helheten var mycket lovande, var signalen i radiointervjun. Särskilt om regeringen följer upp.

Skillnaden i reaktion från samma LO-ordförande i två parallella intervjuer handlar dock knappast om avsiktlig klippteknik från redaktionernas sida. Bara att Wanja Lundby-Wedin tillät sig att tänka högt och ganska spontant inför en utveckling som tagit många på sängen.

Ställda inför en utmaning av så gigantiska mått som denna globala lågkonjunktur drar med sig, är det löftesrikt att fack och arbetsgivare inom verkstadsindustrin gör ett seriöst försök att agera inom ett område de faktiskt rår över själva – även om det strider mot traditioner och den konventionella visdomen.

På många sätt är måndagens krisuppgörelse mellan IF Metall och Teknikföretagen ändå inte överraskande. Parterna är inne på sitt tolfte år av det samarbete som just IF Metall tog initiativ till i samband med 1990-talskrisen – nämligen industriavtalet.

För svensk exportindustri i allmänhet och för verkstadsindustrin i synnerhet har industriavtalet och dess starka fokus på svensk konkurrenskraft varit en fantastisk framgång.

Inte nog med att den fick ordnings på lönebildningen – och därmed viktiga delar av samhällsekonomin – den levererade just det den lovade: ökande reallöner till fackens medlemmar och rimliga kostnader och framtidsoptimism för svensk industritillverkning.

Utan tvekan är det industriavtalet som ligger bakom att så mycket tillverkningsindustri finns kvar i Sverige i stället för att flytta utomlands.

Och här är utgångspunkten för krisavtalet:

Företag som Scania och Volvo (lastvagnar) håller världsklass. När konjunkturerna vänder uppåt, är det företag som dessa som får sina varor efterfrågade. 2007 och delar av 2008 innebar vinst och produktionsrekord för denna typ av företag, vars varor behövs när världen bygger på sin infrastruktur. Den som har sin produktionskapacitet något så när intakt när det vänder uppåt gör sannolikt fantastiska affärer.

IF Metalls ordförande Stefan Löfven beskrev utvecklingen målande. Från ”all time high till tvärstopp på bara några få veckor” och att företagen och därmed hans medlemmar befann sig ”på en isgata nedför ett stup”. Utgången är trots allt oviss, det vet alla och det präglar också kommentarerna till krisuppgörelsen i måndag.

Men skillnaden mellan IF Metalls agerande i en sådan situation och mer traditionsbundna parter kunde inte vara större.

Den dominerande mellangruppen - LO- och tjänstemannafacken - ser däremot mycket få egna möjligheter att agera. De koncentrerar sig på vad som gick fel, vilka som bär ansvaret och sätter allt hopp till de regeringsledda statliga insatserna.

En tredje linje drivs i byggsektorn. Lika aktiv som IF Metalls men med motsatta förtecken. Mitt i krisen drivs byggförhandlingar med medlarhjälp och under akut strejkhot.

Det är tillåtet att ta sig för pannan.

Staffan Åkerlund

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Få nyhetsbrevet som ger dig bäst koll på byggbranschen

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.