"Ett människovärdigt boende för alla plånböcker"

Boverkets förslag härom veckan i en delrapport till regeringen att satsa på tillfälliga bostadsmoduler för nyanlända flyktingar fick Ulf Perbo, statssekreterare hos förre bostadsministern Stefan Attefall att höja en varningens röst.

Från att Sverige varken haft eller ens har diskuterat behovet av statsfinansierat boende för människor som behöver tak över huvudet, en form av social housing, så tycks vi i ett slag vara beredda att at ta klivet in i den ytterlighetslösning som särskilt modulboende på tillfälliga platser, kanske utanför detaljplanerade boendemiljöer.

Får Migrationsverket rätt i sin bedömning att den akuta flyktinginvandringen kommer att ligga på 80 000 personer årligen ett antal år framöver är det klokt att ifrågasätta statens och kommunernas möjligheter att lösa boendet för de nyanlända så snabbt att ingen behöver bo i bostadsmodulerna längre än de sex månader som Boverkets delrapport räknar med.

Och klarar man inte det så står vi med ett sorgligt facit i handen. Då har vi skapat en total segregering av bostadsmarknaden med hela stadsdelar i konstiga lägen, kanske på mark där vägar eller järnvägar ska byggas när ekonomin tillåter det eller som planerats som industritomter.

Att tanken på att det behövs social housing, att samhället är tvunget att gå in och täcka upp kostnader för människors boende helt eller delvis är däremot en välkommen ny insikt.

Men samtidigt måste vi ta ansvar för att vi måste göra det inom ramen för hur vi vill bygga vårt samhälle i stort. Begreppet samhällsbyggande förpliktar.

Om ett segregerat boende i form av tillfälliga baracker eller moduler måste dömas ut som en i bästa fall välmenande men feltänkt får vi söka bättre lösningar på andra sätt.

Flyktingars boende måste ordnas mitt i samhället, på platser och orter där jobben finns och där man får möta människor som inte är i kris och får chansen att lära sig det för många svåra nya språket svenska.

Barn som följt med sina föräldrar till Sverige måste med sina egna ögon få se hur det svenska samhället ser ut och fungerar, att det är normalt att man måste gå till jobbet, tjäna pengar, betala skatt så att samhället fungerar i stort.

I Expressen skrev ledarskribenten Ann-Charlotte Marteus fredagen 13:e mars om segregerade boendemiljöers inverkan på den redan krisdrabbade svenska skolan.

I invandrardominerade bostadsområden finns få svenska barn i klasserna och lärarna har små eller inga möjligheter att tillgodose de mycket skiftande behov hos elever i rekordstora klasser. Och de som går där möter få eller inga andra barn som de kan tala med eller bygga vänskapsband till. Därmed bygger vi in framtida problem i det som ska ge varje individ en god start i livet.

Skolan får aldrig chansen att ge nyanlända elever verktygen att förstå sig på det svenska samhället eller hur det fungerar.

Skolan blir därmed kanske det yttersta tecknet på vad som händer med samhällsbyggnadsambitionerna när vi inte klarar av boendet på ett icke-segregerande sätt. Varje individ som flyr hit måste behandlas väl – för sitt stora människovärdes skull.

Staffan Åkerlund