Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Måndag03.08.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Ledare

Går staden att bevara?

Kan vi bevara vårt kulturarv i form av historiska städer och samtidigt ta oss an alla de utmaningar som framtiden för med sig?

Publicerad: 13 Juni 2012, 12:03


Det var ämnet för ett mycket intressant fransk-svenskt samtal på Arkitekturmuseet den 7  juni anordnat av Franska institutet, KTH, Arkitekturmuseet, Stockholms stadsmuseum och Stockholms stad.

Svaret från framför allt arkitekthåll,  franskt såväl som svenskt, är att det är en mycket svår uppgift.

Anledningen till att det internationella samtalet hölls var att uppmärksamma att det nu har gått 50 år sedan författaren, motståndshjälten och president Charles de Gaulles kulturminister André Malrauxs lag instiftades.

Malraux är en legend i ett land som ser sig som en kulturbärande och ledande världsmakt fortfarande. Paris är jordens mittpunkt i alla bemärkelser och den lag som Malraux instiftade är den mäktiga kraft som ska hindra att innerstaden ska utsättas för ny bebyggelse.

Lagen har varit effektiv. De få stora projekt som trots allt har genomförts har blivit mäktiga utropstecken som poängterar hur gammal den övriga staden är. I princip är Paris ett enda stort arkitekturmuseum.

I ett lite häftigare ordbyte mellan svenske arkitekten och KTH-professorn Alexis Pontvik och hans franske motsvarighet från Paris, Jean- Francois Cabestan uttryckte Pontvik sin stora beundran för det franska modet att låta kontraster som Centre Pompidou och den berömda pyramiden i Louvren av Leoh Ming Pei återspeglas i den gamla staden.

– Bah, fnös Cabestan. Det var 40 år sen sist. Pyramiden i Louvren har hunnit fylla 20. Det krävdes två monumentdiggande presidenter, Pompidou och Mitterand för att rå på Malrauxlagen. Arkitektoniskt händer ingenting i Paris och dagens bästa franska arkitekter lär aldrig få chansen att visa hur de skulle kunna förnya staden.

För väldens främsta turistmål är Paris hållning perfekt. Men nackdelen är att staden numera har bland världens dyraste boende och har förvandlats till en plats för eliternas eliter.

Och trycket på staden att öppna sig för ännu mer inflyttning är stort. Men då är det periferin som gäller. La Défence kan man visserligen se från Champs Elysée men det är bara tack vare de enorma dimensionerna. Området är ett av Europas mest koncentrerade affärscentrum.

Området gör det möjligt för Paris att växa samtidigt som den gamla staden lämnas orörd.

Men avståndet är längre än man tror. Att la Défence är nära är en optisk villa. Fransmännen håller helt enkelt på att bygga sin moderna kommersiella huvudstad kring la Défence.

Det är en ny variant på tvillingstadsfenomenet som finns lite var stans både i Nordamerika och i Europa. Inflyttningsstäder som Paris och Stockholm är ju tvungna att bygga. Högst sannolikt måste det också bli ordentligt på höjden. På Arkitekturmuseet talade flera arkitekter om Le Corbusier. På 1920-talet ritade han en alternativ stadskarta för Paris som innebar att staden jämnades med marken och ersattes av ett rutmönster av skyskrapor. På 1930-talet besökte han Stockholm och hade samma radikala planer. Le Corbusier var på sin tid lika radikal som polisprefekten baron Haussmann som på 1860-talet faktiskt rev nästan hela Paris och byggde dagens stad.

Kanske har Paris trots allt svaret på den inledande frågan. Biträdande stadsbyggnadsarkitekten Arne Fredlund tittar i varje fall hellre på Paris än på London när det gäller urban utveckling.

Staffan Åkerlund

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Få nyhetsbrevet som ger dig bäst koll på byggbranschen

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.