Få hela storyn
Starta din prenumeration

Prenumerera

Lördag11.07.2020

Kontakt

Annonsera

Meny

Starta din prenumeration

Prenumerera

Sök

Ledare

Go! Go! Go!

En växande andel av svenska folket som efter ett långt arbetsliv ska leva flera decennier som pensionärer är minst sagt en utmaning för samhället. Speciellt som detta faktum måste kunna rymmas med andra, lika krävande trender.

Publicerad: 23 Mars 2010, 13:03


Med stor regelbundenhet ska nya demografiska pucklar passera igenom samhällsapparaten och befinner sig på ett stadium som anstränger samhällets resurser till det yttersta. 40-talisterna, de stora kullar som föddes under andra världskriget och åren efter, är ett bra exempel. Som sjuåringar var de stora barnkullarna en huvudvärk för skolsystemet. Som steg för steg försökte lösa sina kvalitets- och kvantitetsproblem med ständigt nya skolreformer.

Sedan kom turen till universitet och högskolor. I en gigantisk kulturrevolution skulle de förändras från halvslumrande elitutbildningar för dem som hade tid och behov av högre utbildning till ett stort utbildningslyft för i princip alla som hade gått ut gymnasiet. Vilket alla skulle.

Nu har 40-talets stora barnkullar alltmer lämnat arbetslivet och ser sig omkring efter det som ligger dem varmast om hjärtat. Näst efter självklara önskemål som god hälsa och ekonomi står boendet mycket högt på listan.

Och oavsett vad eftervärlden kommer att sätta för betyg på alla de reformer som de stora 40-talistkullarna genom sin blotta storlek förde med sig för utbildningssystemen och arbetsmarknad, så är det bara att konstatera att deras inverkan på samhällsplaneringen har varit stor. Mycket stor.

Förutom omstöpningen av utbildningssystem och regler för arbetsmarknad med det politiserade 70-talet som ett märkligt vänsterradikalt mellanspel med arbetsmarknadsreformer och fackens politiska ambitioner att ta över ägandet av hela det privata näringslivet, så har dessa före detta barnkullar från 40-talet utlöst skatte- och pensionsreformer. Och aldrig till deras nackdel.

Sett ur ett rättviseperspektiv kan framför allt alla senare födda generationer med rätta muttra en hel del över sakernas tillstånd. Senare generationer är mindre, får sämre pension när det är dags och måste jobba längre, kanske närmare 70-årsdagen än 40-talisternas faktiska pensionsålder på omkring 62 år.

Men samtidigt har 40-talisternas framfart i samhällslivet givit många bestående värden som alla har nytta av. Att så många får möjligheter att förverkliga sina livschanser genom att högskolor och universitet tillåtits växa ut är bra. Sverige mår utmärkt när så många kan göra sin klassresa.

Också för hälsan har de välutbildade 40-talisterna fungerat som banbrytare. De gav oss joggingvågen och var de som trängdes hos Friskis & Svettis och såg till att denna typ av aktiviteter blev de nya folkrörelserna. De la därmed en ny ribba för hur människor ska leva och åldras. Allt friskare, allt rikare.

Var det en tillfällighet att det var just de som kunde göra en unik bostadskarriär under en tid där en mycket hög inflation (vissa år över tio procent) amorterade ner huslånen samtidigt som skattesystemet på den tiden tillät avdrag för hela räntekostnaden?

Självklart inte. Genom sin storlek hade de ju också den politiska makten.

Men nu som nyblivna pensionärer står 40-talisterna inför en uppgift som de borde få lyckas med som krönet på en fantastisk generationskarriär: att få fart på bostadsmarknaden!

Från bostadsklippet de gjorde som 30–40-åringar under 1970-talet har många gott om pengar när de säljer det egna huset för att i stället förverkliga sina drömmar om den perfekta bostaden för den perfekta ålderdomen (läs vår stora Sifoundersökning i nummer 11 som kommer på fredag).

Om dessa pengar räcker för att med hjälp av marknadskrafterna förändra svagheterna i bostadssektorn är dock tveksamt. Fortfarande är planmonopolen orubbade och lägger mycket makt hos kommunerna när det gäller vad som byggs och hur det byggs. Vi har kvar hyresmarknadens bruksvärdessystem och en rad andra hinder som gör att vi generellt bara bygger kanske hälften av de bostäder som efterfrågas till och med under en högkonjunktur.

Kan nypensionerade 40-talister rubba dessa problem och med sin stora efterfrågan på sitt framtida boende sparka i gång en välgörande kedjereaktion av ny rörlighet på bostadsmarknaden?

Låt oss hålla tummarna! Ingenting med 40-talisterna borde förvåna oss.

Staffan Åkerlund

Det här är en opinionstext

Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Dela artikeln:

Få nyhetsbrevet som ger dig bäst koll på byggbranschen

Genom att skicka in mina uppgifter godkänner jag Bonnier Business Media AB:s (BBM) allmänna villkor. Jag har även tagit del av BBM:s personuppgiftspolicy.