Hans Tilly har rätt! Och fel!

Debattartikeln är intressant på fler än ett sätt. Han hänvisar till en internationell jämförelse mellan byggmarknaderna i nio länder runtom i världen och de slutsatser som drogs i den.

”Den ena vägen baseras på att byggbranschen har en lågutbildad och arbetsintensiv yrkesarbetarkår. Byggföretagen konkurrerar huvudsakligen med lågt pris.”

Det är en strategi som inte uppmuntrar byggföretag att satsa på sina anställdas vidareutbildningar eller kompetens, resonerar Hans Tilly helt riktigt. I ett sådant scenario riskerar ju det företag som är ganska ensamt om att stärka sina anställdas yrkeskunnande bara att förlora dem till konkurrenterna. Och då har ju investeringen i nya kunskaper och kompetens misslyckats.

Hans Tilly instämmer också med slutsatsen i rapporten att anställningar i den typen av byggmarknad ofta är tillfälliga och branschen är då snarare en genomgångsbransch än en där anställda stannar och skapar sig en framtid.

I ett europeiskt perspektiv har vi sett detta fenomen ända in i den senaste finans- och byggkrisen med kanske Spanien som det tydligaste exemplet. Spanska byggföretag har under 2000-talet vuxit närmast explosivt i takt med stora statliga satsningar på ny infrastruktur och en boomande investeringsvåg i nya hus och bostäder.

Själva motorn i den utvecklingen har varit ett exempellöst inflöde av billig arbetskraft, inte minst från Nordafrika och mycket ofta också i form av nya papperslösa immigranter. Myndigheterna i Spanien såg under hela perioden gärna mellan fingrarna. Åtminstone så länge som de spanska byggarna inte klarade sig utan sina papperslösa byggarbetare.

På högsta ledningsnivå visste de spanska byggföretagen att detta inte kunde pågå i det oändliga och de började därför förbereda sig inför ett läge där byggprojekten skulle sluta att strömma in.

Tidningen Byggindustrin beskrev i flera artiklar i augusti 2007, ”Spanska byggare har rekordtillväxt”, hur de spanska storbolagen lyfte ut sina vinster för att i stället investera dem i säkrare placeringar i brittisk infrastruktur som vägar och flygplatser.

I efterskott kan man lätt konstatera att den strategin kanske var lyckosam för de spanska aktieägarna men att den var kortsiktig och olycklig för den spanska byggindustrin som sådan. Rader av spöklika halvfärdiga nya bostadsområden i framför allt Sydspanien står för närvarande och väntar på nästa bygg- och investerarboom och har lämnat horder av ruinerade privatspekulanter efter sig.

Motpolen till detta sätt att verka på sin inhemska byggmarknad skissar Hans Tilly också på i sin debattartikel i måndags.

”Den andra vägen bygger på att byggindustrin är kapitalintensiv och tekniskt dynamisk. De anställda är välutbildade och har goda anställningsvillkor. Kostnaden för yrkesutbildning, arbetsmiljö samt förmåner vid arbetslöshet finansieras via skatter eller branschgemensamma system”, skriver Hans Tilly.

För att detta ska fungera krävs det att parterna – fack och arbetsgivare – har långsiktiga relationer och litar på varandra, resonerar han. Det finns mycket för arbetsgivarna att vinna på att kunna erbjuda trygga anställningar, att satsa på kompetens och god arbetsmiljö.

Så långt i resonemangen är det lätt att instämma för många företagare. Det är uppsidan i den svenska modellen.

I sin andra halva av debattartikeln är dock Hans Tilly en partipolitisk förespråkare för oppositionen. Inte så märkligt med tanke på hans bakgrund från Socialdemokraternas partistyrelse och att Byggnads genom åren varit en av de största ekonomiska bidragsgivarna till partiet.

Här målar Hans Tilly upp Alliansregeringen som den gemensamma fienden till en byggsektor där arbetsmarknadens parter nu har börjat hitta en ny ton av förtroendefullt samarbete.

Det är att göra det väl enkelt för sig.

Den stora gemensamma fienden är nog en helt annan, nämligen det sedan länge cementerade oskicket att vid offentliga upphandlingar – som i grova tal motsvarar kanske halva den totala byggvolymen i Sverige – fortfarande prioritera lägst pris vid själva byggtillfället i stället för det i ett energi- och miljöperspektiv enda godtagbara, nämligen lägsta kostnaderna i ett livscykelperspektiv.

Klarar branschen, fack och arbetsgivare, att gemensamt driva på en utveckling i den riktningen, kommer byggindustrin att kunna ta ett gigantiskt steg mot att bli just så kunskapsintensiv och tekniskt dynamisk som Hans Tilly önskar.

Staffan Åkerlund